Matchdag och vi gjorde oss klara för vår hemmapremiär. Häcken kom på besök och det var kyligt, men soligt och när vi kom ut till uppvärmningen var vår klack redan på plats och jag har sagt det förr och säger det igen; det ger oss energi!
Publiksiffran i sig var en besvikelse och man kan spekulera i anledningar.
Jag tror det handlar om för stora krav (som kulminerade i stor besvikelse i fjol), men också en osäkerhet på vad vi i Kalmar FF står för numera. Vi svek vår publik vid flera tillfällen i fjol och nu måste vi bygga upp förtroendet igen.
Det kan vi bara göra genom att jobba hårt och visa att vi älskar att representera Kalmar FF.

Samtidigt – det kändes som om det var mer än 4200 personer på plats. Och vår klack var alltså riktigt bra och öste på innan, under och efter matchen.

Nanne hade pratat om Häckens styrkor och vi visste vad vi skulle se upp med. Och vi visste också vad vi själva ville göra.

Och i drygt 20 minuter lyckades vi med allt det där. Vi avväpnade Häcken samtidigt som vi hade ett fint passningsspel och skapade några fina lägen.

Men sedan blev det sämre. Om det var så att det var Häcken som lyfte sig eller om det var vi själva som tappade några snäpp låter jag vara osagt.

Jag kan tycka att vi tog fel beslut aningen för ofta. Vi utnyttjade inte rättvända lagkamrater, vi tog inte ytor som uppstod och vi tillät oss att fastna i Häckens press.

Samtidigt var alltså vår defensiv stabil och både Paulus och Thorbjörnsson underlättade vårt jobb på mittfältet genom att låsa Häckens anfallare.

Andra halvlek blev en halvlek som handlade om två lag som tog ut varandra. Det skapades väldigt få målchanser. Vi hamnade en aning i gamla synder och blev för försiktiga och passiva när vi själva hade bollen, istället för att ta en halvmeter extra och skapa en bra vinkel och på så sätt ge kompisen ett passningsalternativ stod vi kvar och fick på så sätt alldeles för korta anfall.

Men inte heller nu lyckades Häcken skapa några klara chanser på oss. Inte ens efter att Paulus tvingats byta och Ludde kommit in. Inget ont om Ludde, jag menar mer att det alltid är vanskligt att tvingas byta en mittback mitt i matchen. Men Ludde kom in och spelade med pondus.

Sista kvarten blev böljande och vi lyckades allt bättre bita fast bollen på deras planhalva. Men förutom ett fint skottläge för Romario lyckades vi inte luckra upp våra gäster.

Det finns många bitar vi vill förbättra. Samtidigt är jag på många sätt nöjd med vår insats. För vi har på sistone agerat så som vi så sällan lyckades göra i fjol. Med försvarsvilja över hela banan, med defensiv stabilitet, med pushande och energigivande snack och för mig är det viktigast av allt. Kan vi bibehålla det kommer vi snart få utdelning för att vi på träningar nöter och nöter vårt passningsspel.

Hemmapremiär i dag och vi fick beträda GFA:s gräsmatta för första gången i går. Vi tränade ett lättare pass och visst fanns det partier som inte såg ut som en golfgreen, men efter omständigheterna tycktes planen på GFA vara bra. Planskötarna, med Poletten i spetsen, har gjort ett gott jobb.

Vi möter BK Häcken och det blir en rejäl utmaning för oss. När vissa tittar på dagens tillställning gör de det enkelt för sig och tycker att vi borde vinna. Av den enkla anledningen att vi vann premiären med 3-0 och Häcken fick stryk av Blåvitt med 3-0. Nu fungerar det inte riktigt så. Det är bara i förenklingarnas värld man kan resonera så.

Häcken är ett lag med väldigt stor potential. Ett lag som många tror ska kunna utmana om SM-guldet. Sannolikheten att de underpresterar två matcher i följd är inte stor och det är bara för oss att inse att vi kommer få jobba rejält i dag.
Hoppas bara vår publik inser detsamma.

