Fråga: Nyligen var jag otrogen mot min flickvän och har haft otroligt dåligt samvete efter det. Hon förtjänade det verkligen inte någonstans. Vi har nyligen inlett ett distansförhållande efter att ha levt ihop under de senaste åren och under en blöt kväll på min nya ort tappade jag omdömet. Det var bara ren lust från båda hållen och vi rök ihop.

Har försökt att berätta för min flickvän men fick inte fram det, i stället föreslog jag en ny riktning för vårt förhållande med anledning av att jag i vissa stunder märker att jag får svårt att lita på mig själv när inte hon finns plats. Hon kände ungefär likadant men känslobanden mellan oss är starka. Vi bestämde oss för att hålla kontakten men ha ett kravlöst förhållande.

Vi kommer vara borta ifrån varandra i flera år framöver och jag tror inte det finns så många andra sätt att få det att fungera. Borde jag berätta för henne?

Svar: Du och din flickvän har ett förhållande där ni inte kräver att ni ska vara sexuellt trogna och din fråga handlar om ifall du ska berätta vad som hände innan ni bestämde att ha det så. Av ditt brev förstår jag att du även tidigare har känt att du har haft svårt att lita på dig själv och din förmåga till trohet. Ni har nu kommit fram till att ett kravlöst förhållande är det bästa – på ditt initiativ. Det innebär att både du och din flickvän kan ha sex med andra och att ingen av er ställer krav på den andre att avstå från det. Men denna lösning kom ni fram till efter att du inte lyckats berätta om din otrohet, så det är tveksamt om det är vad du/ni egentligen vill.

Mitt förslag är att du berättar sanningen – även om du inte vet hur hon reagerar. Eftersom ni inte heller kommer att ses särskilt ofta utan vara borta från varandra flera år, så undrar jag också vad det är som hindrar er från att helt enkelt bryta relationen och ta kontakt igen när ni har förutsättningar att vara tillsammans på riktigt. Släpp varandra lika fria, och låt båda veta hela sanningen om den andre, och hitta en ny överenskommelse som bygger på detta.

Fråga: Jag har svårt att acceptera min sambos nära vänskapsrelation till en annan tjej. Vi bor i en stad där ingen av oss har ett särskilt stort socialt nätverk. Men för en tid sedan återupptog min sambo sitt umgänge med en tjej som vi umgåtts med tidigare då vi alla tre bodde i en annan stad. Redan på den tiden var hon och min sambo närmare vänner än vad hon och jag var – jag har aldrig tyckt särskilt mycket om att umgås med henne, har svårt att vara mig själv i hennes sällskap. Hon är en person som tar väldigt mycket plats och har ett enormt behov av uppmärksamhet. Hon för långa utläggningar om sig själv, stoppar in en och annan fråga men låter knappt den som svarar prata till punkt innan hon fyller i. Min sambo är en väldigt generös person och god lyssnare och klarar med andra ord bättre av den här typen av personlighet än vad jag gör.

Jag störs inte av att de umgås ibland, men på senare tid har de börjat umgås flera gånger i veckan och tjejen ringer min sambo och pratar om allt mellan himmel och jord nästan varje dag. Jag känner mig inte svartsjuk på det sättet att jag oroar mig för att det skulle vara någonting mer än vänskap mellan dem, det är mer det att hon får så mycket av hans tid. Jag har som sagt väldigt begränsat socialt nätverk där vi bor nu men känner ändå att jag hellre sitter hemma än hänger med och umgås med dom. Därför känns det som att hon ”stjäl” mitt umgänge. Detta kan låta som ett fånigt problem och jag inser att det till stor del är hos mig problemet ligger. Jag försöker jobba med att tycka att det är ok men av nån anledning blir jag så provocerad av deras nära vänskap. Och av nån fånig anledning hade jag nog haft lättare att acceptera om min sambo hade en småjobbig nära killkompis.

