Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Redaktionsbloggen

Katastrofen på Haiti

När katastrofen slår till är massmedierna snabbt på plats. Kanske lite för snabbt menar en del läsare. Under de senaste dagarna har DN.se fått flera mejl där läsare undrar om inte hjälpinsatsen hindrades av de många teveteam och övriga journalister och fotografer som flög in till Port-au-Prince.

Faktum är att flygplatsen i den haitiska huvudstaden blev mycket hårt belastad och fortfarande en vecka efter det förödande skalvet inte kan ta emot så många flygplan som den borde. En av de värsta flaskhalsarna är att få fram bränsle till de flygplan som landar på flygplatsen.

När DN:s korrespondent Michael Winiarski flög in gjorde han det i ett skede när de stora hjälpsändningarna ännu inte hade kommit igång. Han gjorde det tillsammans med andra i ett mindre flygplan som inte krävde den omfattande service som de stora flygplanen kräver.

När vår fotograf Paul Hansen kom fram till Haiti på måndagen gjorde han det landvägen via Dominikanska Republiken. Och det är den vägen som de flesta som inte har med själva räddningsarbetet att göra nu tar sig in till Haiti. Och även en stor del av själva nödhjälpen.

Massmediernas roll vid stora katastrofer är alltid omdebatterad. Och det är begripligt att allmänheten ställer frågor. Hindrar inte alla journalister och fotografer i själva verket dem som behöver utföra sitt arbete?

Samtidigt är det nog få som ifrågasätter det genomslag som bilder och texter från en katastrof har. En rapportering som kan ge oss hemma i tevefåtöljen och vid frukostborden en aning om vilket helvete människor tusentals kilometer ifrån oss genomlider.

Det är ingen tvekan om att den rapportering som vi på det sättet kan ta del av också påverkar oss att skänka pengar och hjälpa de drabbade. De tysta katastroferna, dit få journalister kan eller får ta sig blir också de glömda. Folkmordet i Rwanda 1994 är ett exempel.

Bilderna och de bästa texterna blir också en del av vårt kollektiva minne som kanske, när nästa katastrof inträffar, gör det lättare för oss att hjälpa. Snabbt.

När DN:s utsände Michael Winiarski kom till Haiti sov han utomhus på betongplattan på flygplatsen de första dygnen. Han vågade inte sova inomhus med tanke på risken för nya skalv. Därifrån kunde han följa de hjälpsändningar som kom in till landet. Tack vare en kollega på ett amerikanskt tevebolag kunde han få iväg sina bilder och texter via en satelittelefon.

Så här beskriver Michael Winiarski sin situation under de första dygnen i ett mejl: ”Jag hade då ont om vatten, tiggde mig till någon slurk här och där, men gick nog med konstant underskott på vätska på grund av jobbet i brännade sol bland ruinerna. Mat spelar i detta läge mindre roll, jag kan klara mig hyggligt på salta kex i några dagar, om jag bara får vätska till.”

Två dygn senare hittade han ett hotell där han trängde ihop sig i ett litet dubbelrum tillsammans med en amerikansk journalist och tre norska reportrar. Där kunde han sedan också äta sitt första lagade mål mat på fyra dygn.

Några journalister flygs inte in till Port-au-Prince längre. Sedan ett par dagar efter katastrofen är det bara biståndsarbetare, militär personal och hjälpsändningar som kommer den vägen. Medierna tar sig in från Dominikanska Republiken med buss.

Något liv i lyx handlar det inte om. Och helt klart gör en journalist och fotograf på plats ett bättre jobb om han eller hon kan sova och äta.

Fotnot: Den här bloggen har uppdaterats med ny information.