Träning två dagar i rad inne på GFA och det är en njutning varje gång man får beträda planen och känna på atmosfären – även om det bara är en träning inför tomma läktare – och än så länge är det en känsla som det inte gått vardag i.
Vi nötte grunder och struktur och det är något alla behöver påminna sig om ibland.
Ibland behöver man prioritera det lite mer och just nu är det en sådan period.
Nanne la en fin grund på försäsongen, en förhållandevis ny grupp utvecklades snabbt och det fanns en kollektiv vilja att spela försvarsspel och offra sig för varandra.

Men sedan kom alla skador.
Och det där gemensamma luckrades upp.
Utan att vi riktigt märkte det själva.
Nu behöver vi skruva ihop saker och ting igen.

Många runt omkring fokuserar på att vi måste vinna. Att vi måste vinna mot Blåvitt.
När man är mitt i det lär man sig snabbt att man inte kan tänka så.
Om man måste något är det ofta svårt att prestera.
Istället måste man försöka kontrollera det man kan kontrollera. Påverka det man kan påverka.
Och vi kan påverka hur vi tar oss an matchen, hur vi väljer att genomföra den, oavsett vad som händer i den.

Vi prioriterar grunden eftersom vi på sikt vill få utlopp för allt det kunnande som finns i gruppen.

Jag är ibland kritisk mot sportjournalister. Men egentligen ska man inte klaga. Inte i jämförelse med hovreportrar.

Hovreportrar är fan i mig farliga. Farliga i sitt lismande, krypande och fjäskande för en smal, liten och löjlig samhällsklass. Det är kanske att slå in öppna dörrar att klaga på kungahuset, men jag gör det ändå. Hur kan vi acceptera att ha det så här? 2012? Kungahuset får enorma summor pengar av oss. De representerar ett förlegat samhällssystem, där några föds in i ett privilegium och ska sättas på piedestal.

Och vi står underdånigt och tittar på.

Människor som INTE är emot kungahuset är människor som inte tänkt igenom saken tillräckligt mycket. Jag väljer att se det så. För OM de tänkt igenom saken och ändå inte har något emot kungahuset, ja, då är det oroväckande. På riktigt.

Och hovreportrar cementerar den här äckliga synen. Jag vet inte vem som är värst. Men Expressens Johan T Lindwall tillhör de värsta. Läs själva vad han säger angående gårdagens dop.

Objektivitet, någon? Och karln får alltså betalt av Expressen.

Jag tänker på August Strindberg. Han hade föraktat oss om han såg hur vi betedde oss. Om han insåg att vi faktiskt knappt tagit några steg framåt alls. 100 år efter hans död står vi och stampar i rojalistisk dynga.

I tider som dessa är det lätt att själv börja tvivla.
På att man ens kan spela fotboll.
Jag vet, jag vet, jag vet, man ska inte lyssna på kritik och allt det där och jag håller med. Man försöker så gott det går att slå dövörat till. Men det är inte alltid det enklaste. För så kommer någon fram och säger att han bara vill säga att han inte alls håller med alla de som tycker att jag är värdelös och plötsligt har man fått veta att många tycker att man är värdelös.

Och det är en sak att få skit från omgivningen.
För min del har det tagit hårdare att inse att Nannes syn på mig har förändrats. Det har tagit hårt på självbilden.

Jag har aldrig varit en stålman, jag har aldrig varit någon som med självklarhet anser att jag ska vara den som leder laget (även om vissa kanske tror det) och när man blir bortplockad, ja, då får det konsekvenser. För en själv.

Samtidigt – jag har verkligen njutit av att gå till träningarna de här dagarna. Ibland är det ju så att motigheter destillerar bort alla onödigheter. Man tvingas fundera kring drivkrafter.
Och jag är glad att jag redan för många år sedan kom fram till att jag spelar fotboll eftersom jag tycker om den dagliga nötningen. Visst vill jag vara en viktig spelare, visst vill jag vara den som gruppen gärna lutar sig mot och visst vill jag vara den som Nanne plitar ner först när han tar ut laget.

Men om det inte är så, tja, då har jag ändå tillräckligt många orsaker kvar för att gå till träningen och tycka att det är jävligt kul.
Och det har jag gjort. Även om jag på träningarna den senaste tiden fått spela mittback i B-laget eller, som inför HIF-matchen, inte ingick i en enda variant av A-uppställning (fram till några dagar innan var jag den som alltid var kvar i A-uppställningen när Nanne roterade på spelare och positioner).

