Jag vet inte om det var kylan eller den tidiga matchstarten eller ansträngningen i matchen eller om det helt enkelt var åldern som gjorde det – men i bussen hem från Åtvidaberg, när jag hade bloggat om matchen och kunde slappna av och satte mig med huvudet mot min tillknölade jacka och lutade mig mot bussfönstret orkade jag bara tänka tanken att jag skulle plocka fram min bok och läsa lite.
Sedan somnade jag.
Och det spelade ingen roll att bussen skakade fram på små, smala, vintriga vägar, jag orkade inte hålla mig vaken ändå och när vi var framme vid GFA önskade jag att vi skulle fortsätta åka.
Det kändes som en omöjlig uppgift och en alldeles för stor kraftansträngning att skaka tröttheten ur kroppen, packa ihop alla mina saker och kliva ur bussen och ut i kylan.
Men så fick det bli.
När jag hämtade Tuva hos farmor och farfar och Tuva och jag kom ut i bilen sa hon att farfar hade sagt att jag nog skulle vara på strålande humör när jag kom hem – ”eftersom de vann matchen” – men jag var ju inte på strålande humör, anmärkte Tuva.
Jag försökte förklara, men hur skulle jag kunna förklara. Ibland är tonen inuti en lågmäld, dov. Utan egentlig anledning.
Och efter en krafttömning är man mer mottaglig.
Så jag sa bara att jag var trött.
Vilket jag också var.
Och så tänkte jag att också en dov ton är en ton.
Jag lät den ljuda ut och snart var det något ljusare, lättare där.
Och det blev middag och Melodifestival och Tuva somnade i soffan trots att Marcus, Isabel och Elin skrek i förtvivlan när jag var omutlig i frågesporten och sedan bar jag ut en sovtung Tuva i bilen och tänkte på alla gånger min pappa burit in mig från bilen och hur man frös av nattkylan och sedan hade svårt att somna när man kröp ner i en kall säng.
Men Tuva somnade.

Trångt omklädningsrum på Kopparvallen.