Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Det är kanske dags nu

Nånting måste gå sönder
nånting inom mig gå isär
Det finns inga under
ingen går hel ur det här

Det blir ingen fortsättning för mig som spelare i Kalmar FF.
Det är över.
Slut.

Det är som en god bok, älskling
som du och jag
Efter sista kapitlet
vill man ha ännu en rad

Första träningen. En höstkväll 1992 på B-plan på Fredriksskans, vajande eljjus i vinden, fuktigt gräs, kyla i luften och jag var blyg, osäker och fortfarande med en ilande hemlängtan i magen, trots att jag hade bott i Kalmar i någon månad.
På den tiden fanns det en A-trupp och en B-trupp i Kalmar FF och som inflyttad fotbollsgymnasist skulle jag testa att träna med Kalmar FF:s B-trupp och vi bytte om i barackerna på Fredriksskans och när man duschade efter träningen blev det dimmigt av ånga från det heta vattnet och jag sa inte så mycket, jag höll mig på min kant och cyklade sedan hem till mitt tillfälliga boende uppe på ett garage på Violvägen i Bergavik och jag värmde mammas färdiglagade lasagne, jag hade frysen full av dem, och lyssnade på Guns N´Roses November Rain, som jag hade i alla fall fem minuter inspelade av (den är 8.57 lång) från Tracks och längtade hem till Listerby, till mina kompisar, till mamma och pappa och funderade på att sluta spela fotboll, ville jag verkligen satsa, ville jag verkligen bli fotbollsspelare och jag undrade samtidigt om inte träningarna i Listerby IK:s division IV-lag var i paritet med klassen på Kalmar FF:s B-trupp, det var i alla fall ingen stor skillnad och borde det inte vara stor skillnad om jag nu hade flyttat hemifrån för att bli bättre?

När jag kom till Kalmar FF var det en förening utan fungerade juniorverksamhet och där A-laget huserade i Söderettan. Lönerna låg, i bästa fall, på några tusenlappar i månaden. Ekonomin var usel och vi var nära konkurs.

Det där skulle snart förändras.

För Kjell Nyberg, spelare i Kalmar FF på 1970-talet och manager för Kalmar FF på 1980-talet, var på väg tillbaka och med sig tog han en sanslös kvalitetshöjning av Kalmar FF. Initialt i juniorverksamheten (tack vare Nyberg fick KFF Tipselitverksamhet, något vi ALDRIG fått om det inte hade varit för Nyberg), men snart i hela organisationen.

Några veckor efter den där träningen på B-plan, med vajande elljus, fukt i gräset och kyla i luften, spelade jag en testmatch för Kalmar FF på Södra Utmarken, jag kände mig vilsen och obetydlig, men tydligen gjorde jag någon form av intryck på Kjell Nyberg för han hörde av sig efter matchen.

Kjell Nyberg var alltså nytillträdd Tipselit-tränare i Kalmar FF och han såg en liten grovjobbare i undertecknad. När jag i själva verket var en vek spelare som gärna gjorde tvåfotsdragningar.
Det där tog emellertid Kjell Nyberg snabbt ur mig.

Och om jag är skyldig någon i Kalmar FF något – efter sjukgymnast Kjell Svensson som räddade min karriär när jag hade ryggproblem säsongen 2000 och utöver det dagligen sett till att jag varit spelbar och Nanne Bergstrand – är det Kjell Nyberg. Jag är skyldig honom allt.

Sedan den där testmatchen på Södra Utmarken hösten 1992 har Nyberg alltid, ALLTID backat upp mig. Även när han tyckt att jag haft fullständigt fel. Och vi har bråkat och tjafsat, men samtidigt aldrig övergivit varandra och Nyberg lärde mig vad som krävs för att bli elitspelare, han lärde mig nyttan med noggrannhet och fokusering och jag skulle verkligen kunna gå igenom eld för Nyberg.

Kjell Nyberg räddade Kalmar FF. Och han räddade mig.

Nånting måste gå sönder
nånting inom mig gå isär
Det finns inga under
ingen går hel ur det här

Jag valde emellertid bort Nyberg och Kalmar FF. Jag gick istället till Kalmar AIK. Som då hade den överlägset bästa juniorverksamheten.
Men på några månader vände allt. Kalmar AIK:s fantastiske juniortränare, Christer Johansson, slutade och Kalmar FF fick alltså Nyberg.

Nyberg var emellertid, tack och lov, inte långsint. Jag vantrivdes i KAIK. Det kändes fel att spela där. Och jag stannade bara några månader. Jag fick ett brev av Kjell Nyberg och Kalmar FF:s dåvarande A-tränare, Kalle Björklund. De uttryckte sin oro över min utveckling i KAIK. Erbjudandet från KFF kvarstod. Så jag tog det.