Ärligt talat, en del av mig är rasande. Förnedrad.
Men.

Jag förstår spelreglerna. Man ingår i ett sammanhang, man är en del av ett lag och vissa spelar, vissa spelar inte och det måste man helt enkelt förhålla sig till.
Men i tystnaden, när ingen hör eller ser, är jag förbannad.
Det viktiga är att inte låta det påverka mig som fotbollsspelare. Hur man nu gör det.
Fast då kommer vi tillbaka till det där om att destillera sina drivkrafter.
Och jag spelar inte fotboll, åtminstone inte primärt, för att vara lagkapten i Kalmar FF.

Det är en fantastisk ära att vara det, men det är inte huvudorsaken.
Jag spelar för att jag älskar att uppnå ett slags sakralt tillstånd, att ge sig hän, fysiskt och psykiskt, det är en känsla som jag knarkar.
Och den vill jag uppnå oavsett omständigheter.
Men det är klart att i tider som dessa är det skönt att få visa att man faktiskt kan spela fotboll.

Så när jag kom in i går, med halvtimmen kvar, fick jag bortse från att det stod 0-3. Jag försökte fokusera mig på det som jag själv kunde påverka. Att visa engagemang.
Och det var skönt att visa att jag är en rätt okej spelare som oavsett omständigheter snackar, pushar och plockar en hel del boll och som också har ett hyfsat passningsspel. Och så fick jag nytta av träningen vi körde i torsdags, den frivilliga träningen ihop med Giles Stille, då Rasmus Elm och jag nötte svepande passningar från mittcirkeln ut mot kanten.

Att starta matcher på bänken är ovant. Men Wastå har varit behjälplig och förklarat de oskrivna reglerna. Och han vet var man hittar bullarna och kaffet.

Och så har jag märkt att man genast odlar närmre kontakter med de andra lagens spelare. Åtminstone avbytarna. Man värmer upp på samma yta och känner en slags förbrödring. Vi är i samma sits. Och kan stå och beklaga oss och såga våra tränare som inte förstår vår spelmässiga storhet.

Efter Åtvidaberg-resan blev det kaffe i Tobinhos kök och vi analyserade allt grundligt och murvlarna hade nog betalat en hel del för att få lyssna på våra analyser och sedan, liksom i förbifarten, nämnde Tobinho att jag inte kunde boka in något den 9 juni, han hade redan tackat ja till ett evenemang å mina vägnar. ”Jaha, vad då för något?” undrade jag.
Till det här, förklarade Tobinho….

Vad gör man inte för vänner?

Vi sprang rakt in i en vägg.
Fast väggen var på något sätt mjuk och det gjorde inte så ont. Först.
Smärtan kom senare.
Då kom den rejält.
Vi fick stryk av Åtvidaberg med 3-0. Men det var inte riktigt en 3-0-match. Det var inte en regelrätt överkörning.
Därför trodde jag där jag satt på bänken att vi skulle orka och kunna vända.
Det var därför det först inte gjorde så ont.
Men vi vände inte.

Vi körde med följande lag:

Etrit

Paulus, Nenad, Ludde, Jörgen
Mendes, Gutu, Eriksson, Israelsson, Abiola
MacDonald

Själv satt jag på bänken och mumsade bulle och drack kaffe, men fick snabbt börja hälla i mig vatten, avbytarbåset var som ett växthus i den gassande solen.

Vi hade ju faktiskt tre fina lägen att ta ledningen. Första 20 minuter av matchen var våra. I mitt tycke kanske inte så mycket en följd av vår styrka som Åtvidabergs svaghet. Nanne hade inför matchen pratat om Åtvidabergs svagaste lagdel, deras backlinje, och inledningsvis kändes det som om våra tre offensiva spjut – Mendes, Abiola och McDonald – skulle rinna igenom mest hela tiden. Åtvidabergs backlinje bjöd på ytor och det räckte med att vi lyfte upp bollen för att det skulle bli tryck.
Fast successivt åt sig Åtvidaberg in i matchen och de började få igång ett hyfsat passningsspel och då hamnade vi flera gånger i knäet på Etrit Berisha och när vi väl hamnade djupt ner hade vi svårt att lyfta upp laget.

