Jag kan utan vidare konsumera sju väderprognoser under en dag; tre i radion, två i tv och ett par till ur dagstidningarna. Och det är inte av misstag. På jobbet kan jag i tillägg klämma in ytterligare två tre stycken från nätet, och SVT:s prognos kan ju alltid studeras lite mer ingående på hemsidan. Kan man dra någon annan slutsats än att jag är vädernörd?

Fast man måste tillägga en sak: jag är också väderextremist. Jag älskar snöstormar, köldvågor, skyfall och värmeböljor. Därför är mitt väderintresse trots allt lite ljummare under vår och höst (även om jag året runt har stora svårigheter att tränga undan tvångsbeteendet att lyssna på P1 klockan 12.55 och 21.50).

Två gånger om året hettar det till: dels när det fryser till första gången på senhösten, dels när man första gången för säsongen blir lite svettig av en promenad i skjortärmarna. Det vill säga nu.

För en väderfanatiker innebär samtidigt de tre månader som nu ligger framför oss en kort men barmhärtig period av något som påminner om förståelse från omgivningen. Ty nu kommer också den tid då folk som från september till april inte för sitt liv kan minnas hur tv-meteorologen inledde sin mening när hon väl avslutat den faktiskt lystrar när högtryck och fronter kommer på tal. Det allmänna intresset är yrvaket och grunt, men det tilltar, och under semesterveckorna är det blodigt allvar.

Mot slutet av sommaren kommer vi nästan att ha nått den nivå då grannar och vänner kan referera till gårdagens femdygnsprognos, eller ännu bättre: tar lilla koftan på trots det soliga vädret för att de har läst av termometern i skuggan. Så vitt jag förstår finns det människor som inte brukar göra det. (Jag bodde en gång hos vänner på sjätte våningen i ett hus i Malmö, och lägenheten saknade termometer. Det går knappt att ta in. De brukade alltså ta hissen ner 18 meter utan att ha en aning om temperaturen!)

Det är nu, mellan hägg och syren, som främlingar plötsligt börjar prata med varandra om egenskaperna hos den luft de alltid vandrar omkring i, och alla kräver de Sol och Värme och stora H:n på prognoskartorna. Och så där är det – fram till dess att de där H:na kommer med värmen, och man i stället hör allt fler böna om nåd och svalka så snart temperaturerna
når upp till genomsnittliga sommarvärden för planeten jorden. Alltså det vi brukar kalla värmebölja.

För det är ju så det är: det är vårt klimat som är exotiskt. Och det mest exotiska med Sverige är inte att landet är kallt på vintern, för det är det knappast. (Våra slaskiga januaridagar är inte mycket att skryta med jämfört med bistrare vinterländer längre söderut som USA, Kina eller Ukraina.) Nej, det abnorma är att vi har somrar man kan klara sig igenom utan att en enda gång ha luktat svett.

Vart vi än reser mellan juni och augusti, strängt taget, kan vi häpet konstatera att vi får ringar under armarna utomhus. Hur var det i Berlin? ”Jättefint, men det var ju så varmt.” I Montreal? ”Jodå, men gud va hett.” Sapporo? ”Sagolikt, fast svettigt.” Moskva? ”Värmen, värmen.”

När Sverige 2002 just genomlevt den varmaste sommaren sedan mätningar inleddes kunde tabellbitare konstatera att den allra varmaste av det årets månader, augusti, var som en genomsnittlig september på Franska rivieran. Att det kan vara elva grader mitt på dagen vid sommarsolståndet (Stockholm, 1987) är däremot mycket underligt globalt sett.

Det är inte många procent av jordens befolkning som upplever allmänt svalare somrar än våra. Islänningarna, förstås. Och kanske några miljoner människor i delar av Skottland och de nordligaste delarna av Ryssland och Kanada.

Tänkte det kunde vara värt att tänka på om det blir lite mindre svalt än vanligt i år. Det är snart höst, som ni vet.

Anders Bolling – självutnämnd vädernörd