Och trots att jag inte var särdeles bra just då – jag hade inte hittat vilken spelare jag ville vara – trodde Nyberg på mig. Och lyfte snabbt upp mig i A-truppen.
Jag hade aldrig varit där jag är i dag om det inte varit för att Nyberg täckt min rygg.

Och sedan. Jag började på Lärarhögskolan, jag lärde känna Linus, Emad, Henrik, samtliga intresserade av Kalmar FF, och inte minst Tommy och hans röda, röda, RÖDA vänner och även om jag hade varit Kalmar FF-supporter sedan 1986 – det var då jag semestrade med min familj på en camping på Öland och fick genomföra en träning som leddes av nämnde Kjell Nyberg (ikonen Johny Erlandsson tränade de äldre killarna på campingen), jag har det på film, när jag glidtacklar ut bollen kan man höra Nyberg ropa ”bra!” – var det först nu som jag förstod vilken ynnest det var att få representera Kalmar FF.

För Tommy och Mattias och Stefan, spelare som hade spelat i Kalmar FF, men inte fått vara kvar, brann för KFF. De skulle ha gjort allt för att få spela i Kalmar FF:s A-lag.
Och via deras engagemang började jag förstå vad det handlade om. Och om de, som inte fick vara kvar i föreningen, kunde känna så, vad skulle inte då jag känna?

Jag började kommunicera ut de där känslorna. I media och inom gruppen. Förklara att även om vi låg i näst högsta divisionen eller – som 1997 – i division II var jag stolt över att få representera Kalmar FF, det fanns ingen annanstans som jag hellre ville vara. För jag tänkte, varför skulle vår publik, de som bryr sig om Kalmar FF vilja engagera sig i det vi gör om vi själva inte betonar betydelsen av Kalmar FF?

Det är som en god bok, älskling
som du och jag
Efter sista kapitlet
vill man ha ännu en rad
Vi är äldre nu
och närmare himlens nav

Och det blev svåra år, det blev tuffa år och spelare slutade, spelare försvann och Kjell Nyberg tog över A-laget på hösten 1996, men kunde inte rädda oss kvar i Söderettan och det blev ett stålbad i division II 1997, men jag började bli den spelare och den ledare jag sedan skulle förstärka, som jag ville vara och vi gick upp i Söderettan, vi gick upp i Allsvenskan och mina känslomässiga band till Kalmar FF blev allt starkare och jag började få svårt att se mig spela fotboll om det inte var i Kalmar FF och det var en fantastisk insikt och det var en förbannelse.
För när andra spelare kunde frigöra sig från tabellplaceringar, motgångar och förluster kunde samma saker äta upp mig inifrån.

Jag vet inte hur många tusentals timmar jag oroat mig inför matcher och efter matcher och vägrat kolla på tabellen innan kontraktet varit säkrat och inte velat kolla Fotbollskväll eller sportsändningar och istället försökt att tänka fram rätt resultat i de andra matcherna och alltid hoppats att lagen på de tre sista placeringarna i tabellen ska förlora eftersom det betyder att de inte äter in något på oss och det har funnits stunder då jag önskat att jag varit mer som de andra spelarna, som mer sett till sin egen situation och kunnat låta det stanna vid det.

Samtidigt – att bli känslomässigt involverad i föreningen man representerar förstärker ju också glädjen och euforin vid framgångar. Och det har varit en stark drivkraft – att veta att i princip en hel stad bryr sig om det man gör, det har fått mig att ta många tunga defensiva löpningar.

Varje höst har jag vetat att Kalmar FF vill ha mig kvar, att de tycker att jag tillför något och aldrig, aldrig har Kalmar FF värvat in en ersättare för mig. I 20 år har jag fått förtroende.

När jag cyklade hem den där höstkvällen 1992 efter att ha bytt om i det fuktiga barackomklädningsrummet på Fredriksskans, när jag cyklade hem efter en träning med Kalmar FF:s B-trupp under svajande elljus, i fuktigt gräs och med kyla i luften, när jag cyklade hem till lasagnen, furupanelen i sovrummet och Tasmin Archers Sleeping Satellite, Suedes Animal Nitrate, The Wannadies Things that I would love to have undone och November Rain på kasettband, till ensamheten i lägenheten uppe på garaget på Violvägen i Bergavik kunde jag aldrig tro eller ana eller ens tänka att jag 21 år senare skulle göra en av mina, utifrån förutsättningarna, starkaste säsonger i Kalmar FF.