Fast det var när vi stod högt upp med laget som vi åkte på 1-0. Vi uppfattade det som offside, linjemannen vrålade ”spela vidare!” och Kristian Bergström kom fri ihop med en lagkamrat mot Berisha och rullade bollen i sidled till Prodell, som satte 1-0 i öppet mål.

Och vi är motgångskänsliga just nu. Och istället för kvittering fick Åtvidaberg straff i slutet av halvleken och så stod det 2-0.

I pausen talade Nanne om att vi faktiskt hade haft några riktigt fina chanser, att det var ologiskt att vi låg under med 2-0 och att det handlade om att tro på en vändning och också visa det med sitt kroppsspråk.

Men vi gick ut efter pausen och lät Åtvidaberg styra och ställa. Och de var närmre 3-0 än vi 2-1 och snart kom också 3-0.
Nanne bytte in Diouf istället för Mendes och med drygt 25 minuter kvar fick jag hoppa in. Nanne tyckte att mittfältet blödde, att det tappades alldeles för många bollar och var för stora hål och vi ändrade till 4-4-2 och jag bytte med Gutu.

Jag märkte direkt att det var tyst bland killarna. De var tilltufsade. Var inne i sig själva. Jag försökte snacka på, via engagemang och påverka det som jag kunde påverka. Och kände själv att jag hamnade rätt. Plockade boll, kunde fördela och missade bara ett instick till Sebastian, i övrigt fick jag fram det jag ville.
Men som lag var vi slagna.

Och vad handlar det om nu?
Om att visa karaktär. Att oavsett resultat, kritik och gnäll stå pall och komma till varje träning och ge varandra energi och kraft. Det är det enda som räknas. Och att vara konsekvent i sin attityd. Inte låta den förändras bara för att man möter tillfälliga motgångar.

Tack de till de fans som var på plats. Det värmde att höra sången som var riktad till mig.

Vi är i Linköping. Men det är Åtvidaberg vi möter morgon. Och jag blir aningen nostalgisk. För Andreas Thomsson, tränare i Åtvidaberg, är en god vän och vi spelade ihop under några magiska år i Kalmar FF och han är en av de där människorna som lärt mig vad det innebär att vara röd. Röd i bemärkelsen att man älskar Kalmar FF.
Thomsson var FF-fan även när han inte spelade i Kalmar FF och av honom lärde jag mig att vara stolt över att representera Kalmar FF – oavsett division.
1997, i division II, la vi grunden till det som sedan skulle komma och mellan träningar och tuffa matcher mot Älmhult, Grimsås och Gullringen hängde vi på Kåren, på Ernesto och redan då var Thomsson klurig, smart och tänkande.
Det är sådan han är som tränare nu.
Jag ser honom som en framtida Kalmar FF-tränare.

Dåtid, nutid och framtid och för min del har det blivit påtagligt att det finns några stycken (nej, jag lovar, jag ska inte lyssna på allt som sägs) som anser att man inte bör vara 36 år gammal om man ska tillhöra framtiden. Trots att jag rent hypotetiskt kan lira längre i Kalmar FF än exempelvis en ung spelare som blir såld om ett eller två år. Och på så vis blir mer framtid än dem.

Jag har ju varit medveten om hur det fungerar, men det blir så påtagligt när man själv är mitt i det. En ordinär insats som 25-åring, ingen drar några växlar utifrån din ålder. En ordinär insats som 36-åring, alla menar att det beror på att man är gammal. Och är man gammal är man också slut. Och blir man utbytt som 36-åring kommer man aldrig mer att spela fotboll. På ett ungefär.
Det är intressant att iaktta hur man kan köpa sig tid genom att skapa en tro i exempel media och bland supportrar att det är framtiden man ställer på benen, då blir många automatiskt mer välvilligt inställd till misstag, eftersom ”det på sikt säkert blir bättre, det här är ju trots allt framtiden.”
Jag tror Blåvitt känner av det i år.

När man hade rykte om sig att satsa på unga spelare fanns inga konkreta förväntningar på laget. Eller, det fanns mest förhoppningar. De är så unga, ge dem tid, det blir bra, i framtiden.
Men när Blåvitt nu har värvat färdiga spelare bedöms laget därefter. Det finns inget utrymme till misstag. Det finns ingen välvilja från publiken, från fansen, det här är ju inte framtiden, det här är nutid!

