Om vissa mittenlag i Holland, som spelar marginellt bättre fotboll än vad vi gör, kan ha 25 000 personer på varje hemmamatch, borde vi kunna ha i alla fall 8000 personer på våra matcher, oavsett motstånd. Men det är en helt annan historia.

Öster kom till derbyt med fem raka förluster i Allsvenskan. Och till det en cupförlust mot Blåvitt. Hur möter man ett lag med en sådan bakgrund? Aggressivitet och hög press. För att liksom förstärka det negativa som ligger och gror i deras huvud.

Vi kändes piggare, men det tog ett tag innan vi fick tag i matchen. Det var en hel del felpass, dueller och inget ordnat spel. Och kanske var det symtomatiskt att det var en rensning från Paulus som föranledde 1-0-målet. Östers tröga backlinje hängde inte riktigt med när Diouf stack i väg i djupled.

Diouf och Söderqvist slet förtjänstfullt i pressarbetet, det stressade Östers backlinje till dåliga uppspel och vi kunde vinna bollen och attackera på dem.

Östers kändes…tama. Jag tycker Velic är en bra fotbollsspelare och han hade en hel del fina aktioner, men han blev för ensam.

Så blev Diouf fälld strax utanför Östers straffområde och jag såg direkt att Melker var het på att få ta den. Och som han tog den. En briljant frispark! Det är så hjältar föds.

Vi satt på bänken och gottade oss och det var en vacker syn när hela (nåja) arenan exploderade i ett glädjerus.

I pausen delade vi ut Tillsammanshetspriset. Som gick till två fantastiska killar i vårt P 96-lag, Omar och Ali Khadim. Värdigare pristagare får man leta efter.

Inne i omklädningsrummet förklarade Nanne att vi inte skulle vara nöjda, att vi skulle gå för 3-0. Och jag påpekade att Öster hade fem raka förluster i bagaget och nu låg under med 2-0, vi skulle förstärka den där jobbiga känslan ytterligare. Vi skulle absolut inte släppa in dem i matchen.

Givetvis släppte vi in dem i matchen. Velic satte 1-2 och den där ledningen som hade varit så stabil och trygg var plötsligt bräcklig. Öster spottade upp sig, men vi hade fortfarande någorlunda kontroll. Men vi hade inte riktigt samma frejdighet som innan paus. Det hängdes med huvudena.

Och de tekniska misstagen blev fler, vi blev aningen för utdraget som lag och jag fick order att komma in, ihop med McDonald.

Fan, jag älskar att få vara på planen och bära Kalmar FF:s tröja. Det har jag alltid gjort, men nu, i min nuvarande situation, när det inte längre är givet, uppskattar jag det mer än någonsin. Jag värdesätter det mer än någonsin.

Det är ju inte ett helt lätt läge att komma in. Men det är då Nanne brukar slänga in mig. Och jag väljer att se det som ett förtroende.

Jag vann direkt några bollar högt upp i banan, jag kom in i det och jag försökte pusha på och ge de andra energi, men så fick Öster en hörna, jag ersatte Melker längs bak, Paulus tyckte Diouf skulle ta den positionen, vi började tveka, hörnan slogs, jag var längst bak och bollen drog sig förbi vår bakre stolpe, mot sidlinjen, jag bedömde att den skulle gå ut och jag ville inte skarva ut den till en ny hörna, men en Österspelare lyckades nicka tillbaka den in framför vårt mål, jag tänkte ”nej, nej”, Paulus nickade bort bollen framför vårt mål, men bollen gick till en ÖIF:are, som la bollen i ribban och det blev kalabalik. Men vi redde ut situationen.

Och istället för 2-2 gled McDonald igenom Östers försvar och dunkade in 3-1 och efter det var Öster ett slaget lag.

Och vi fick fira inför ett kokande GFA. Det är en känsla man inte kan få nog av.

En sådan här kväll tänker jag på de som just nu inte är spelklara, men som är så viktiga för oss. Erik Israelsson, Tobbe Eriksson. Och Zlatan Azinovic, Sebastian Andersson, Daniel Mendes, Ludvig Öhman och Jörgen Skjelvik. Vi är alldeles för dåliga på att få även de som inte spelar att känna sig delaktiga. För de är delaktiga.