Jag kunde inte heller tro eller ana eller ens tänka att jag skulle tillbringa så lång tid i Kalmar FF.

Oavsett vad som har hänt i tillvaron, i livet, har det skett i skenet av Kalmar FF.  Jag gick från att vara en pojke till att bli en man och jag gjorde det medan jag spelade i Kalmar FF och jag kan inte ens minnas hur det var att inte tillhöra Kalmar FF.

Nånting måste gå sönder
för att himlen ska va’ blå
Nånting inom oss
som vi burit på
Något ska falla
för att ett hjärta ska slå
Något som stått så länge
Någon som måste gå

Thomas Borstam Andersson, vår nye sportchef, undrar om jag vill ha kaffe. Han hämtar till både mig och Svante Samuelsson. Jag har precis lämnat Tuva på gymnastiken, jag är lite sen till möte med Thomas och Svante och Thomas undrar hur gammal min dotter är och sedan pratar vi lite om våra döttrar. Det är gemytligt. Fast jag vet ju samtidigt att det finns en annan ton därunder.

Det här är inte det första mötet vi haft under året. Men om vi tidigare mest resonerat i största allmänhet närmar vi oss nu något konkret. Och även om vi haft en samförståelse i resonemangen och även om jag under hösten känt något jag aldrig tidigare känt – att det på något sätt kanske är nog nu – vill en del av mig ducka för det oundvikliga.

Sedan information om nye tränaren, det finns ett huvudspår, men inget är klart, ”men vi berättar för dig först eftersom du är lagkapten”.

Jag tänker att om de formulerar sig så är det kanske som spelare de ser mig nästa år. Jag försöker tolka signalerna. Tonläget. Nyanserna.

Vad tycker de? Vad vill de? Vad vill jag själv? Jag har brottas med motstridiga känslor den senaste tiden. Jag både vill och inte vill spela vidare.

Och när vi sedan väger alla saker mot varandra – truppen, kontrakt som går ut, vilka spelare har vi centralt på mittfältet, ny tränare, ny situation och att Kalmar FF ser mig som någon som de vill ha som ledarkraft och att det kanske är bra tajming för det nu – blir det så konkret. Så verkligt.

Jag ska inte spela i Kalmar FF mer.

Luften går ur mig.

Jag ser ner på mina händer. Jag tvinnar dem, försöker få kontroll på det som rör sig inombords. Jag märker att jag gråter. Fan. Sitter jag här och gråter?
Svante säger något, jag vet inte om jag svarar. Thomas frågar något, jag hör inte riktigt vad.
Jag reser mig upp. ”Jag måste gå.”
Jag kan inte sitta kvar. Jag måste i väg. Bort.

Jag går ner för trappan, ner till souvenirshopen, jag gråter, tur att ingen jobbar en söndag, tur att ingen ser mig och jag öppnar dörren och går ut från kansliet, går bort från GFA, till min bil och det känns som om någonting har gått sönder.

Nånting måste gå sönder
nånting inom mig gå isär
Det finns inga under
ingen går hel ur det här
Lyckliga, lyckliga, lyckliga tider
Ge mig de lyckliga, lyckliga, lyckliga tider
Ge mig dom
Ge mig de lyckliga, lyckliga, lyckliga tider…

Det går några dagar. Den andra känslan tar över. Den som kom till mig efter Öster-matchen, den att det kanske är nog nu. Att det blev väldigt bra, hela vägen in. Jag fick betyda något på planen varenda säsong.
I våras höll jag på att explodera av frustration. Jag brann av revanschbegär. Och ville visa att alla hade fel som hade dömt ut mig. Jag hade aldrig kunnat sluta med den känslan. Med den bitterheten. Men så tog jag mig tillbaka in i startelvan och jag levererade, presterade. Och efter derbysegern mot Öster, den underbara, och efter den fina insatsen mot Blåvitt helgen efter fick jag en slags ro i kroppen.
På något sätt är det skönt att sluta med den känslan. Att kunna välja.

Men det är inte entydigt. Det är inte enkelt. En bit av mig sörjer. Våndas. Oroar sig. Över att inte längre få vara en del av Kalmar FF:s spelartrupp, över att inte vara en del av drömmarna, förhoppningarna inför 2014.
Och tårarna som föll på kansliet och i bilen hem från GFA och när jag satt hemma i soffan efter mötet, föll eftersom något var över. Eftersom något gått sönder.

Jag har verkligen älskat att spela för Kalmar FF.
I bra tider. I dåliga tider.
I alla tider.

So long. Det har varit ett nöje.