Vi tränade på Gastens plastiga gräs, jag fick vara mittback i reservlaget och vi slog det som tycktes vara A-uppställningen (sådant är viktigt när man inte är startspelare) och sedan tog vi bussen till Linköping där vi skulle övernatta inför Åtvidaberg-matchen. Väl framme på Scandic åt vi och sedan sjönk vi ner framför TV:n och alla, förutom Abiola, höll på Bayern München.

Det blev en låst Champions League-final och om vi ska skylla på någon är det Chelsea vi ska skylla på.
Samtidigt väljer varje lag sin egen taktik och segrar rättfärdigar det mesta. Och Chelsea vann.
Återigen hade laget marginalerna på sin sida. Man anföll sällan, ändå lyckades man kvittera i 88:e minuten. Och i förlängningen drog Drogba klumpigt på sig en straff. Precis som han gjorde mot Barcelona i semifinalen. Men Messi missade och nu missade Robben.

Och ska vi prata sannolikhet så kan man snabbt konstatera att sannolikheten att Chelsea skulle slå ut Napoli, Benfica, Barcelona och Bayern München – sett till matchbilderna i samtliga matcher – är obefintlig.
Men ändå blev det så.
Det säger kanske något om Chelsea. Det säger kanske något om dagens fotboll. Jag vet bara inte riktigt vad.

Jag nämnde att Drogba orsakat två straffar, en i semifinalen och en i finalen. Båda missades. Och sedan var det Drogba som själv avgjorde finalen. Genom att sätta den avgörande straffen Små marginaler, det är en klyscha. Men jäklar vad den stämmer en kväll som denna.

Dagen efter och startelvan är ledig. Vi andra har frivillig träning klockan 15.

Conny Karlsson gratulerade igår till mitt nya kontrakt och Alvaro Santos gjorde samma sak. Han hade sett samtliga matcher vi hade spelat i år, sa han och sa sedan att han numera kallade sig för ”brandman”. Han får rycka ut och släcka bränder som inhoppare. Han är skön, Alvaro.

Det är i motvind drakar lyfter, det är i motgång ens karaktär prövas och allt sådant där tjafs, det är väl sådant man ska intala sig själv dagar som dessa, men vem fan försöker jag lura?

Istället lyssnar jag på den här briljanta versionen av Kents Mannen i den vita hatten (16 år senare), tittar på det här otroligt roliga klippet och så läser jag en novell av Jamaica Kincaid som heter Flicka och som handlar om en mammas förmaningstal till sin dotter:

”Försök att gå som en dam på söndagarna och inte som den slampa som du så gärna skulle vilja bli. Känn alltid på brödet för att vara säker på att det är färskt; men om inte bagaren låter mig känna på brödet?; du menar att du trots allt verkligen kan komma att bli en kvinna som bagaren inte låter komma nära brödet?”

Och tack Walkin Media för bilden…

1-1 mot HIF och Nanne ändrade en del i laget inför matchen.
Nenad ut, jag ut, Israelsson ut och Fagge ut.
Hela det centrala mittfältet, alltså.

Man kan säga en hel del om det. Jag vet bara att det nästan blev ohållbart för Nanne att starta med mig.
Opinionen är ju som den är.
Inte från alla, men från många.
Och det är som det är med den saken. Man kan tycka vad man vill om relevansen i kritiken. Om den är riktig eller ej.

Jag för min del vet att jag är en lika bra spelare nu – när många menar att jag är oförmögen att spela fotboll -  som när jag ansågs vara oumbärlig.
Det svänger emellertid fort och jag kan inte låta bli att fascineras.
Hur som helst, konsekvensen av den där opinionen hade blivit, om jag hade startat mot HIF, att tålamodet mot laget varit minimalt. Det hade inte funnits utrymme för att misslyckas.  Annars hade delar av publiken letat fel och börjat gnälla.
Egentligen hade Nanne kunnat sätta in en stol istället för mig. Och vissa i publiken hade haft större välvilja med stolen. ”Bra tänkt där, stolen!”

Jag förstår de där mekanismerna. Man är trött på något. På någon. Av olika anledningar. Och kommer det in något eller någon nytt blir det automatiskt bättre.
Oavsett hur det egentligen ser ut.
Så när vi nu inledningsvis mot HIF slarvade med passningar blev det ändå uppskattande ”oh” från vår publik.
Tänk om det alltid vore så.
Tänk om publiken alltid tolkade det som hände i positiv riktning.