Jag laddade upp med att lyssna på Joel Alme på Stensökrogen. Han körde en konsert utan uppbackning av ett band. Bara han och gitarren. Det var stundom riktigt, riktigt bra. Och ja, han spelade även Snart skiner Poseidon. Fast han valde den engelska versionen, A young summer´s youth. Och avslutade låten med att säga ”tack för det fina du skrivit om låten, Henrik”.

Efter konserten dröjde sig klubbchef Samuelsson och jag oss kvar och pratade ett bra tag med Alme. Om grabbighet, barnuppfostran, Kalmar FF, Blåvitt, ÖIS, Gais och så en del om musiklivet i Göteborg.

En trevlig pojk, den där Alme.

Lundh/Ekwall bjöd in till Superlive, de skulle gästa Harrys i Borgholm och jag pallrade mig dit, visste inte riktigt vad som väntade, ”behöver jag förbereda mig på något sätt”, hade jag frågat och fått ”nej, nej” till svar och vanligtvis när man gör någon form av TV vet man exakt när man ligger i sändning och det räknas ner och det blir lätt lite stelt och återhållsamt, men Superlive suddar ut alla gränser, en hamburgertallrik kommer in, mitt i sändning, kunde man verkligen tugga i sig den medan vi sände och snackade, jag tvekade, men såg Ekwall hugga in, man kunde tydligen göra det och efter en stund glömmer man bort att det faktiskt finns tittare, om än bara på webben, och det skapar en avslappnad, uppsluppen och väldigt direkt atmosfär, Olof Lundh var on fire, vi misstänkte att hans mineralvatten och kaffe var spetsat och sedan förenades Lundh och jag i vår arbetarbakgrund och  våra röda hjärtan, vi insåg att vi var omgivna av kapitalister och miljonärer där Ekwall var den som bar den kapitalistiska fanan högst och vi tog varje tillfälle att attackera honom och tre timmars sändning gick fort, nästan blixtsnabbt och det var väldigt, väldigt roligt och efter sändningen fick jag skjutsa de två till hotellet inne i Kalmar.

Ledig dag och jag har fastnat i Suede. Jag älskade Suedes två första plattor. När Butler lämnade bandet försvann också den direkta briljansen. Suede gjorde några plattor till, men splittrades sedan. Nu har bandet gjort comeback (utan Butler) och jag tycker verkligen om den nya plattan Bloodsports. Suedes problematik – liksom alla band och artister och kanske också idrottsmän brottas med – är att det nya jämförs med det förflutna. Så oavsett hur bra låtar Suede gör i dag kommer man alltid säga att det inte är lika bra som So young. Eller så bra som Animal Nitrate.

Nya Bloodsports vittnar dock om ett hungrigt Suede. Här finns smakprov från plattan. Och också några av de gamla spåren. Suede spelar live och Brett Anderson är lika snygg som för 20 år sedan.

Och när jag ändå fastnade i Youtube-klipp hittade jag den här konserten. Kan det vara från 1994? Fantastiskt bra.

Från det ena till det andra – så är såg GFA ut i går. Det finns hopp om det.

Kaffe hos Tobinhos och Tobinho serverade kvällsmat åt kidsen. Fattigmansgröt. Med en klick äppelmos. ”Vill du också ha?” frågade han mig, men jag skakade på huvudet.

Tobinho har aldrig varit en matelegant, det praktiska har alltid gått före smak och estetik. Men ungarna mumsade i sig, ”det här var gott” sa de i en mun och jag tänkte att det var tur för dem att de fortfarande inte utvecklat några smaklökar.
Marknadschefens sexåriga son var på besök, han skulle sova över hos Tobinhos och han tittade storögt på mig och sa: ”du är lagkapten i Kalmar FF”.

Ja, sa jag.

