16 februari hade en ny podcast premiär på Sveriges Radio: ”Luuk & Lokko”. Två välkända och creddiga mediekändisar, med det gemensamt att de båda har rötter i Estland, ”pratar om ämnen de bestämt på förhand” en gång i veckan.

Jag tror inte att jag var ensam om att ha höga förväntningar. Andres Lokko var med i killinggänget och är hyllad musikjournalist och manusförfattare. Kristian Luuk är utbildad civilekonom men startade en radiokarriär med Hassan för att sedan bli en av Sveriges mest populära programledare alla kategorier för alla olika publiker. Han sjönk inte ens i värde av att göra Melodifestivalen.

Så här efter att två avsnitt har publicerats, och genast gått upp i topp över mest lyssnade podcasts på Itunes, borde det finnas många omdömen ute på nätet men det gör det inte. Det enda som kommer upp när man googlar ”Luuk & Lokko” är texter som skrevs inför premiären och EN recension av Charlotte Ågren på Helsingborgs Dagblad. Hon sågar podcasten. Och jag håller med henne. Hur kan de här erfarna personerna göra ett så fladdrigt och oflytigt program? De vet hur man bygger ett manus, de vet vad som krävs för att det ska bli intressant att lyssna. Lite energi till exempel. Lite kemi. Och även om det inte ska låta så – en planering, att man har någonting att säga.

Men det är lite fint på något sätt. Ingen förutom Charlotta (och jag men jag är helt svettig nu) vågar säga att programmet inte infriade deras förväntningar. Vi väntar alla snällt på att det ska utvecklas och bli bättre. För det är vi säkra på att det kommer att bli. Vi vill ju det! Just nu gör de bara en torr och ohärlig variant av ”Filip och Fredrik”.

Jag måste återkomma till Malou von Sivers i min blogg. Precis som i många människors liv tar hon en oförtjänt stor plats här. Men så får det vara. För Tankesmedjan i P3 har startat det fantastiska inslaget ”Malou-medley”, en liten krönika på fem minuter där ”vi får reda på vad vår främste samtidsspanare har haft för sig på sistone”. Om jag förstår det hela rätt så kommer det att fortsätta vara ett stående inslag på onsdagar.

”För de som har riktiga jobb och inte tid att sitta och kolla på Malou” sammanfattar Ola Söderholm det viktigaste som hänt i ”Efter tio” under veckan. Det vill säga ingenting. Mycket underhållande: Lyssna.

Onsdagen den 18 april fattade Sveriges Radio beslut om att inte sända en intervju som spelats in för programmet Kaliber i P1.

Programmet var del två av tre i en specialgranskning och handlade om de ”ofrivilliga företagarna”, de som tvingas skaffa F-Skattsedel för att arbetsgivaren ska slippa anställa dem.

Intervjun som stoppades för att den ”inte var relevant för programmet” var ett samtal med journalisten Linn Ohlsson som jobbat tio år utan att få en fast anställning. Gissa på vilket företag? Jo, hos Sveriges Radio självt.

Alla som jobbar i journalistbranschen vet att anställningsformerna är ett stort problem. Bemanningsföretag, frilansare, projektanställningar, produktionsbolag och vikariat. Lagen om anställningsskydd ger motsatt effekt när få eller ingen får fast anställning och både SR och SVT är ökända för att lyckas undvika saken in i det sista.

Jag hade gärna tagit del av Linn Ohlssons berättelse men efter att ha lyssnat igenom hela programserien tycker jag nästan att det var lika bra att vi blev utan.

Alldeles säkert hade hon tillfört ytterligare ett provocerande exempel på hur det kan gå till, men tillsammans redde de tre programmen alldeles tillräckligt ut hur det kan komma sig att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre hör ihop i välfärdssverige. Det som saknas är möjligen frågan om bemanningsföretagen. Men beslutet att ta bort Linn Ohlssons röst ser inte bara dåligt ut, det gav också programmet en spridning som det inte hade fått annars.

Den första maj i år sände P1 Dokumentär ett sannerligen genomarbetat program om Socialdemokraternas nya partiledare Håkan Juholt. Bara två månader tidigare hade han valts till ledare för Sveriges största parti.