Vi hade svårt att skapa chanser i första halvlek. Backlinjen, med Paulus i spetsen, vågade dock stå upp på ett helt annat sätt än mot Maif och det gjorde att avståndet upp till mittfältet var mindre, att vi hade närmre till varandra och det föder alltid aggressivitet och löpvillighet.
Vi slet och kämpade, men det var tätt och tämligen trist spel.
När vi vann bollen fick vi sällan loss den. Tanken var att Tobbe Eriksson skulle sysselsättas, men han fick mest stöta tillbaka bollen till backlinjen.
Från sidan kände vi att vi borde kunnat såra HIF mer. För det var inte de svenska mästarna vi mötte. Snarare de svenska mästarnas reserver.
I jämförelse med det lag som dominerade i fjol var dagens HIF anonymt. Mååååånga spelare saknades. Backlinjen var ny, anfallet var nytt och egentligen var det bara det centrala mittfältet som var intakt. Men där aviserade Gashe att han ville byta redan efter tio minuter.
HIF var försiktigt och osäkert och deras backlinje borde satts under svårare prov.
Men de lyckades ta ledningen när Jörgen lite olyckligt upphävde offsiden.
I pausen efterlyste Nanne större passningsmod. Mittbackarna fick order att förbättra beslutsfattandet i passningsspelet och så skulle vi hitta ut till framför allt Mendes snabbare och oftare.
Vi sa att vi skulle vända det här, att vi skulle vinna matchen.
Andra halvlek blev bättre än den första. Matchen sprack upp, vi klev framåt och då visade det sig att HIF:s backlinje var darrig.
Fast det var nära flera gånger att vi blev straffade. HIF vaskade fram tre jättelägen och med lite otur kunde det blivit 2-0.
Fast vi märkte att om vi skyfflade in bollen i HIF:s straffområde hände det saker. Så det började vi göra. Och det uppstod situationer och vi fick energi och HIF blev statiskt. Erik kom in och tillförde ännu mer energi och jag tycker att vi fick till en forcering och med tio minuter kvar kom Mendes loss på kanten, vinkeln var väl inte briljant, men inbytte McDonald chansade och hann upp Mendes missade avslut och satte bollen i mål.
Otroligt skönt. För alla.
Sista tio böljade spelet fram och tillbaka, det blev ingen riktig struktur, men jag är glad att vi fick en poäng, att McDonald fick göra mål, att vi klarade av att ta oss in i matchen och även om det fortfarande finns mycket att jobba med, även om vi fortfarande tappar bollen för enkelt när vi attackerar och även om vi fortfarande har svårt att skapa klara målchanser har vi den senaste tiden – Maif-matchen undantaget – varit svårslagna.

Det blev lunch med Tobinho, Rasmus Elm och Thorbjörnsson, men vi var inte ensamma FF-spelare på 4 Kök. Det visade sig att i princip hela laget käkade lunch där just denna dag.
Vi är likriktade jävlar.
Vi pumpade Rasmus på detaljer om AZ, om landslaget och om eventuellt klubbyte, men Rasmus är som han är, lugn och sansad.
Sedan blev det träning och Rasmus hängde på. Han valde till och med bort en PK med landslaget i Stockholm för att kunna träna med oss. Det var ju EM-truppsuttagning och Rasmus sa lakoniskt att han ”hoppades komma med”.
Klart pojken kom med.
När vi sedan bytte om och jag fick se hans specialgjorda benskydd blev jag lite avundsjuk. ”Sådana får man i landslaget” sa Rasmus.
- Fan, jag borde kanske inte tackat nej till landslaget, sa jag.
”Man får en del fördelar om man är med där” log Rasmus.

Planen var studsig och vinden var hård, men det gjorde inte så mycket. Inte när jag fick lira ihop med Rasmus centralt på mittfältet igen. ”Som i den gamla goda tiden, vi hittar varandra fortfarande på planen” sa Rasmus efter träningen och jag nickade.
Rasmus är en spelare som är så enkel att spela ihop med. Som gör det funktionellt, enkelt och effektivt och även när han tränar med oss spelar han utan egoism i sitt agerande. Han gör det som krävs av honom i varje situation, men aldrig för att själv synas.

