Som journalist är det inte utan nostalgi man tänker på svunna tider när hemliga dokument överlämnades i nedsläckta parkeringsgarage av mystiska typer med solglasögon, uppvikta rockkragar och täcknamn som ”Deep Throat”. Sedan publicerades de eftertraktade uppgifterna exklusivt, medan den framgångsrika redaktionen jublade och konkurrenterna gnisslade tänder. Publiken förväntades artigt applådera.

Så kan det förstås fortfarande gå till. Men för den som har odlat sina digitala nätverk och riggat rätt feeds i sin rss-läsare kan det på gott och ont vara betydligt mindre dramatiskt än så. Mest på gott förstås.

Detta blir väldigt tydligt i fråga om det internationella Actaavtalet om åtgärder mot varuförfalskning och piratkopiering. Acta berör frågor av stor principiell vikt för alla som är intresserade av Internet och dess utveckling. Samtidigt har sekretesslocket lagts på. Och då tänds de digitala vårdkasarna snabbt. Nätets alla möjligheter att sprida och dela information har mobiliserats i syfte att både få kunskap och påverka förhandlingarnas förlopp.

Kring Actaavtalet surrar en global svärm av engagerade personer som dagligen, snarast timme för timme informerar, diskuterar, analyserar och agiterar. I denna svärm finns många olika roller och intressen representerade: forskare, aktivister, journalister, politiker.

Det mesta är andrahandsinformation. Mycket är vinklat. En del är direkt felaktigt. Men där finns också de avgörande läckorna. Förstahandkällorna. Länkarna som leder rätt.

Vi får veta vad det amerikanska förslaget om åtgärder mot illegal fildelning går ut på. Vi får inblickar i på vilka punkter USA och EU är oeniga. Vi ges en bild av vilket gehör kraven på öppenhet får.

Digitaliseringen och de sociala medierna gör att dokumenten blixtsnabbt finns tillgängliga för alla, över hela (den uppkopplade) världen. Spridningen sker som ringar på vattnet via bloggar, chattforum, wikis. De hamnar hos en kanadensisk juridikprofessor. De hamnar hos en fransk webbjournalist. De hamnar hos en mexikansk nätaktivist. De hamnar hos en svensk riksdagsledamot.

Tillsammans lägger alla dessa personer, var och en från sitt perspektiv, nya bitar till Actapusslet. Dokumentets äkthet prövas. De finstilta paragraferna nagelfars. De politiska följderna utvecklas. Betydelsen för den vanliga nätanvändaren förklaras.

På digitalt fikonspråk kallas detta för distribuerad intelligens. En oöverskådlig mängd människor ägnar, spontant och ofta ovetande om varandra, sin intellektuella kapacitet åt en gemensam uppgift. Resultatet blir ofta förbluffande.

Samtidigt fortsätter Actaförhandlarna att resa jorden runt och mötas i väl avskilda sammanträdesrum i Genève, Seoul och Guadalajara. De fortsätter försäkra varandra om att ingen ska få sin ståndpunkt avslöjad.  Den svenska regeringen fortsätter att svara artigt ”Det kan vi tyvärr inte svara på” när vi ställer våra frågor.

Så fortgår spelet som förut medan världen utanför har förändrats.

Men visst, hur framgångsrikt det digitala svärmarbetet än är så krävs det fortfarande att någon modig person först bestämmer sig för att trotsa hemligstämpeln. ”Deep Throat” finns fortfarande. Han är bara inte kvar i parkeringsgaraget.