”Var Tobbe lagkapten innan dig?”, frågade han och jag förstod att här förelåg en historieskrivning i Moderaternas anda. En förvanskning, alltså.
Tobinho hade helt enkelt slagit in i Marknadschefens son att jag blev kapten efter honom och nu fick jag förklara hur det egentligen låg till.

Att jag var kapten första gången redan 1999 (här hytte jag med fingret åt sexåringen för att betona betydelsen) och att Tobinho bara fick vara kapten de gånger domarna hade varit elaka mot mig och givit mig oförtjänta gula kort och sett till att jag blivit avstängd.

Marknadschefens son nickade. Nu förstod han. Han sneglade mot Tobinhos ryggtavla och Tobinho började frenetiskt sysselsätta sig med disken. Han låtsades som ingenting.

”Vad gör en lagkapten?”, frågade Marknadschefens son efter en stund. Chocken över Tobinhos historieförvanskning hade lagt sig och nu såg han klart igen.

”Vad tror du att en kapten gör?”, frågade jag i retur.

”Tar domaren i handen. Och säger åt alla hur de ska göra.”

Precis, nickade jag. I synnerhet det sistnämnda.

När ungarna hade fått i sig tapetklistret till gröt och sprungit i väg harklade sig Tobinho och medgav att han också hade sagt till Marknadschefens son att det var Tobinho, i egenskap av chef, som hade bestämt att jag skulle vara kapten.

Jag förlät honom. Även om det inte riktigt stämde så kändes det faktiskt riktigt bra att ha blivit utsedd av Tobinho.

”Mer kaffe?”, undrade Tobinho.

”Ja, tack, gärna mer kaffe, Chefen.”

Det var annat 1997. Då inledde vi serien med att ta emot Grimsås på Fredriksskans. Matchen slutade 0-0.

Nu har vi sjungit segersången, det är inte så många som kan den numera, jag får dra ett tungt lass, men det gör jag så gärna och jag får höra att jag ska vara med CMORE via länk om nio minuter och jag skyndar mig att duscha och tar på mig kostymen och får sedan svara på Lasse Granqvists frågor om vår seger.

För vi vann mot Syrianska. Med 3-0.
Och jag har svårt att minnas att jag någonsin varit med om att vinna en seriepremiär i Kalmar FF med så stora siffror.

3-0 låter imponerande, men det var inte helt problemfritt.

Det var ju det här med skador. Precis som i fjol började spelare efter spelare skada sig när seriepremiären närmade sig.
Och på näst sista träningen innan vi skulle möta Syrianska gick Jörgen Skjelvik sönder.

Men det är ju inte så mycket man som spelare kan göra åt det. Man kan ge den skadade lagkamraten en klapp på axeln, ge honom sitt stöd, framföra sina sympatier, men man måste också försöka göra det bästa av situationen.

Precis som Nenad gjorde. Nanne valde att inte ta med honom i truppen, han blev givetvis väldigt besviken, men messade mig och önskade mig och killarna lycka till och hoppades verkligen att vi skulle vinna. Det tyder på storhet och det värmde gott.

Och jag tycker vi gjorde det bästa av en något prekär situation i dagens premiär mot Syrianska.

Vi hanterade frånvaron av duktiga spelare på ett bra sätt. Emin Nouri tog Skjelviks vänsterbacksplats och Ludvig Öhman klev in till höger i backlinjen. Jonatan Ring fick göra allsvensk debut till höger på mittfältet och centralt lirade jag och Melker.

Vi hade pratat väldigt mycket om att ha en bra attityd ute på banan. Att ge varandra energi. Att ta varje tillfälle i akt att pusha varandra.

Vi fick bra hjälp av alla våra fans på plats. Som sjöng redan under uppvärmningen och man kunde inte annat än att bli glad inombords.

Vi inledde piggt. Stabilt. Och kunde sno bollen och ställa om på Syrianska. Och via fint spel fick Måns Söderqvist skottlägge och stänkte in 1-0. Framför vår klack. Det kunde knappast bli bättre.

