Politiker och företrädare för statsmakten har i alla tider haft intressen i att hålla information i en snäv krets. Informationsövertag ger ett maktövertag.

Därför är det knappast konstigt att män som Carl Bildt och Jan Eliasson bekymras över den mindre öppenhetsrevolution som Wikileaks medfört.

Värre – och mer överraskande – är det när journalister uttrycker liknande åsikter. UNT:s Håkan Holmberg hör till Wikileakskritikerna: ”…att läcka alla diplomatdokument man hittar är bara naivt. Det riskerar att omöjliggöra avspända kontakter mellan olika länders företrädare och kan tvinga fram ett hemlighetsmakeri som är raka motsatsen till Wikileaks proklamerade syfte”, skriver han i en artikel.

I det läget vill jag påminna om att det inte är journalisters jobb att säkra goda diplomatiska förbindelser, lika lite som det är vårt jobb att agera hejaklack för makten i andra sammanhang.

Tvärtom – vårt uppdrag är att verka för öppenhet och en konsekvensneutral granskning av makthavare. Det källmaterial som kommit medierna till godo genom Wikileaks ska självklart behandlas med sedvanlig källkritik, likaså ska Julian Assange granskas som den makthavare han är. Men när personer som försörjer sig på det fria ordet principiellt tar ställning mot öppenhet finns anledning att vara vaksam.

Branschtidningen Medievärldens Axel Andén skriver bra om detta i den här texten.

Björn Hedensjö, redaktionschef DN.se