Jag har pratat med min sambo men vi finner ingen bra lösning på detta. Han har förståelse för min frustration men ser samtidigt tjejen som en bra kompis. Jag gör försök att utvidga min egna sociala krets men oroas lite av att vi skall få alltför separata sociala liv. Vi hade en paus för ett par år sedan och då var vårt alltför klena gemensamma sociala liv en av orsakerna till uppbrottet. Vi är olika och dras till olika typer av människor vilket vi har accepterat men samtidigt finns det mycket annat som gör att vi vill fortsätta tillsammans.

Svar: Om din partner umgås med sin väninna tre gånger i veckan så är det en ganska stor del av hans fritid som går åt – tid som ni hade kunnat tillbringa tillsammans för att fördjupa och vårda ert förhållande. Som det är nu, väljer han att vara med någon annan. Det är inte konstigt om du känner dig bortvald. Också om din partner bedyrar att ”ingenting händer” mellan dem, så är det smärtsamt att han inte väljer att vara med dig.

Han kan välja att glesa ut sitt umgänge med henne av hänsyn till dig eller att fortsätta som nu. I det senare fallet riskerar ni att ert förhållande blir sekundärt, medan hans förhållande till sin vän blir det primära, d v s det mest intima. Närhet är ju inte bara fysisk, utan handlar också om att dela tankar och känslor med någon annan. Kan vi inte det, så är förhållandet sårbart när vi möter andra som vi kan känna oss nära. Kanske känner din partner att han saknar något i er relation som han kan dela med henne – kanske känner också du att det är saker du längtar efter som du inte får. Ni behöver se sanningen i vitögat och undersöka om ni kan och vill förändra er relation så att den motsvarar era behov. Eller om ni ska gå skilda vägar för att ni är för olika för att kunna hitta ett gemensamt liv som båda trivs med.

I vilket fall som helst så tror jag att vägen till förändring går via att berätta hur du känner och vad du behöver för att må bra i relationen. Det är inte tillräckligt att en är nöjd med sin frihet, medan en annan känner sig överbliven och obekväm. Först när båda tycker att relationen fungerar tillräckligt bra – det vill säga när båda kompromissar – så kan vi säga att en relation fungerar fullt ut.

Fråga: Jag är en man på 46 år, nyseparerad efter ett 25 år långt förhållande. För ett halvår sedan inledde jag en affär med en 31-årig kvinna, som lever i ett förhållande sedan nio år.

Vi respekterar varann väldigt mycket, det tog tid innan vi gick hela vägen och relation mellan oss är stark. Tyvärr vill hon inte ge upp sitt  förhållande, men varje gång vi träffas är det starka känslor, riktigt stora känslor.
Jag är förvirrad. Jag älskar henne och hon älskar mig, men hon vill inte följa med mig. Jag vet ju att hon mår bra tillsammans med mig.

Jag känner mig som en tonåring, har en knut i magen hela tiden. Vad ska jag göra? Jag håller på att bli galen, jag vill ha henne mer än allt annat, hjälp!
Från en dumskalle 

Svar:  Kvinnan du är kär i måste själv besluta om hon ska lämna sin partner eller inte. Detta beslut behöver hon självklart grunda på hur den relationen fungerar eller inte fungerar och inte bara på hur starkt det känns mellan dig och henne. Känslor kan vara starka i stunden, särskilt i en förälskelse. Men när det gäller beslut om ens egen och ens familjs framtid behöver vi se till hela situationen och inte bara låta känslostormarna styra våra liv. Kanske är det så kvinnan resonerar, mer eller mindre medvetet.

Du å andra sidan behöver se att detta som du kallar en affär kanske är ett sätt för dig att slå dig lös och känna dig fri efter att ett långt förhållande nyligen har tagit slut. Att du har en passionerad kärlekshistoria med den här kvinnan betyder kanske inte att ni ska leva ihop. Kanske är det del i ditt eget helande, ett sätt att hitta dig själv och din energi igen och att uppleva att du kan älska, vara passionerad och levande. Det är en erfarenhet som du tar med dig oavsett vad kvinnan du är förälskad i väljer att göra.