Och jag har fortfarande aldrig förlorat en tävlingsmatch mot Östers IF.

Vi ställer upp med ett ungt lag. På många sätt orutinerat. Ibland kan det vara en fördel. För man vet liksom inte vad som väntar en, man går bara på ren inspiration, man har ännu inte lärt sig konsekvenserna av en eventuell derbyförlust och därför känner man inga hämningar.

Samtidigt…nä, jag ska inte nämna baksidan med orutin. Vi väljer att se det goda med det.

Jag är den ende i truppen (tror jag) som mött Öster på seniornivå i tävlingssammanhang. Och jag har aldrig förlorat mot Öster. Jag ska göra mitt yttersta att från bänken ge killarna mitt stöd och dela med mig av min erfarenhet.

När jag åkte in till stan i morse möttes jag av det här sköna plakatet.

Uppsatt vid infarten från Växjö till Kalmar. Den anspelar på att Östers tränare är väldigt röd. Det vill säga Kalmar FF-anhängare. Det har dock inte hindrat honom att tidigare besegra KFF, både som spelare och tränare i Åtvidaberg…

Jag längtar till matchen. Inramningen, nervositeten, att i någon mån få vara en del av det. Det känns bra.

Och så delar vi ut Tillsammanshetspriset i halvtidsvilan. Ett pris sprunget ur Tillsammansheten. Som går till till någon eller några inom KFF som alltid ställer upp och som kort och gott är bra människor. I pausen får ni se vem eller vilka.

Östra Småland fokuserade på tre gamlingar i dagens tidning. Det gjorde de rätt i.

Och framsidan på deras derbybilaga framkallar fina minnen. Hemmasegern mot Öster 2006 (rutan längst upp till vänster). Lasse Johansson har just gjort mål och jag jublar mot vår klack.

Repris ikväll, tack.

Vi tränade lite lätt morgonen efter och laddade sedan för att möta Blåvitt. I fjol var det ett lag i obalans. I år är det ett mer homogent lag, stabilare, hårdare, men vi ville försöka slå sönder deras försvarsåtta. Det vill säga komma in bakom deras mittfält eller backlinje.

Det skulle visa sig att vi skulle få svårt med just det.

I omklädningsrummet innan uppvärmningen kom Thorbjörnsson fram med en papperskasse. ”Hysén ville att du skulle ha det här”, sa Thorbjörnsson och jag kikade ner i kassen. Två trevliga vinflaskor samt en liten lapp.

Vill se dig i start-11 snart igen! Håll till godo så länge!! MVH # 7

Jag blev otroligt glad. Rörd. Det var en väldigt fin gest av Tobias Hysén, en gest som betyder mycket för mig. Och den säger också mycket om Hysén som person. Väldigt fin människa.

Och – kan man konstatera efter matchen – en väldigt bra fotbollsspelare. Inte bara för sina två mål. Han gjorde högklassiga saker där ute, tog emot, höll i och oroade oss i djupled.

Det var Blåvitt som tog tag i matchen från början. Det var de som vann duellerna, närkamperna och även om de inte skapade några klara lägen var matchbilden oroväckande för vår del.

När vi hade bollen blev det ofta enkla misstag och för korta anfall, men eftersom Thorbjörnsson och Paulus var stabila i mittförsvaret trodde jag att vi skulle kunna jobba oss in i matchen. Men så blev det missförstånd på vår planhalva, Hysén snodde åt sig bollen och satte 1-0.

Det var som om vi dränerades på energi. Vi kämpade, vi slet, men ofta en och en och Blåvitt pumpades upp av den grymma hemmaklacken.

I pausen drog Nanne ett stort streck över första halvlek. Mer fanns inte att göra. Och efterlyste fler initiativ, större noggrannhet i beslutsfattande och tajtare lag.