Dagen efter träffades Rasmus, Thorbjörnsson och undertecknad i gymmet en stund innan fotbollsträningen. Rasmus skulle köra sina styrketräningar och jag var nyfiken på vad som stod på programmet. AZ har ett allmänt styrketräningsprogram som alla kör två dagar innan match. Och så har varje spelare ett individuellt program som man kör innan vissa fotbollsträningar.
Jag fick tips på en del bra övningar, men fick sedan avvika. Jag hade ett möte med Svante Samuelsson inplanerat och efter några minuter skrev jag under ett nytt kontrakt.
Ett 1 + 1-kontrakt som löper över 2013, med tillägget att jag ska fortsätta i Kalmar FF även över 2014. I vilken form – spelare eller ledare/tränare – utvärderar vi efter 2013.
Jag skrev under kontraktet med lätt penna.
Det känns väldigt bra och jag är stolt att Kalmar FF vill förlänga med mig.
Det är kanske motiga tider, men jag vill vara hos Kalmar FF även i motiga tider. I alla tider.

Paulus Arajuri skrev så här på Facebook när han fick beskedet:

Mycket bra nyhet för hela Kalmar FF. Vi får ha våran Kapten och ledare kvar även nästa år!:) Vi yngre spelare är tacksamma att vi har en sån otroligt rutinerad och duktig spelare i gruppen! Det behöver vi verkligen!

Fan, man kan bli tårögd för mindre.

Dagen efter eller dagen före eller kanske bara dagen. Nuet.
Och dagen efter dagen var ingen dag då man direkt slängde sig över tidningarna.
För jag är tillräckligt klok att veta hur det fungerar.
Kungen är död.
Länge leve kungen.
Den nye kungen.
Och blir man utbytt i halvtid blir man automatiskt sågad. Det finns väldigt få journalister som skulle våga gå emot ett sådant faktum, som skulle våga (och kunna) se lite djupare, längre.

Jag kan köpa det. Till och med förstå det.
Jag har lite svårare att acceptera Barometerns makabra gestaltning av matchen.
Första halvlek var genomusel. Nanne bytte ut mig. Andra halvlek var riktigt bra.
Var det verkligen så enkelt?
Och var det verkligen så det såg ut?
Och plötsligt rapades ”sanningar” upp. Som att hela min vårsäsong varit dålig (när jag i själva verket är nöjd med flera av matcherna, som exempelvis matchen mot Giffarna, första halvlek mot MFF, matcherna mot Häcken, Gefle, Gais, ÖSK och andra halvlek mot DIF). Och Barometerns Jörgen Ström skriver att jag varit seg och håglös.

Seg och håglös? Alltså, man kan beskylla mig för mycket, men seg och håglös?
I så fall är det ett omdöme som man skulle ha kunnat sagt om mig varje år.
Men jag är inte mer av den varan i år än tidigare.
Sedan skriver Jörgen Ström om hans möte med mig efter Maif-matchen. Och fabricerar ihop en massa skitsnack utifrån ingenting. Drar totalt felaktiga slutsatser om min attityd och inställning och förvandlar dem till sanningar. Som folk läser och tror på.

Jag sa aldrig, som Ström skriver, att ”just där och då tyckte jag mest att någon annan säkert skulle göra det bättre”. Ström frågade mig hur jag tog beskedet att jag inte skulle spela andra halvlek och jag förklarade att jag snabbt växlade om och försökte pusha de andra och hoppades att det var en förändring som skulle göra laget bättre.
Jag tycker fortfarande att jag är tillräckligt bra för att tillföra saker ute på planen.
Jag skulle aldrig säga att jag tyckte att någon annan skulle göra det bättre.
JAG ville vara kvar på planen och göra det bättre.

Jörgen Ström ”hörde inte ledaren tala”.
Vad skulle jag kunna ha sagt till Jörgen Ström som hade fått honom att höra den stora ledaren tala?
Kanske borde jag i första halvlek skjutit ett totalt menlöst skott från halva plan ”som en markering att något inte fungerade”…?

Jörgen Ström ser en bråkdel av sanningen. Vad vet han om vår gruppdynamik, om vad som sker i omklädningsrummet, vad vet han om vilka som tar ansvar, som leder gruppen och vad vet han om hur det ser ut på våra träningar, vilka som ger energi, som kliver fram?
Jörgen Ström ser en promille av sanningen.
Men utger sig för att beskriva hela verkligheten.