Det låter som om situationen är ohållbar för dig och att smärtan över att inte bli vald är stark. Du behöver göra klart för din älskade att du vill leva med henne – om det är det du vill. Och sedan behöver du be henne att fatta sitt beslut inom en rimlig tid. Blir det så att hon ändå väljer att stanna med sin partner så behöver du självklart fundera över om det är tillräckligt för dig att stanna kvar som hennes mer eller mindre hemlige älskare, eller om du behöver avsluta er affär för att skapa utrymme i ditt liv för en relation med någon som vill och kan välja dig helt och hållet utan förbehåll. Du har ett val och kan bestämma över dina egna handlingar.

Fråga: Jag har känt en kvinna i över 10 år. Vi träffades när jag var gift och hon sambo. Vi har alltid haft väldigt trevligt ihop, förstår och tycker mycket om varandra. För cirka 1,5 år sedan, i samband med min skilsmässa, började vi umgås allt mer. Problemet vi har är att hon fortfarande bor ihop med sin sambo. Hon skulle behöva ta tag i sitt liv och äntligen bryta med honom. De bråkar jämt vilket även går över hennes barn som inte vill vara hemma när han är där. De har mycket dålig ekonomi och lever i princip på hennes lön eftersom han är egen företagare vilket han inte kan sköta så uppdragen är få.

Varför lämnar hon inte honom då? De bor i hans föräldrars hus som är skrivet på henne. Annars hade kronofogden tagit huset för länge sedan. Huset är belånat långt över sitt värde i dag. Han får inga lån. Hon vill inte sätta honom på gatan.

Hon har trevliga fester och umgänge med grannarna. De lever parallella liv och hon gör som hon vill förutom att hon inte kan leva med mig eftersom hon bor ihop med honom … Vad tycker du att hon ska göra?


Svar: Frågan handlar nog inte om vad hon ska göra, utan om vad du som har skrivit det här brevet ska göra. Du verkar vara vad man kallar medberoende i hennes problem, som i sin tur handlar om att ta sig ur en relation som verkar fungera dåligt. Du skriver inte något om det, men kanske finns det ytterligare problem under ytan som till exempel för mycket alkohol.

Du vill inte ha det som nu och då behöver du vara tydlig med det inför henne. Berätta att du vill ha en hel relation och att du inte nöjer dig med det som är nu. Lyssna inte på hennes eventuella löften, för de betyder ingenting förrän hon handlar utifrån dem. Besluta i stället inom dig själv hur lång tid du vill ge henne att bestämma sig, till exempel tre månader eller ett halvår. Datumet är för din egen skull, för att du ska känna att du bestämmer över ditt liv. Du behöver inte tala om för henne att du har en deadline, om du inte vill. Händer det ingenting inom denna tidsperiod, så avslutar du relationen.

Ibland måste vi, trots att det handlar om romantiska känslor, vara realister. Din partner är inte öppen för en relation med dig fullt ut. Först när hon väljer att lämna sin partner kan hon bli din – som det är nu får du hålla till godo med smulor. Men hon kan sannolikt hålla på i åratal med den situation hon har nu. Genom att själv fatta beslut tar du tillbaka makten över ditt eget liv och kan vara stolt över dig själv, även om det gör ont och även om det inte blir ni. Att vara den som sitter och väntar är en roll som knäcker självkänslan i längden. Varför tycker du inte att du är värd bättre? Kanske ska du helt enkelt rikta blicken mot någon som är tillgänglig för en relation och som inte prioriterar bort dig.