Det blev inte riktigt så. Första 20 av andra dominerade Blåvitt. Vann tillbaka bollen blixtsnabbt och körde slut på oss. Men eftersom vi låg under med bara ett mål fanns hoppet där. En fast situation, tur med en studs, möjligheten fanns ju. Men med drygt tio minuter kvar släcktes hoppet.

Nanne hade bytt in McDonald och Gutu i ett försök att förändra matchbilden och vi fick några frisparkslägen, men så tog Hysén med sig bollen på ett skickligt sätt, Etrit Berisha kom på mellanhand och rundades av Hysén, som fick öppet mål. Och då missar inte Hysén.

Nu är vi besvikna, men ska försöka vända besvikelsen till något bra.

Men det är resultatfixerat. Så oerhört resultatfixerat. Vinner vi har man överseende med det mesta. Då kan det dåliga anses vara bra. Och det där förstärks om det sker mot ett namnkunnigt lag. Det spelar ingen roll om det namnkunniga laget är i en svacka eller har skador på viktiga spelare, vinner vi en sådan match är vi hur bra som helst. Oavsett vad.

Likartade prestationer mot exempelvis Gefle och Elfsborg bedöms väldigt, väldigt olika. Både av publik och media.

Och synen på vår insats präglas också av antal mål vi gör. Vi kan ha otur, bomma två lägen, det slutar 0-0 och slutintrycket blir negativt. Nästa gång har vi lite flytt, vi nickar in en fast situation, vi snor bollen från deras backlinje och gör ytterligare ett mål och plötsligt anses vi spela frejdigt. Då tolkas varje anfallsförsök i skenet av de två målen.

Jag tänkte på det efter premiären mot Syrianska. Vi tog ledningen med 1-0, hade sedan en svacka i matchen, men reste oss och satte ytterligare två mål. Men det var en seger i överkant. Insatsen var stabil, vi släppte inte till några målchanser, men det var ju ingen propaganda.

Men folks uppfattning av insatsen var väldigt positiv. Och jag fick väldigt många berömmande ord. Men jag vet att exakt samma människor hade sågat mig om jag gjort en likadan insats, men vi hade haft marginalerna mot oss och förlorat med 1-0.

Detsamma gäller matchen mot AIK i söndags. Vi hade kunde haft lite oflyt, Borges frispark hade kanske inte idioträddats av Etrit Berisha, deras frilägeschip i andra halvlek hade kanske gått in istället för att ta i stolpen och vi hade drabbats av en bitter 1-2-förlust. Vi hade kunnat spela i princip likadant, prestera i princip på samma nivå, men förlorat och då hade det kritiserats och klagats.

Ibland kan man som spelare känna sig en smula maktlös. Därför är det viktigt att inte göra sig beroende av de där sanningarna som publik och media lanserar.

Och det är viktigt som spelare att förstå hur det fungerar. I synnerhet om vi skulle råka åka på en snöpliga uddamålsförlust. Vi är inte usla för det.

Just nu lanseras det ”sanningar” om unga och gamla. Unga spelar på ett visst sätt, jag som gammal på ett annat sätt. Men det finns ju unga spelare som kan vara ansvarstagande och kloka och det finns äldre spelare som inte är det. Precis som att äldre spelare kan vara kvicka och bollskickliga. Men tydligen är det antingen eller.

Jag ser det som att vi är en helhet. Vi kompletterar varandra. Unga och äldre. Och jag är glad att Nanne fortfarande anser att jag har egenskaper som kan vara nyttiga för laget. Att han anser att mina egenskaper kan bidra till laget och därför använder mig på planen, om än ej alltid från start.

Tänker man vidare på det där inser man hur betydelsefullt det är med hemmasegrar. För att skapa optimism och positiva tongångar kring laget och föreningen. Som 2011. Vi var ett rätt svajigt lag, men hade ett riktigt bra hemmafacit. Vi hade djupa dalar i de flesta matcherna, men lyckades vända matcher och vinna och publiken var ju euforisk. Att vi sedan sällan vann på bortaplan glömde man nästan bort. För de matcherna såg man ju inte i samma utsträckning.

