I rymden kan ingen höra dig gråta och i Spanien existerar inte spektaklet som i Sverige kallas Melodifestivalen och efter en dag av fotbollsträning och teori – jag avslutade det hela med att bli harmonisk i hotellets spa-avdelning där jag läste, ångbastade och rakade mig och tävlade med Shaktar-spelarna om vem som kunde blänga mest på varandra – sjönk vi ner i lägenhetens sunkiga soffa, satte på vattenkokaren och drack Nescafé så att det rann kaffe ur våra öron.
Vi kom inte upp ur soffan.
TV-spel? Nä, det orkade vi inte. Istället hamnade vi i ett spansk TV-program som inte fick visa Real Madrids match, men som uppenbarligen fick prata väldigt mycket om den och det analyserades hit och dit och jag kikade på twitterflödet och alla tycktes skriva om Melodifestivalen, även de som egentligen inte ville titta och skriva om Melodifestivalen och på håll tycktes det som om festivalen är ett monster som slukar allt som kommer i dess väg och också allt runt omkring.
I rymden kan ingen höra dig gråta.
Och som en liten fick, paus, vila från det där monstret lyssnar jag på Josh Rouse.