Redan då hade några i sammanhanget mindre skandaler utspelat sig. Nyheten om Juholts sambo och hennes dom för bedrägeri uppdagades, Juholt backar om från sitt utspel om att se över pensionssystemt och han sparkar den enda med utomeuropeisk bakgrund ur sitt lag. Han svänger om Libyeninsatsen och ändrar sig vad gäller fastighetsskatten.

Att P1 följt en så okänd politiker som sedan blir en av Sveriges absoluta huvudpersoner räcker för att programmet ska blir utmärkande spännande. Lägg på de ovanstående skandalerna och det blir ännu bättre.

Så i oktober kommer hyresskandalen och allt snack om Juholts avgång. Man kan tro att det var flax men P1 Dokumentär hade följt många fler än bara Håkan Juholt under den här perioden för programmet ”Riksdagen 100 dagar”.

Det är helt otroligt hur Juholt klantar sig om och om igen men det är klart att han också är en snäll och helt normal människa. Så tänkte jag och tryckte på play för att höra om den här människan, känna hur förståelsen svepte genom mig.

Men det gjorde den inte. Han är skitkonstig. Han har inte skaffat sig en enda vän under sina 20 år i Stockholm och det nämner han som en fördel, som en prestation. Och han skulle aldrig låta sin son klå honom i pingis så därför vägrar han att spela mot honom nu när han han blivit tillräckligt stor för att göra just det.

Dokumentären om Juholt vann förra årets stora Journalistpris i kategorin ”Årets berättare” och ger en bild av vem han faktiskt är. Har du inte hört den någon gång i samband med alla kriser så är det dags nu, oavsett om han hade avgått eller inte så är  programmet ”Partiledaren” ett måste att ha hört.

Att räkna kön må vara ett enkelt grepp. Men ack så viktigt. Det blir konkret och till dess att resultaten är ojämna, åt något håll, så är det motiverat att fortsätta.

Nyligen kom listan över årets mest nedladdade och streamade avsnitt av Sommar i P 1. I topp-tio: 7 män. Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarföööööööööööör?!?!?

Är det de schöööna djupa basrösterna eller är det bara att vi tror att de har mer att säga? Det är i alla fall inte en tillfällighet.

Jaja, det finns mycket att säga om saken men i stället tänker jag tipsa om några utmärkta Sommar i P 1 med värdinnor.

- Cecilia Uddén, 2011. Om du vill bli imponerad, inspirerad och uppdaterad i nutidshistoria. Fast hon pratar lite för snabbt och intensivt ibland.

- Monika Nyström, lyssnarnas sommarvärd 2011. Om du vill gråta.

- Nour El Refai, 2009. Sjukt bra. Sjukt upprörande. Om att bara få ett försök att vara rolig medan männen får tio innan de döms ut.

- Maria Wettertrand, 2011. Det finns någonting tryggt i att höra rösten av politiker som inte är med så ofta längre. Och när om jag får barn så kommer jag aldrig köra med det falska hotet ”om du inte kommer nu så går jag och lämnar dig här”. Tack vare Maria Wetterstrand. Det ska också sägas att det före detta språkrörets program oundvikligen får dig att gilla MP mer.

- Annika Norlin, 2011. Hon känner så mycket. Det är skönt att höra om man själv är likadan. Det märks också att hon är journalist och har jobbat med radio. Flyt och inte ett dugg nervös.

- Alice Bah Kuncke, 2011. Om att vara lyckad och ha ett avundsvärd liv, att vara irriterad och äcklad över det där med självkänslan och sen lära sig att misslyckas. Och komma på att man inte alls vill jobba på tv. Smart och radiobegåvad.

- Maj Briht Bergström-Walan, pionjär inom svensk sexualundervisning med sina läroböcker och filmer som kom redan på 50-talet. Maken orkade inte med just filmerna, sen gifte hos sig med Helle från Danmark. Om saker som primalterapi. Fantastiskt cool. Från 2008.

Och så ett dåligt:

- Malin Åkerman från 2009. Hahahaha.