Och i år kan vi utnyttja fjolårets besvikelse. Inför första hemmamatchen i fjol kom folk till GFA med Nannes rungande ord i huvudet, Kalmar FF ska vinna SM-guld”. När vi då bjöd på en intetsägande match och till det baklängesmål i slutminuten (och förlust) mot AIK präglade det resten av säsongen.
I år har man närmat sig KFF med skepticism. Tveksamhet. Nackdelen är att utrymmet för att misslyckas är tämligen litet. Å andra sidan blir det i så fall bara ett bekräftande av vad alla redan visste, ”de är för dåliga”. Man känner sig inte, som i fjol, sviken av laget.
Fördelen med skepticismen är att det också är lättare att överraska. Tre passningar går rätt och publiken blir euforisk, ”i fjol gick ju inte en enda passning rätt!”.

Man kan säga att publikens syn och känsla inte påverkar oss spelare. Att vi är så professionella att vi presterar som vi ska oavsett vad. Det är ju inte sanningen. Omgivningens syn – positiv eller negativ – når i viss mån fram till oss och färgar på något sätt även vår upplevelse av våra prestationer. Hur mycket är dock individuellt och för min del påverkades jag avsevärt mer förr i tiden, när jag var ung och inte hade så mycket att jämföra med.

Vi är emellertid människor och kan inte stänga ute allt.

Det bästa man som utövare kan göra är att vara medveten om godtyckligheten i folks syn på oss.

I fjol ansågs vi efter åtta matcher vara kassa. I år har jag flera gånger hört folk prata om den ”fina starten”.

Vad skiljer då åt? I fjol hade vi efter åtta matcher tre segrar, två oavgjorda och tre förluster, det vill säga elva poäng.
I år har vi tre segrar, fyra oavgjorda och en förlust, det vill säga 13 poäng.

Två poäng skiljer alltså 2013 från 2012.

Men omgivningens syn på oss är milsvid annorlunda.

Och det utifrån svårdefinierade variablar. Man får en känsla. Som kan bekräftas av att andra har en liknande uppfattningen. Och förstärks av att journalisterna kanske skriver något i samma anda. Och vi spelare, ledarna i Kalmar FF kan säga saker som bekräftar den där svårdefinierade känslan.
Samspelet där emellan är intrikat och många gånger sker det omedvetet.

Dock.
För vår del, för oss spelare och ledare, känner vi att vi i år, i jämförelse med 2012, framför allt har vi en tydligare grund. Större stabilitet. Vi skiftar inte positioner i samma utsträckning som i fjol. Manualen, som det talas om, handlar om basala kunskaper. Vi hade samma manual för flera år sedan och egentligen går det tillbaka till Kjell Nybergs oändligt långa teoripass 1997. Då han gnuggade in ett mönster hos oss. Som vi sedan kunde använda oss av och föra över på nya spelare. Sedan sammanförde Nanne de här tankarna i ett dokument och vi fick under 2007 och 2008 i läxa att plugga in vad som gällde för de olika positionerna.

I höstas hittade jag ett exemplar av dokumentet bland mina papper när jag städade. Det slog mig då att det kunde vara nyttigt att använda sig av något liknande nu, i synnerhet då vi kommer från så olika bakgrunder och har så olika förförståelser. Då kunde det vara nyttigt att gå igenom grunderna med varandra. För det som tidigare var en självklarhet är inte längre lika självklart. Vilket märktes i fjol.
Jag föreslog det här för Nanne och han nappade.
Jag tror manualen varit nyttig när det kommer till förstärkningen av grunderna.

Vi skapar kanske inte fler målchanser än i fjol, vi saknar fortfarande en målskytt av Daudas kaliber, men Romarios inträde i laget har givit oss en möjlighet att hålla i bollen, Romarios förmåga att vinna tid åt laget gör att vi hinner upp med laget och om vi hinner upp med laget betyder det att vi skapar ett avstånd till vårt eget mål. Ett eventuellt bolltapp får därmed inte lika ödesdigra konsekvenser som i fjol.

