Dagen efter match och det är alltid en dag av ett visst mått av psykisk irritation (det finns alltid något man borde ha gjort bättre, annorlunda) och ett visst mått av fysisk irritation (kroppen är sliten), men i dag handlade det nästan enbart om psykisk irritation för min del och det berodde givetvis på den onödiga förlusten och straffmissen och egentligen ville man ha en ny match att spela, omedelbart. För att kunna ersätta den här irritationen med en annan irritation.
Men istället för en ny match, omedelbart, mjukade vi upp våra kroppar i simhallen och körde sedan ett styrkepass på gymmet och när vi i startelvan hade eftermiddagen ledigt tränade övriga fotboll, men vi var några stycken – Paulus, Thorbjörnsson, Sebastian, Bertilsson och undertecknad – som ville leka lite med bollen och vi stack ner till planerna och körde Gris.
Ni vet leken där det handlar om att inte missa. För om man missar får man en bokstav. Och den som först har G, R, I, S får någon form av bestraffning.
Nu körde vi med två tillslag och den som förlorade fick ställa upp sig mot en mur, vända rumpan till och så fick övriga skjuta varsin halvvolleyskott från tio meter.
Vi rycktes med i leken, vi glömde allt annat för en stund och vi som bara skulle vara kvar i 20 minuter blev kvar i över en timme och efter varje sista-gång körde vi en ny omgång
Tobinho fortsatte sin rehabträning och tillbringade ännu en dag på sin cykel. Nu hade han hyrt sig en riktig cykel och jobbade sig trött i La Mangas kuperade terräng, men för andra dagen i rad blev han förbicyklad av en spansk motionär. Tobinho slet som ett djur i en uppförsbacke, tyckte att han var duktig, stark, ja, nästintill lite imponerande. Svisch, sa det. Så cyklade en spanjor förbi och sa ”hola!”.
Det har alltså hänt två dagar i rad.
Fast i dag var det inte lika pinsamt, tyckte Tobinho. I dag var det i alla fall någon som såg ut som en cyklist.
I går blev han omkörd av en lönnfet gubbe.
”Hola” sa den lönnfeta spanjoren, vinkade och drog sedan ifrån Tobinho.