Singel i höst

Mötet med Lilla My

Skrivet av Paul Haeberlein 10:00, 25 december 2009 i kategori Dejting

Klockan 13.00 skulle vi ses vid Djurgårdsfärjan på Slussen. Men Lilla My fastnade i trafiken och blev sen. Jag frös. Lilla My messade och skrev att hon är fashionabelt sen, men max tio minuter. Jag fick ta ett extravarv runt Slussen.

Men när jag hade frusit klart i tio minuter trippade hon ned för trappan i kaninmössa och brun kappa. Jag trodde hon skulle se mycket surare ut än vad hon gjorde. Men frisyren var som jag trodde. En rak och sträng lugg. Det är snyggt.

På färjan över satte vi oss på en blå soffa av sammetstyg. Det blev ingen Titanickänsla på däck eftersom det var dödskallt och blåsigt. Några minuter senare fick vi sätta tänderna i Blå Portens julbord. Jag kunde inte hitta något som inte skulle finnas på ett julbord där. En präktig Fanny och Alexander-buffé. Säkert hundra olika rätter. Så det var bara att frossa fritt och skoningslöst. Lilla My fick allt hon pekade på och blev glad. Så fort det var slut fyllde vi på med mer.

När vi var färdiga med varmrätterna fick vi marsipan, tryffel, lingontårta och massa annat gott. Lilla My samlade på sig massa små chokladbitar och kaffekarameller på ett fat. Jag tyckte att kaffekaramellerna smakade som kinapuffar man köper i en godisaffär. Då frågade Lilla My om jag är fast i 80-talet.

Det var väldans skoj. Vi promenerade hem längs Strandvägen i den kalla vinternatten. Då såg Lilla My ett hål i himlen som hon pekade på och sa.

- Kolla där. Va snyggt.

Hej då!

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 21 december 2009 i kategori Dejting, Livsstil, Familj, Kompisar, Sex, Raggning, Relationer

Vänner och partikamrater (jag skojade bara lite där):

Det är dags att säga hej och tack! Jag kastar in handduken nu. Loggar ut, lägger ned, slutar.

Det har varit otroligt roligt och intressant att få vädra mina åsikter här och få era synpunkter. Ja, kanske inte den där Agnetas – vem den övermänniskan nu är – men i övrigt så!

Först trodde jag inte att jag skulle bli påverkad av att skriva om mig och mitt universum. Men ni och bloggen har faktiskt hjälpt mig att lära känna mig själv. Förstå vem jag är i relation till alla er andra. Tack!

Om mitt liv blir bättre på grund av det? Nja, det vet jag inte riktigt. Kanske på sikt. Men det är också skönt att förstå att jag, trots allt, är en ganska vanlig typ.

Att min ledsenhet finns hos de flesta.

Och min ensamhet också.

Och att vi är många som presterar oss näst intill sjukdomsgränsen.

Att känslor är nästan allt vad livet består av – även om vi påstår något annat.

Men ofta är jag glad också! Tacksam över allt jag har fått och över att ha fått möta er. Bra på att festa och skratta.

Extra spännande har det varit mer er män. Ni tycker så mycket, engagerar er och det gillar jag. Även om kvinnorna – som alltid – också har haft en massa kloka inlägg. Men det är ingen bristvara. Hela Södermalm (och säkert Sverige) är fullt av reflekterande kvinnor som talar om relationer.

Älskade män! Mitt intryck är att ni är förvirrade. Inte riktigt fattar att vi är många som älskar er! Bara för att roller förändras betyder inte det att mannen i sig är omodern eller hatad. Inte The New Kind of Man i alla fall…

Många män har berättat att de inte vågar ta kontakt, flirta eller prata med kvinnor. Att de inte vet hur de ska vara. Macho men ändå inte.

Och det är så klart svårt. Jag har inget svar. Och det finns nog, gud ske lov, många skiftande ideal i detta land. Men jag vågar faktiskt lova att de allra flesta kvinnor gillar män som vågar fråga och som har ett förslag, som inte skäms för sig själva. Men som också kan ta ett nej av en kvinna utan att känna sig skymfade och börjat raljera om feminism.

Som är varmhjärtade.

Som vågar öppna ögonen och se.

Som omfamnar det nya.

För precis som hos grottmänniskorna – som alla älskar att nämna i tid och otid (suck) – så finns det överlevnadsstrategier nu också. Den handlar dock föga om att skydda sin hona och annat jams.

Överlevnad idag är något helt annat: Nämligen att hänga med i tiden. Att våga förändras och bära upp nya roller. För det enda som är konstant idag är just det: Förändringen. Den man – eller kvinna för den delen – som klarar det är 2000-talets vinnare. Den klarar av att skafta både pengar och status och kärlek… och lycka.

