Det här med straffar. Vi fick två stycken mot Åtvidaberg och Thorbjörnsson smekte in den första – en klassisk konstgrässtraff, längs backen, rätt nära målvakten, men det plastiga gräset gjorde att  bollen fick så hög fart att målvakten inte hann rädda -och McDonald bommade den andra.
I dagens Barometern diskuteras det om vem som nu är Nannes förstaval när det gäller straffar och jag uttalar mig.
I artikeln kan man få känslan att jag är det självklara straffvalet, att det var överraskande att jag inte slog någon av straffarna mot Åtvidaberg, men så är det inte riktigt.
I Allsvenskan har jag slagit straffar sedan 2010. Visserligen satte jag en mot DIF 2007, men det var för att Cesar Santin var skadad.
I övrigt har jag alltid slagit straffar i straffsparksläggningar, men det har alltid varit någon annan som varit ordinarie straffskytt.
Och eftersom jag bommade min senaste straff, mot Ålesund i La Manga, gick chansen till någon annan och Thorbjörnsson är ett bra och naturligt val, tycker jag.
Han har fin vänsterfot och kan sätta bollen där han vill sätta den.
Hur det sedan blir i en tävlingsmatch får vi se.
Sedan Santin gick till FCK har vi inte haft en naturlig straffskytt (om det finns naturliga straffskyttar).
Jag sa i Barometern något i stil med att jag är totalt ointresserad av vem som tar straffar, så länge de går i mål. Och så är det faktiskt. Helt ärligt.
Och om ingen annan vill slå kan jag ta den.
Men för mig är det verkligen ingen prestigefråga.

Och angående det här med straffar.
I finalen i Afrikanska mästerskapet missade Drogba straff under ordinarie matchtid. I en match som slutade 0-0. Hur mycket funderade Drogba på missen under resten av matchen? Och hur tänkte han när han såg att straff efter straff under straffsparksläggningen resulterade i mål?
När Drogba klev fram för att slå Elfenbenskustens femte och sista straff hade de åtta föregående gått i mål.
Och det var nästan enbart fantastiska straffar. Välplacerade, modiga, till synes frigjorda från den mentala anspänningen som borde ha kvävt dem.
Detta hade Drogba med sig fram till straffpunkten och han mindes nog också hur
Zambias målvakt, Kennedy Mweenehade, firade vilt efter Drogbas miss under ordinarie tid.
Men Drogba visade otrolig styrka och satte sin straff.
Och straffsparksläggningen rullade vidare, men till slut var det Zambia som vann.