Och i drygt 25 minuter spelade vi stabilt. Sedan tog Syrianska över. Och flyttade fram sina positioner. Vi sjönk lite väl djupt och fick svårt att få tag i bollen. Det blev korta anfall och en mängd inlägg matades in i vårt straffområde. Men vi fredade oss.
I pausen rättade Nanne till mittbackarnas utgångsläge och vi var på varandra om att ge varandra fler alternativ när vi hade bollen.

Paulus började må illa i pausen. Han hade fått en smäll mot huvudet i första halvlek och det befarades hjärnskakning. Sjukgymnast Kjell Svensson gav honom spelförbud och vi kom överens om att Paulus skulle inleda halvleken och låta Mats Solheim värma igång för att sedan byta de två.

Snart kom alltså Mats in som högerback och gjorde allsvensk debut, han var skadad hela 2012, och Ludde flyttade in centralt. Men även den ändringen hanterade vi bra.

Vi hade helt okej kontroll på matchbilden och när Måns slog en fin hörna dök inbytte Mats upp och skallade in 2-0. Och blev tokig av glädje. Det var som om allt släppte för honom. All frustration, all jävlighet med skador och petningar och han bara skrek och rusade rakt mot mig och för en sekund var jag rädd att han skulle hoppa upp i min famn. Det hade kunnat sluta illa, vettefan om min rygg hade klarat av att bära upp den satta norrmannen.

Jag hade en tämligen behaglig känsla i kroppen efter 2-0. Syrianska skapade ett enda läge, utöver det kontrollerade vi matchen. Visst, vi blev aningen passiva mitt i halvleken, vi hjälpte varandra inte med passningsalternativ, men vi kände samtidigt att Syrianska trampade luft och i slutminuten bröt Måns och spelade fri McDonald, som dundrade in 3-0.

Stabilt och trevligt, så kan man sammanfatta det. Och vi njöt av att få fira framför vår klack efter segern. Att ha stöd även på bortaplan är ovärderligt.

Säsongspremiär och först buss till Södertälje och Scandic-hotellet som Gud glömde, det visar sig att det är i princip fullbokat och därför får vi tre rökrum och det blir tre ledare som får husera i dem och vid frukosten är det skolmatsalljudnivå och folk överallt och sedan går dagen i stilla mak, vi har ett kort teoripass, sedan vilar jag och efter det mjukar jag upp i gymmet och jag försöker undvika att lägga energi på att tänka på hur premiären mot Syrianska kommer att bli, det kostar bara energi, det handlar istället om att hitta balansen mellan det spända och det ljusa.
Jag har haft förmånen att spela några seriepremiärer för Kalmar FF:s A-lag genom åren. Jag missade den 1995 och den 2001, annars har jag startat de flesta.
Så blir det i dag också.
Och vad kan man göra annat än sitt bästa?

Kickoff i Kalmarsalen och det blev riktigt bra. Välfyllt, snyggt upplagt och jag tror det är nyttigt för oss spelare, inte minst de nya, att se på vilket sätt KFF berör människor. Jag fick den lektionen redan 1994 och hade sedan fantastiska kamrater i min närhet som predikade för mig KFF:s betydelse gång på gång. Som berättade historiken, talade om de gamla spelarna och fick det gångna flyta in i nuet. Det var så vi tog oss in i framtiden.

Och jag hoppas att det är så vi ska ta oss in i framtiden nu också. På storbildsskärmen i Kalmarsalen projicerade bilder på forna storspelare i KFF och det var en mäktig syn. Och sedan spelades Röda dagar framför oss och jag vidhåller – det är en riktigt bra låt. Och jag tycker att vi borde kunna göra mer med vår entré på GFA när vi nu har en så pass bra låt.

Nyss ringde DN. CMore:s spelarenkät hade publicerats och jag figurerade på tre listor. Största trashtalkern vann jag överlägset, jag fick nästan varannan röst. Men för ovanlighetens skull hade jag fått röster även som Allsvenskan trevligaste spelare.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska tolka det. Bra eller dåligt?

