Katastrofen på Haiti

Skrivet av Clas Svahn 06:46, 19 januari 2010 i kategori Hur tänkte vi?

När katastrofen slår till är massmedierna snabbt på plats. Kanske lite för snabbt menar en del läsare. Under de senaste dagarna har DN.se fått flera mejl där läsare undrar om inte hjälpinsatsen hindrades av de många teveteam och övriga journalister och fotografer som flög in till Port-au-Prince.

Faktum är att flygplatsen i den haitiska huvudstaden blev mycket hårt belastad och fortfarande en vecka efter det förödande skalvet inte kan ta emot så många flygplan som den borde. En av de värsta flaskhalsarna är att få fram bränsle till de flygplan som landar på flygplatsen.

När DN:s korrespondent Michael Winiarski flög in gjorde han det i ett skede när de stora hjälpsändningarna ännu inte hade kommit igång. Han gjorde det tillsammans med andra i ett mindre flygplan som inte krävde den omfattande service som de stora flygplanen kräver.

När vår fotograf Paul Hansen kom fram till Haiti på måndagen gjorde han det landvägen via Dominikanska Republiken. Och det är den vägen som de flesta som inte har med själva räddningsarbetet att göra nu tar sig in till Haiti. Och även en stor del av själva nödhjälpen.

Massmediernas roll vid stora katastrofer är alltid omdebatterad. Och det är begripligt att allmänheten ställer frågor. Hindrar inte alla journalister och fotografer i själva verket dem som behöver utföra sitt arbete?

Samtidigt är det nog få som ifrågasätter det genomslag som bilder och texter från en katastrof har. En rapportering som kan ge oss hemma i tevefåtöljen och vid frukostborden en aning om vilket helvete människor tusentals kilometer ifrån oss genomlider.

Det är ingen tvekan om att den rapportering som vi på det sättet kan ta del av också påverkar oss att skänka pengar och hjälpa de drabbade. De tysta katastroferna, dit få journalister kan eller får ta sig blir också de glömda. Folkmordet i Rwanda 1994 är ett exempel.

Bilderna och de bästa texterna blir också en del av vårt kollektiva minne som kanske, när nästa katastrof inträffar, gör det lättare för oss att hjälpa. Snabbt.

När DN:s utsände Michael Winiarski kom till Haiti sov han utomhus på betongplattan på flygplatsen de första dygnen. Han vågade inte sova inomhus med tanke på risken för nya skalv. Därifrån kunde han följa de hjälpsändningar som kom in till landet. Tack vare en kollega på ett amerikanskt tevebolag kunde han få iväg sina bilder och texter via en satelittelefon.

Så här beskriver Michael Winiarski sin situation under de första dygnen i ett mejl: ”Jag hade då ont om vatten, tiggde mig till någon slurk här och där, men gick nog med konstant underskott på vätska på grund av jobbet i brännade sol bland ruinerna. Mat spelar i detta läge mindre roll, jag kan klara mig hyggligt på salta kex i några dagar, om jag bara får vätska till.”

Två dygn senare hittade han ett hotell där han trängde ihop sig i ett litet dubbelrum tillsammans med en amerikansk journalist och tre norska reportrar. Där kunde han sedan också äta sitt första lagade mål mat på fyra dygn.

Några journalister flygs inte in till Port-au-Prince längre. Sedan ett par dagar efter katastrofen är det bara biståndsarbetare, militär personal och hjälpsändningar som kommer den vägen. Medierna tar sig in från Dominikanska Republiken med buss.

Något liv i lyx handlar det inte om. Och helt klart gör en journalist och fotograf på plats ett bättre jobb om han eller hon kan sova och äta.

Fotnot: Den här bloggen har uppdaterats med ny information.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Jag förstår att journalisterna inte lever lyxliv, varken på Haiti eller i andra katastrofområden. I min tidigare kommentar syftade jag mer på det personliga perspektivet – hur viktig den opinionsbildande rollen än är måste det vara svårt att vara betraktare. Det är väl lite som att turista i ett fattigt land: det hjälper i det stora hela, men den personliga tragedin fattiga (eller nödlidande) blir inte mindre för det.

Efter att ha läst era kommentarer har jag via mejl varit i kontakt med vår utsände Michael Winiarski och diskuterat frågorna med honom. Den informationen finns nu i slutet av bloggen.

Ett viktigt perspektiv angående journalister i ett katastrofområde är att de skulle vara tvingade att i första hand agera hjälppersonal och i andra hand som journalister. Återgivandet för massmedia skulle breddas och fördjupas automatiskt, journalisten skulle återge en optimalt autentisk redogörelse. Fler liv skulle räddas direkt på plats, mer räddningsinfo skulle insamlas, dokumenteras och vara underlag för kompletterande av effektivt räddningsbeteende. En människa med kamera hjälper en utan.

USA använder sin miilitär på ett annat sätt än vad vi är vana vid i Sverige. Det är det verktyg som även icke militära grenar har till förfogande vid katastrofer. Den hjälp som USA skickar i form av militär personal administreras av USAid inte departmen of defence.

Snälla ni, klart att det är ett katastrofområde men samtidigt så är inte allt utslaget. Det finns mat, vatten och bränsle för de som kan betala. Enstaka affärer har fortfarande öppet, bensinmackar fungerar osv. Priserna på dessa förnödenheter har dock flerdubblats de senaste dagarna så människor som tidigare knappt hade råd att leva nu inte har en chans. PS. Susanne Kurtson, amerikansk militär är de som administrerar hjälpen, satte upp flygledartorn så att hjälp kunde komma öht. forts..

Det är jätteviktigt med neutral nyhetsrapportering. Att man har folk på plats som kan visa olika delar av verkligheten. Läkare utan gränser säger att de inte vill prata om våld utan desperation. Det är viktigt att inte överdriva våldssituationen så att det motiverar länder som USA att skicka in fler militärer när det som kanske mest behövs är mat, vatten och läkarhjälp för att lugna massorna.

Hur många antecknande och fotograferande journalister behövs. Här ser man betoning på att just den egna tidningen var där. Hur många andra tidningar har samma bilder. Kan journalisterna ens första hjälpen vid olyckor. Ibland är det oetiskt att fotografera offer utan att ha kunskap eller vilja att hjälpa dem. Fler journalister med vårdkunskaper som Sanjay Goupta från CNN! Hur mycket av de knappa resurserna på Haiti går till inkvartering av journalister med traktamenten?

Igår var det väl så att en journalist från CNN med läkarutbildning faktiskt gjorde en insats och utförde ett ingrepp på en skadad flicka. Blev aningen förbryllad under gårdagens Aktuellt. Först får vi veta i en direktrapport från flygplatsen (naturligtvis) att de flesta vittnar om att säkerhetsläget är bättre än innan katastrofen. Sen i reportaget precis efteråt får vi följa en liten lastbil med nödproviant som följs av en mycket stor konvoj fullt med tungt beväpnade FN-soldater.

Hej igen
Tack för svaret men jag undrar fortfarande var journalister mfl. bor och hur dom får mat och vatten osv.

De som menar att journalister står vid sidan av och ”bara” antecknar har nog inte riktigt förstått vad det handlar om. Om dessa anteckningar inte gjordes skulle konflikten inte uppmärksammas. lidandet skulle inte bli verkligt för de människor runt om i världen vars väckta empati är en förutsättning för att hjälp ska skickas Att som journalist fokusera på sitt uppdrag, och se att pennan kan hjälpa oändligt många, är troligtvis inte lätt när man omges av människor i total misär, men än så viktigt.

  1 2
Senare inlägg Tidigare inlägg