Fråga: Jag har dejtat en kille i cirka tre månader nu och börjar verkligen gilla honom och det känns besvarat. Problemet är att vi träffades under ganska oseriösa förhållanden, då jag ljög om detaljer om mig själv. Bland annat ljög jag om min ålder. Jag trodde aldrig då att han ens skulle höra av sig till mig och att vi skulle börja dejta på ett mer seriöst plan. Nu känner jag mig helt intrasslad i den här lögnen och vet inte hur jag ska komma ur det. Det lättaste vore att sluta träffa honom helt, men det vill jag samtidigt inte.


Svar: Ibland är det spännande att låtsas vara någon annan och att tänja lite på sanningen. Men om du vill att någon ska komma dig nära, lära känna dig på allvar och tycka om dig för den du är, så behöver du självklart berätta sanningen om din ålder och om annat som rör dig och din person.

”Det lättaste vore att sluta träffa honom helt”, skriver du – men då skulle du också missa chansen att växa genom den utmaning som detta innebär. Ta i stället tjuren vid hornen nu och säg som det är! Om killen verkligen gillar dig och du honom, så är din riktiga ålder någonting som han har rätt att veta.

Oavsett hur det går, så fråga dig inför framtiden om det som lögnerna ger dig är värt den vånda och de problem som tydligen kan komma som resultat. Säg som det är nästa gång och bestäm dig för att det håller. Du kan ha kärlek i ditt liv oavsett vilken ålder du har och när du är ärlig blir du också bemött med större ärlighet.       

Fråga: Jag har en kort och enkel fråga: vi kan prata om allt utom om sex!
Vi behöver prata om vårt sexliv, eftersom vi har så olika förutsättningar för att vilja ha sex, och vi har dessutom ett tråkigt sexliv (tycker vi båda).

Vi funkar olika när det gäller sex, min man kan bara inte ha sex en vanlig tråkig dag. Han kan heller inte ha sex om vi har varit sura på varandra tidigare under dagen. Jag kan ha sex lite hur som helst och när som helst…

Vi har varit gifta i snart 20 år och har gått igenom flera stora kriser. Vi har en bra kommunikation och kan prata om allt (det är nog därför vi fortfarande håller ihop) utom om just sex. Varför blir det så här? Ingen av
oss har varit med om något traumatiskt gällande sex, det låser sig bara på nåt vis …

Vi träffades när vi var tonåringar och ingen av oss har haft något annat långt seriöst förhållande. Vad kan vi göra?
Frustrerad fru

Svar: Din man behöver att ni blir sams innan ni kan älska och det är sannolikt svårt att ändra på det, om det handlar om ett äkta behov av försoning och av att känna att ni är vänner. Ibland räcker det att säga förlåt eller be om ursäkt för att man ska komma i fas igen.

Har ni många konflikter så kan sexlivet bli lidande, eftersom särskilt den som tycker sig förlora eller dra det kortaste strået i grälen brukar tappa lust. Eftersom du vet detta om honom, kan det kanske vara en anledning att hantera konflikter och kritik på ett kreativt sätt och undvika ”onödiga krig”. Självklart kan hans olust vara ett sätt att straffa dig för att du bråkat med honom, något som kan vara frestande när man känner sig arg eller besviken men som inte är bra för relationen. Detta är en samvetsfråga.Att prata om sex är känsligt. Det viktigaste är nog att ha en positiv hållning och att inte klaga på sådant som partnern inte kan ändra på, till exempel fysiska förutsättningar. När ni skiljs på morgonen efter att ha älskat kvällen före – glöm inte att säga något om vad som var extra underbart och var gärna så specifik som möjligt. Eller skriv en lapp och lägg på köksbordet (eller någonstans där bara han kan hitta den).

Fortsätt med att säga liknande positiva saker medan ni älskar. Att höra sin partner säga att något är härligt eller skönt medan man gör det höjer lusten generellt. Vill du ha ett samtal om sex med din partner så fokusera även då på vad som är bra och vad du längtar efter att göra tillsammans, mer än att sätta fingret på sådant som du tycker han är dålig på. Men det verkar vara du som ska ta första steget – är du villig att anta utmaningen?