Från det ena till det andra.

Min vän och arbetskollega Jan Nordström fick den unika möjligheten att följa Peter LeMarc på när håll när LeMarc den 1 mars gjorde en sällsynt livespelning. Det resulterade i några fantastiska fotografier. Som nu går att köpa.

Peter LeMarc skriver själv så här:

Pust! Nu är alla Jan Nordströms fotografier signerade och klara. De är verkligen tjusiga!
Jan fotograferade under min radiokonsert den 1 mars. Jag valde ut tre foton som berörde mig. Dessa tre fotografier är signerade av Jan och mig. Upplagan är begränsad till 150 ex av varje foto, samtliga numrerade (och unika).

Klicka här för att beställa!

I måndags var det den stora kickoffen. I Stockholm. Med media, de andra allsvenska lagen och diverse annat löst folk. Trevligt på sitt sätt. Ikväll har vi i Kalmar FF vår egen.

Och den är aningen annorlunda i jämförelse med tidigare år. Tidigare har det enbart varit för sponsorer. Men i år får alla andra också komma. Vi tycker att det vore väldigt trevligt om så många som möjligt kom. Vi håller till i Kalmarsalen. Klockan 19.00. Och vill du komma finns det biljetter att hämta i Kalmarsalen.

Och man vet aldrig vad som kan hända. Ett år fick vi se Petter Wastå och Lasse Johansson utklädda till bär.

Allsvensk upptaktsträff i Stockholm på Norra Latin och det är alltid trevligt att frottera sig med högdjuren och det som nästan alltid slår en när man frotterar sig med högdjuren är att de är så trevliga.
Högdjur och högdjur, förresten. Jag vet inte om vi har så många högdjur i den svenska fotbollsfamiljen.

Proceduren var den vanliga. Lite förmingel, sedan intervju från scenen och det var Cmoore-duon Petter och Jens som stod för utfrågningen och varje klubb representerades av tränare och en spelare och det var stelt, klyschigt och tafatt, alla hade tränat hårt och bra och fokuserat och alla ville hela tiden bli bättre och sedan blev det lunch och efter det nya intervjuer på scenen och Nanne och jag fick till det helt okej, jag pratade om mina svårigheter att veta hur det känns inför säsongen eller snarare mina problem att ha en aning om hur det kommer att gå och DIF:s Magnus Pehrsson slutade aldrig orera och med sig på scen hade han en äppelkäck ung spelare som tycktes ha koll på allt och AIK:s Andreas Alm var typiskt AIK:ig, men roligast var nog Pekings Janne Andersson. Och givetvis MFF:s Rikard Norling.

När Norling och jag sprang förbi varandra utanför toaletten vände han sig om och sa, utan ironi i rösten, ”fan, vad fin du är!”.
Rikard Norling är onekligen en säregen fågel.

Efter alla scenframträdande var det workshop och vi var ett av få lag som inte hade en imponerande samling flyers och rollers, vi bara slog oss ner vid ett bord och det tyckte HIF:s Jesper Jansson var väldigt roligt och sedan kom journalister fram och ville ställa frågor och intervjua och när det blev lite lugnare kom Syrianskas Sharbel Touma och Suleyman Sleyman och det är verkligen två mönsterpojkar, otroligt trevliga och välartikulerade och vi drack lite kaffe och pratade och hade allmänt trevligt.

Innan vi lämnade för den långa färden hem till Kalmar snackade jag en stund med domarna Martin Strömbergsson och Stefan Wittberg och Wittberg undrade hur jag skulle tolka det om domarkåren utsåg mig till Årets spelare den kommande säsongen.
- Ironiskt, va?, sa Wittberg leende och jag nickade.

En kvällstidning frågade de allsvenska tränarna vilken spelare de tyckte borde lägga av. Både Peter Swärd och Özcan Melkemichel svarade ”Rydström”. Men båda kom fram och berättade det. Flinande.
Ge och ta, ge och ta.