Sedan kan vi tala om bollinnehav och passningsspel. Så länge vi är medvetna om hur det är vi gör våra mål; bollvinster nära motståndarnas mål, omställningar och fasta situationer.

Så var det 1997. Så är det 2013.

Det kändes en smula som förr i tiden, när man lirade i Listerby IK och det inte direkt handlade om att optimera förutsättningarna för att prestationen skulle bli så bra som möjligt.
Men man gillar läget.

Vi fick spela på Strandvallens A-plan och den var finfin, solen sken, knappt någon vind och innan avspark sprang jag in i Håkan Håkansson, Blekingefotbollens starke man, ”ska du spela i dag?” sa han förvånat och jag nickade. ”Då ska jag kolla en halvlek”, sa han och när matchen väl var igång kände jag glädjen och lusten och jag tycker att vi i många avseenden spelade bra.

Vi hade innan matchen pratat om att spelvända och jag fick styra spelet och kunde vända åt både höger och vänster, ut på Filip eller Ramon och ibland på Pavic eller Sjöstedt och det var både längre och korta passningar och när jag ändå var i farten drog jag i väg några yttersidor också.

Trots att vi gjorde en bra förstahalvlek hamnade vi i underläge. Maif ställde om på vår vänsterkant och vi missade i försvarsspelet i vårt eget straffområde och Hannes Sigurdsson nickade in 1-0.

Samme Sigurdsson som lirat i Viking Stavanger, Stoke och Bröndby. Och Sundsvall. Efter en stunds spel hamnade vi i samspråk, ”har du varit skadad?”, frågade han mig, men jag kunde ju inte skylla på det. Själv hade han tillbringat vintern på Island, ”druckit öl och blivit tjock”.
Men det är en best och jag hade gärna haft något liknande i vårt lag.

I andra halvlek förändrades matchbilden en smula. Vi centrerade vårt spel tydligare, det blev inte lika många lägen till spelvändningar, men vi var spelförande. Och efter fint kombinationsspel mellan Filip och Gutu blev Gutu fri, men deras målvakt parerade.

I slutskedet blev Nenad utvisad, han svor åt sig själv efter en missad frispark, men den stirrige domaren trodde att det var åt honom och drog upp det röda kortet.

Efter matchen fanns det – trots förlusten – viss tillfredsställelse i laget. Vi hade ändå presterat helt okej, vi hade varit spelförande, vi hade stundom haft tempo i vårt spel och jag var nöjd med attityden, inställningen och min egen insats och Maif:s assisterande tränare Lars Jabobsson kom och tackade för matchen, ”fjärdetränare, alltså, den var faktiskt bra” sa han och log och syftade till mitt blogginlägg från i januari, när vi slog Maif i en träningsmatch och Jacobsson och jag småtjafsade och jag benämnde honom som fjärdetränare i blogginlägget efter matchen.

Att möta AIK är alltid speciellt. AIK har ju en aura av…attityd. Men det har aldrig varit från spelarna själva på planen. Spelar man mot AIK är det inte så att spelarna är kaxigare än andra lags spelare. Nästan tvärtom. Ibland känns det som om det är en förutfattad mening om AIK som lever kvar, oavsett vad. Och det krävs väldigt lite för att den ska blossa upp. Det är AIK:s lott.

Och med den synen kommer skadeglädje. Så många lyckönskningar som jag fått innan AIK-matchen (”slå de jävlarna nu!” får jag aldrig annars.

Jag antar att AIK:s fans också bidrar till att matcher mot AIK blir speciella, bidrar till att vår publik inte vill något annat i hela världen än att vi ska besegra AIK. För AIK:s fans har världserövrarmentalitet. De vill ta över.

Efter matchen i dag var Etrit Berisha imponerad. Han stod framför AIK:s klack hela andra halvlek och han sa att de öste på som om AIK ledde med 3-0.

AIK ledde inte med 3-0. Det var vi som var i förarsäte matchen igenom.

