För exakt ett år sedan, på internationella kvinnodagen, stod jag på Norrmalmstorg och var nervös. Jag skulle delta i RFSU:s årliga barnvagnsmarsch mot mödradödlighet. Jag skulle tala på scen och dagen efter åka till Bangladesh för att träffa kvinnor och män som lever i ett land där graviditet kan sägas vara detsamma som en allvarlig sjukdom. I de värsta områdena dör 1 av 5 kvinnor i samband med att de blir med barn.

I dag stod jag på Norrmalmstorg igen. Nu med en djup känsla av stolthet och glädje.

Till en början kändes allt hopplöst i Bangladesh. Jag träffade kvinnor som grät för att deras män hade tagit fler fruar när de inte kunde ge dem en son. Kvinnor som alla stämde perfekt in på statistiken och det jag hört innan jag åkte.

Den absoluta majoriteten av alla kvinnor i Bangladesh har fött minst ett barn innan de är 19 år gamla. Den vanligaste dödsorsaken, I VÄRLDEN, bland kvinnor mellan 16 och 19 år är mödradödlighet. Fler dör av graviditet än av Aids och malaria. 70 procent av kvinnorna föder i hemmet, 50 procent av mödrarna och de nyfödda är undernärda.

Jag träffade män och kvinnor där glädjen som borde komma med ett barn aldrig fick ta någon plats. Rädslan över död, fel kön på barnet och, om allt gick bra, mat till ytterligare en person tog över alla tankar.

Jag mötte arbetande kvinnor som alla blivit våldtagna på sitt jobb. Blev de gravida fick de sparken. Gjorde de en förbjuden abort riskerade de att dö. Var de kvar på jobbet blev deras män förbannade för att det inte var städat hemma eller fanns mat på bordet.

Allt kändes hopplöst.

Men. Det fanns en anledning till att RFSU skickade mig till just Bangladesh. Landet är nämligen ett exempel på att det går att göra enorm skillnad. Snabbt.

För, och det förstod jag så småningom, läget nu är så otroligt mycket bättre än för bara ett decennium sedan. Antalet barn per kvinna har minskat från 7 till 3 på bara 15 år. Mödradödligheten har sjunkit med 40 procent på bara 10.

Politikerna har börjat inse att befolkningsökning hänger ihop med välstånd. Fler och fler förstår att barn kostar pengar. Tidigare har familjer gjorts så stora som möjligt för att få så många pojkar som möjligt. De ska i sin tur dra in pengar har man tänkt.

Den absolut största anledningen till att man i Bangladesh har lyckats få ned mödradödligheten är att staten beslutat att blunda för aborter. Aborten, som är absolut förbjuden och skambelagd i landet, skulle som det ser ut nu, inte gå att tillåta. I stället har man infört någonting som kallas för Menstrual Regulation, MR. Man fixar så att mensen fungerar igen. Läkarna utför en abort, ofta genom skrapning. De konstaterar att det finns ett foster men det pratas inte om det. Och staten tittar inte.

Färre barn per kvinna minskar misären i Bangladesh. Att ha möjligheten till säkra aborter minskar mödradödligheten enormt. Tillgång till preventivmedel och kliniker. Läkare och barnmorskor.

Det är inte svårt, vi vet precis vad som behövs för att nå FN:s Milleniemål nummer 5 – att minska mödradödligheten med 75 procent. Det måste bara göras.

Läs vad jag skrev under min tid i Bangladesh här.