Det finns obegripligheter här i tillvaron och det kan ibland vara skönt att kalla sig mystiker.
Eller åtminstone inbilla sig att man är något liknande.
För att bringa ordning i all oordning.
Samtidigt är jag en sådan som helst av allt vill ha ett entydigt svar på allting.
Och om jag inte kan få det blir jag irriterad.
Det är nog därför jag ägnat abnormt mycket tid åt att försöka övertyga andra om att den där filmen är så bra eller att den där skivan är så bra eller försökt förklara varför vissa TV-program är ren skit – för jag förstår inte vissa val som andra gör, vi är värda så mycket mer, som Tomas Andersson Wij sjunger och som jag tyst intalar mig själv när det är tacos, Idol eller Melodifestival och publiken får det publiken vill ha, för att låna av Paul Weller och det är när vi nöjer oss med skräp som tillvaron blir om möjligt än mer svårbegriplig.
Fast jag borde egentligen veta bättre.
Jag borde veta att det finns så många anledningar till att man tycker och tänker som man gör och ibland, under vissa omständigheter, är det obegripliga det mest logiska.
Jag kan, under vissa omständigheter, tycka att tacos och Melodifestival är ett alternativ, men det är oftast under pistolhot och något som man får svälja som pappa till en sjuårig dotter.
Andra saker är svårare att förstå.
Som att någon orkar ta sig igenom James Joyce Ulysses.
På DN Kulturs boklista ligger en nyöversättning av Ulysses åtta, ”ny, mästerlig och lekfull översättning” och jag tänker att det måste vara en så in i helvetes lekfull översättning om det ska gå att läsa skiten.
Jag har försökt, tro mig.
Och jag är ingen läsare som enkelt ger upp.
Jag biter mig fast och tragglar mig igenom det mesta.
Men Ulysses, det gick inte.
Jag läser om Ulysses åttondeplats på DN:s kritikerlista när jag sitter i bastun efter träningen och några i laget snackar om Facebook, någon har puffat en tjej och hon hade puffat tillbaka och det är många antydningar, en hel del självhävdelse och rykten blir till sanningar, den och den är si eller så, hon har gjort det, han har gjort det och jag ler för mig själv och nämner att de kanske inte ska tro på allt som de hör, men de vill ju tro på ryktena, ”det är ju så roligt!” och när jag kommer ur bastun och ur duschen spelar Erik Israelsson Imperiets Århundradets brott och sjunger livligt med och Wastå skrattar och konstaterar att Erik är härlig som sjunger, som vågar sjunga även om det inte låter så bra, även om det inte låter harmoniskt i öronen på alla som lyssnar.