Ju äldre jag blir, ju mer går jag åt Lars Lagerbäcks håll. Han brukar ju i Viasat-studion skrocka när ett lag drar i väg bollen hur långt som helst och sedan gör mål efter ett misslyckat motlägg. ”Fotboll är enkelt ibland”, konstaterar Lagerbäck.

Lite så var det i dag. Visserligen hade vi mest energi inledningsvis. Vi var mer närvarande än AIK. Vilket i sig inte är konstigt. Klart som fan att AIK måste påverkas av den senaste tidens händelser. Att de orkade vända mot Blåvitt på Friends är en sak. Det var en speciell händelse. Men att springa ut mot oss kan inte vara helt enkelt. De vet att på måndag är det en minnesmatch för Turina och de vet att de ska på begravning, det vore omänskligt att tro att allt det där inte får konsekvenser.

Men det var en Lagerbäck-situation som gav oss 1-0. Majstorovic läste Isamels långa passning, nickade ner den till Helgi Danielsson, som styrde tillbaka bollen till Majstorovic. Men Majstorovic var inte beredd och agerade väldigt otympligt och Måns friställdes och rullade in 1-0.

Målet påminde om det vi gjorde mot Gefle. Också då var det en misslyckade hemåtpassning som Måns snappade upp och sedan gjorde mål på.

Man kan tala om löpvägar, passningskombinationer, teknisk skicklighet och sedan är det ett missförstånd, ett misstag som gör att man gör mål.

Chansmässigt var det sedan tämligen snålt. Fast Borges skickade i väg en grym frispark som Etrit Berisha idioträddade. I pausen undrade jag varför han inte klistrade bollen, det var ju onödigt att ge bort en hörna. Etrit log.

Vi tappade spelet i slutet av första halvlek. Och var på varandra i paus om att börja andra halvlek bättre. Högre press, inte låta AIK spela ostört nerifrån och det där slog väl ut. Visserligen var Mutumba ytterst nära att nicka in 1-1 tidigt i andra halvlek. Eller, han borde nickat in 1-1 på Borges fina framlägg, men nickade utanför. Och sedan höll Igboanike på att rinn igenom, men Nouri gjorde ett ypperligt försvarsjobb och fick nigerianen att stressa i väg sitt avslut.

Men så vann Mats bollen, Ismael hittade Måns, som friställde Ring och Majstorovic kom på mellanhand och Ring rullade in 2-0.

Ibland är det små marginaler.

Det kändes generellt som om AIK inte riktigt var lika tajta som i fjol. Majstorovic har sina förtjänster, men han vågar inte hålla upp AIK:s backlinje på samma sätt som AIK gjorde i fjol. Det gör att det finns större ytor bakom deras mittfält. Helgi Danielsson var, förutom vid 1-0, duktig (Solheim var imponerad av honom), men AIK har inte riktigt samma defensiva balans som i fjol.

Vi fick några ytterst fina omställningslägen på AIK när de klev framåt för att reducera. Men vi tog fel beslut eller slarvade och istället för 3-0 var det nära att AIK satte 1-2. Nanne var inte nöjd med hur vi värderade situationerna, vi offrade lite väl många spelare i offensiven och vi började låta AIK hitta igenom vårt mittfält.
Han sa åt mig att göra mig redo.

För fjärde matchen i rad kom jag in med uppgift att stabilisera vårt spel och jag försöker bara hjälpa laget. Bidra. Kanske komma in med energi åt trötta huvud och ben (killarna snackade efter matchen om att många kände sig slitna i slutskedet av matchen och konstaterade att vi kanske började slå långt lite väl tidigt).
Det kändes lugnt. Men så kom AIK runt på vår vänsterkant, jag försökte låsa deras inspelsmöjlighet snett bakåt, men istället kom en lyftning mot bortre stolpen och AIK nickade i stolpen. Bollen studsade ut och där kom en AIK-spelar i full fart och jag försökte bara fläka mig och täcka skott, men det var en projektil och så var det 1-2. Med fem minuter kvar.

Det är ett lurigt läge. Man tycker att man har haft allt under kontroll. Matchen är nästan slut. Tre poäng är säkrade. Så kommer en reducering och det blir plötsligt oroligt.

