Det är inte alltid enkelt och det är snarare alltid svårt och jag är inte bra på att presentera mig själv för hur ska man göra det på ett adekvat sätt?
Ett rättvist sätt?
Jag menar, jag vet ju knappt själv vem jag är vissa dagar.
Och andra dagar är jag någon som jag inte trodde att jag skulle vara.
Väldigt få dagar är jag den jag vill vara.
Men jag försöker.
Åtminstone allt som oftast.
Och låt mig använda några yttre och därmed ytliga attribut för att ge er en bild.
Snart 36-årig fotbollsspelare i Kalmar FF som nu gör min 19-säsong i A-truppen.
Defensiv mittfältare och lagkapten som gärna spelar i så små matchkläder som möjligt.

Med en spelstil som vissa skulle betrakta som…tämligen osexig.
Vår andremålvakt, Petter Wastå, har en kompis som brukar tänka på mig när han har sex med sin tjej. Och han tänker på mig för att fördröja utlösningen.
Så osexig är alltså min spelstil.
Eller, jag utgår från att det är min spelstil som gör att han tänker på mig i en sådan stund.
Och att det inte beror på något annat…
Mer då?
Tja, jag är utbildad lärare och jag är sällan sen med att påpeka att jag har en fil mag i litteraturvetenskap och att jag är sååå beläst och sååå kultiverad och än så länge har ingen avslöjat mig och det beror nog främst på att fotbollsvärlden sällan är litterär.

Men jag använder faktiskt min lärarexamen ibland och undervisar då på gymnasiet i Svenska B och C. Och blir alltid lika beklämd över gymnasisternas bristande kunskap om de stora, viktiga och omvälvande författarna (jag har hittills frågat säkert 150 elever om de vet vilka Pär Lagerkvist, Hjalmar Söderberg eller Eyvind Johnson var för några, en enda elev visste och han svarade att han trodde att han hade hört talas om Pär Lagerkvist – men det visade sig sedan att han inte hade det).

Och så recenserar jag musik i en lokaltidning i Kalmar, det vill säga Barometern.
Och tycker om Vita Huset, Band of Brothers och att lira TV-spel.
Det kan låta som om jag är oerhört driftig och högmotiverad och det är jag. Ibland.
Men ibland är jag det inte.

Och inte heller jag vet hur man ska göra de dagar då hopplösheten naglar sig fast i en, då de existentiella villkoren hånskrattar en i ansiktet och då man är livrädd för att – och nu lånar jag Pluras ord – stirra ner i ensamhetens avgrund.
Men jag försöker så ofta det går att, likt Albert Camus, revoltera mot livsvillkoren.
Den mänskliga revolten.
Och jag tycker om texter, musik, vardagliga handlingar som blir ett slags manifest i Camus anda. Lite som titeln på en diktsamling – en antologi om finländska kvinnors lyrik genom tiderna – jag köpte för fem kronor i ett antikvariat. Du tror du kuvar mig liv?

När jag stöter på den där livsglädjen blir jag glad.
Nu är jag här. Hos DN. Det ser jag som en ära. En tidning jag läst de senaste elva åren. De av er som följt min blogg på Barometern.se vet att jag ofta och gärna refererar till DN Kultur och jag är faktiskt en DN Kultur-knarkare och läser den ofta i bastun på Guldfågeln Arena efter träningar. Ibland låter jag den ligga kvar i bastun och nästa dag sitter någon av mina lagkamrater och bläddrar i den. Det kalls subtil kulturpåverkan.

För några av er är jag kanske en ny bekantskap. För andra är jag det kanske inte. Jag hoppas oavsett vad att ni snabbt får förtroende för mig och vill komma hit och läsa mina…betraktelser. Och jag hoppas att ni efter en tid inser att jag faktiskt inte är den där gapiga, jobbiga och enerverande killen som ni först trodde.

Vad bloggen kommer att handla om? Fotboll, så klart. Men säkert också utläggningar om Sverigedemokrater, kaffe, Johan Esk, lästips, okunniga sportjournalister, länkar till bra låtar, Roger Federer, AIK, kommentarer till Johan Cronemans krönikor och så långa texter med få punkter och om nu någon klagar på det, ”det går ju inte att läsa om du aldrig sätter punkt”, hänvisar jag bara till Eyvind Johnson.
Han skrev också långa texter med få punkter.
Och nog går det att läsa Eyvind Johnsons texter.
Går det inte att läsa mina beror det på andra anledningar än att jag skriver långt utan en massa punkter.