Det är klart att det blev en omställning.
Även om det inte var väldigt varmt på lägret i La Manga så var det…inte så förbannat kallt som här.
Och i Spanien var det gräs. Det var fantastiskt gräs. Underbara gräsplaner. Och ibland sken solen och det var gott för själen och det var gott för benen och hjärtat och det mesta kändes lättare.
Så det är klart att det var en omställning. Mentalt och fysiskt.
Att plötsligt dra på sig mängder av klädesplagg och att kliva ut från GFA och mötas av en bitande vind som rev i ansiktet och småjogga till konstgräsplanen bredvid GFA och vara så långt från naturgräs som det går att komma.
Istället klev vi ut på ett plastgräs där snön inte riktigt var bortskottad och där de omtalade värmeslingorna under planen inte tycktes fungera.
Vi sprang därför på ett halt betonggolv. Åtminstone kändes det så.
Men vi gjorde det bästa av situationen och vi försökte spela fotboll, vi försökte ha ett bra passningsspel och vi försökte negligera att underlaget frestade på ljumskar, knän och ryggar.
Ibland är det just det allt man kan göra. Att försöka.
Efter träningen kollade vi så att bastun verkligen var på (det var den) och sedan längtade vi tillbaka till La Manga.
Paulus, Mats och Jörgen försökte till och med skapa La Manga-känsla genom att lira TV-spel i samlingsrummet och då köra samma spel som vi gjorde där nere, men det blev inte riktigt samma sak.
Och vi längtade tillbaka till de där små stunderna i solen, mellan träningarna. Med kaffe, med läsning eller kanske bara med slutna ögon.
Fast vi visste också att när vi var i Spanien längtade vi hem och vi längtade efter våra familjer.
Kan vi inte helt enkelt göra så att vi byter väder?
Så här kan vi ju faktiskt inte ha det.