Fast jag tycker att vi höll oss kalla. AIK skapade inga lägen efter 1-2-målet.

Och vi fick segerjubla och tacka vår härlig publik och klack och njuta av Röda dagar framför oss.

Nebosja sa förresten i spelargången något om att jag som ”34-åring sitter på bänken”.
- Jag är 37, sa jag.
Nebosja log och sa: ”Fast du ser ut som 32.”

Ofta blir det tafatt, man försöker liksom sopa det under matan i rädsla att man ska gå under i sorgen. I synnerhet som idrottslag. Eftersom man har träningar och matcher som ska spelas tror man att man måste stänga av för att kunna prestera.

Men AIK – får jag i alla fall intrycket av – har vågat visa känslor, har vågat hylla Turina, har pratat om det och också uttryckt hur jobbigt man tycker att det är.

Och hyllningarna vid matchen i går var otroligt fina. Och AIK:s fans ska givetvis också hyllas i sammanhanget. Hur många andra hade klarat av något liknande? Det visar ju också att det där med fans, supporterkultur och fotboll inte enbart lockar fram det sämsta i människan. Ofta är det ju faktiskt det motsatta. Vilket visade sig nu.

I skuggan av Turinas bortgång fick vi i Kalmar FF ett väldigt tungt besked i går. Vår hedersordförande Folke Ellborg avled efter en kort tids sjukdom.
Så här skriver Barometern.

Och så här skriver Östran.

Om man ska tala om portalfigurer i Kalmar FF är Folke Ellborg ett namn som dyker upp direkt. Han byggde upp det lag som skulle bli allsvenskt på 1970-talet och han var den kraft som räddade vår existens under 1980- och i början av 1990-talet.
När jag kom till Kalmar FF var det han och Ronny Nilsson, hans arvtagare, som var Kalmar FF. Det fanns en aura runt de två som gjorde avtryck.

Folke Ellborg var 89 år gammal när han gick bort. Men han var klar, nyfiken och levande hela vägen fram. Ett föredöme för hur man ska vara som människa, hur man ska hantera tillvaron. För något år sedan stoppade han mig när vi möttes på stan. Och han förklarade att han uppskattade att jag tog fajten mot Sverigedemokraterna i min blogg.

I efterhand ångrar jag att jag inte oftare pratade med Ellborg om Kalmar FF:s dåtid. Frågade ut honom om händelser och situationer. Men jag kände mig alltid som en skolpojke som stod inför rektorn när jag träffade honom. Inte för att det var en elak rektor som skulle bestraffa en olydig skolelev i en 1950-tals film. Utan för att jag kände sådan respekt för Folke.

På något sätt känns den här låter – och texten! – passande en dag som denna.

Själv skulle han och de övriga i Gefle ha ett låååångt teoripass med Pelle Olsson. Genomgång av matchen mot oss. Mängder av sekvenser skulle analyseras. Pelle Olsson är synnerligen noggrann.
Vi körde igång med 150 meters-intervaller. Vi skulle avverka tio stycken. När jag slet som värst hörde jag en välbekant röst. ”Det där är du för gammal för!”.
Det var Hasse Berggren. Han är numera sportchef i Gefles ungdomssektion, men höll ett fotbollspass med deras fotbollsgymnasister.

Vilken bra spelare det var! Nyttig, klok, skicklig och jag vet inte hur många gånger jag önskade att ha honom i mitt lag i stället för att tvingas möta honom.
Efter våra intervaller pratade jag en stund med Berggren. Vi pratade om skador och träning och det här med konstgräsplaner. Han var kritisk till deras plan. Hugosson släntrade förbi, hans kropp värkte, han klagade på planen och berättade att Jonas Eriksson, domare i gårdagens match, fick så ont i ljumskarna av planen att han tvingades få behandling efter matchen av Gefles sjukgymnast.