Fast jag är ju inte den förste som drabbas av det. Ni minns väl 2009. När vi slog DIF hemma med 6-1 blev Tobinho utbytt när vi ledde med 2-1. På presskonferensen efter matchen kritiserade Nanne Tobinho och då blev det fri lejd på Tobinho.
Jag bloggade om saken…

Suck, suck, suck, det är inte enkelt att sammanfatta sina intryck så här nära inpå en förlust, men vafan, jag gör ett försök.
Stryk mot Maif med 2-1, själv blev jag utbytt i halvtid och det var många saker som kändes tunga.

Vädret var obarmhärtigt. Det regnade, det blåste och det var kallt och vid lineupen kändes det som en novembermatch.
Inför matchen hade vi pratat om att vara aggressiva, att vara det lag som drev upp tempot, men det vore att ljuga att säga att det blev så.
Vi blev avvaktande, tveksamma och när vi väl hade bollen uppträdde vi ängsligt.
Varför?

Tja, jag vet varför vi blev avvaktande och ängsliga. Vi har jobbat under flera säsonger med att hålla upp vår backlinje. Alltså våga stå högt med den för att på så sätt krympa avståndet bakom vårt mittfält. Om man lyckas med det kan vi på mittfältet vara aggressiva och vinna bollen.

Idag föll backlinjen så in i helvete. Det är en sak att falla om spelare kommer rättvända mot backlinjen och saknar press från någon i vårt lag. Då måste vi falla.
Men nu föll vi även om det inte fanns ett enda djupledshot. Och Maif kunde chippa in bollar bakom vårt mittfält, där Pode och Erton i lugn och ro kunde ta emot och fördela.
Det skapades hav för oss att täcka. Klart som fan att vi då ser avvaktande, tveksamma och tröga ut.

Men det är väl för mycket begärt att tro att supportrar och journalister ska kunna se det. Eller förstå det. De ser bara det som är precis framför deras ögon, ”Rydström vann inte bollen där, han lät deras spelare passa bollen vidare, gå dit, då dit!” och så fattar man inte varför jag inte kunde gå dit ordentligt.

Deras mål var en följd av det tveksamma. De fick vända ut på Nicklasson, som sedan fick vandra in centralt och ohotad distansskjuta in 1-0.
Publiken var inte nådig. Och för mig är det obegripligt att man efter drygt 15 minuter av en match hånfullt kan börja skandera ”Vi vill se Kalmar FF”.
Vad fan tror man ska bli följden av det? Att vi växer och känner stöd?
Jag försökte pusha på, vara positiv, men märkte att många vände sig inåt.
Och det där typiska Kalmar FF-spelet, när vi är aggressiva och attack-villiga, det existerade inte. Istället föll vi ur, backade och fick ett gigantiskt utdraget lag.
I pausen sa Nanne att han ville ha bättre duellspel och snabbare framflyttning av laget och han bytte ut undertecknad och Fagercrantz. Tobbe E tog min position, Diouf kom in på kanten och Gutu gick in centralt.
Det fick mig att minnas när jag blev utbytt i halvtid senast. 1996. Hemma mot Motala.

Fast det tog faktiskt inte så illa den här gången. Jag vet att folk letar fel som fan i mitt spel just nu och om jag missar en passning suckas det, hånas det, men om en annan spelare missar på ett liknande sätt blir det inte alls samma kritik.
Men skulle man titta på vad jag gjorde i situation för situation i första halvlek så skulle man inte hitta en massa misstag. Jag menar inte att jag var formidabel, men det var inte en katastrof heller.

Även om många vill ha min insats till just katastrof.
Det jag kan känna är att det som jag alltid stått för och bidragit mest med – pådrivande snack, uppmuntrande, taktisk kunskap och säkert passningsspel – inte värderas lika högt längre. När jag gör det jag ska är det få som lägger märke till det. Men om jag gör en miss är det missen som dröjer sig kvar.
Skit samma.

I pausen gick jag runt och pushade de andra och sedan duschade Fagge och jag tämligen snabbt och satte oss och kollade på andra halvlek.
Vi hade svårt att skapa målchanser, även om spelet lyftes upp ett snäpp. Mendes hade ett skott i ribban, men det blev lite väl tufft när Emin Nouri drog på sig sitt andra gula kort och blev utvisad.
Då började tröttheten sätta in och Tobbe Eriksson, som var duktig i andra halvlek, kom bort ur spelet.

Just det – en sak till. I andra halvlek öste klacken på jävligt bra. Det var bra tryck och jag kan inte säga det ofta nog – det är ovärderligt att känna det, i synnerhet i motgång.
Tack!