Samtidigt menade Berggren att Gefle inte har något alternativ, att klimatet tvingar dem att ha konstgräs. Det kan jag förstå. Men det som glöms bort i debatten om konstgräs är det artificiella gräsets livslängd. Man anlägger planer, säger att det är en ekonomisk fråga, att man kan ha en helt annan beläggning på konstgräsmattor än på riktigt gräs, men glömmer bort att också konstgräs slits. Och Gefles plan är sliten. Beläggningen på den är alldeles för stor. Grässtråna är minimala och planen är betonghård. Klart att det får följder för påfrestningen på kroppen.

Men finns en sådan utvärdering inom svensk fotboll? Jag tycker att vi anlägger konstgräsplaner alltför lättvindigt i det här landet.

Och ska nu ett lag ha konstgräsplan måste man kanske inse att man måste ha en tävlingsplan (som bara används vid matcher) och en träningsplan. Och plötsligt blir det kanske inte lika kostnadseffektivt längre.

Nu stundar en trevlig bussresa hem till södern.

Vi visste vad som väntade när vi tog oss an Gefle. Det brukar man göra. För Gefle överraskar sällan. Det är deras svaghet och det är deras styrka.

Gefle är oerhört konsekvent. Och man måste beundra Pelle Olsson för att han har förmågan att få sina spelare att fortsätta att vara just konsekventa oavsett hur det ser ut spelmässigt och oavsett hur det går rent resultatmässigt. Det är annars lätt att man överger sin spelplan, att man börjar misströsta eller att man efter en tid vill addera fler moment till sitt spel och därmed tappar den där konsekventa grunden.

Men Gefle maler på med sin spelidé.

Det var soligt och behagligt på Strömvallen och vi valde att börja med den förrädiska solen i ryggen. Vi kopplade omgående grepp om matchen. Nanne hade talat om vikten av passningstempo och jag tycker vi lyckades bra med det. Ismael hade några fina, svepande spelvändningar, Diouf och Måns satte hög och bra press på Gefle, backlinjen vågade hålla vårt lag tajt och Gefle kändes tafatta.

Just Måns och Diouf vann bollen efter drygt 20 minuter och från snäv vinkel skickade Måns in 1-0. Rättvist och snyggt.

Det var första gången vår andremålvakt Lars såg Gefle spela. Han undrade om Gefle var ett av de sämre lagen i Allsvenskan. Jag svarade att man kan tro det. Men att det är ett väldigt lurigt lag. För plötsligt har de, tack vare sin konsekvens, vaskat fram några chanser från ingenstans och exakt det hände nu. Trots att vi hade spelet dök det plötsligt upp några Gefle-chanser och vi förstod knappt hur.

I pausen förklarade Nanne att det var väldigt viktigt att vi fortsatte ha hög press. För det innebar i så fall att de fick slå sina långa bollar från sin backlinje och då blev kvaliteten skiftande och de kunde inte heller trycka ner vårt lag så djupt på vår planhalva.

Men kanske trodde vi att det automatiskt skulle gå lika lätt som i första halvlek, kanske var det Gefle som höjde sig något snäpp. Oavsett vad vann Gefle plötsligt fler dueller, fler andrabollar och man kom högre upp med sitt lag och kunde därmed sätta in bollar bakom våra ytterbackar eller på sina anfallare med bättre kvalitet än i första halvlek. Och vi hamnade tämligen djupt på egen planhalva. Fick långt till Gefles mål. Och slog bort för många passningar.

Gefle kvitterade och med 20 minuter kvar kom jag in. Nanne ville att jag skulle få upp vårt lag högre upp i banan, att vi skulle få upp vår press och jag försökte få ut budskapet till killarna på plan. Samtidigt försökte jag också bara avlasta våra mittbackar genom mitt positionsspel, både Thorbjörnsson och Paulus fick slita ont i andra halvlek.

Matchen slutade 1-1 och vi var besvikna. Vi duschade, plockade ihop våra saker och åkte tillbaka till hotellet. Där väntade middag och sedan övernattning. Vi åker hem först i morgon, efter ett lättare träningspass.

Till sist – oerhört starkt av AIK – efter de tunga dagarna sedan Turinas tragiska bortgång -att klara av att vända och besegra Blåvitt.