Kärlek som vi alla behöver, massor, hela tiden. Och sex så klart!

Tack för att ni har lyssnat och engagerat er och ha nu en härlig jul. Ensamma eller ihop.

Önskar

Isabella

Psst! Om jag fortfarande är singel? Ja, vad tror ni själva?

Årets största barnkalas

Skrivet av Isabella Iverus 13:01, 19 december 2009 i kategori Livsstil, Familj, Kompisar, Relationer

Nu närmar sig högtidernas högtid och ångesten stiger i svenska hem. Och allra mest hos dem som har krångliga familjer. Då blir alla uppskruvade förväntningar en ytterligare belastning:

Hur ska man göra med bonusbarnen?

Eller om man just skiljt sig?

Med gamla pappa som alltid blir full?

Med ingifta kvinnor och män som inte gillar varandra?

Mitt svar till er är:

Se julen som årets största barnkalas. För det vet ni ju om ni innerst inne tänker efter: Julen är för barnen. Sätt därför era egna vuxna känslor och önskningar åt sidan en stund och tänk efter. Vad vill mina barn (INTE vad vill jag att mina barn ska vilja)?

Låt barnen slippa familjegräl, fulla släktingar och en atmosfär som går att skära med kniv. Eller att skickas mellan nya familjer som ett postpaket. Jobba på att få en trevlig stämning istället för att upprätthålla gamla roller som ingen längre vill spela.

Själv ska jag för första gången någonsin fira en kompisjul. Efter 25 års vänskap har vi äntligen, allihop, vågat lyssna på vad vi vill och fått ihop ett härligt knytkalas.

Sedan ska jag gå i midnattsmässa.

Min fina mamma kommer så klart också och min bror. För man kan faktiskt blanda familj och vänner.

Bjud in några ensamma singelvänner när du ändå håller på! Låt dem ta med en ensam bror eller en gammal mamma. Blanda! Det brukar bli mycket bättre än vad man tror.

För jag tror, att om Jesus nu fanns, så vill väl han att hans födelsedag ska vara en trevlig tillställning och inte en nervös att-bocka-av-dag.

Att det är svårt att ta kommandot över tradition och firande vet dock alla som har försökt. Men det finns faktiskt några knep:

Våga planera, våga bjuda in och kräva ett svar och sätt en tid. Här firar vi mellan 15 – 20, till exempel.

Säg nej till firande som du inte gillar.

Skapa din egen tradition som du vill ha den (italiensk julmat, gå på krogen eller utelek och grilla – det spelar ingen roll, bara ni har kul).

Strunta i att träffa folk (läs släktingar) som du inte har något gemensamt med och som mest är jobbiga att träffa.

Rensa bort all onödig alkohol! Vem f-n sitter och tutar på ett barnkalas? Köp helt enkelt inte hem mer än en viss mängd vin och öl. Då går det inte att dricka mer, inte ens för den som har problem.

Och koka glöggen om du har storkonsumenter i familjen. Det är ändå ingen som märker någon skillnad.

För julen ska vara trevlig och avslappnad för alla. Barnens bästa i blickpunkten men inte på bekostnad av att någon sliter ut sig.

Nu ska jag hem och baka småkakor till julens kakbord. Sonen har bjudit hem sin låtsaslillasyster. Hon är egentligen en kusin men får bära upp den rollen också i brist på en egen syster – och vad spelar det för roll, egentligen?

Det är som med kakorna: Vi äter nog upp de flesta innan julafton. För det är ju så gott med fika och bullar.

Guppyhonan älskar djärva män

Skrivet av Paul Haeberlein 10:42, 16 december 2009 i kategori Dejting, Livsstil, Sex, Raggning

Vi ska plocka upp bollen om kvinnor som gillar farliga män igen. Fick ett intressant tips från läsaren DS som handlar om guppyfiskar i Trinidad. Alltså den vanligaste akvariefisken. När guppyhonan letar efter en hane söker hon först och främst efter en som är färgglad. Guppyhanen kan därför blingblinga med sin färgdräkt för att göra sig mer attraktiv. Dom vet att det funkar. Annars hade dom inte gjort det.

Men färg är nu inte allt. Om guppyhonan hittar en hane som är inte är färgglad, men modig är det klappat och klart. Honom tar hon direkt.

De guppyhanar som lever nära rovfiskar och vågar utsätta sig för fara blir snabbt poppis. Guppyhonan resonerar så här:  Dom hanarna vet mer om rovfiskar och faror. Därför är sannolikheten större att överleva en attack med dem. Det här gör att guppykullarna är extra stora nära rovfiskar. Otroligt intressant.

Men hur var det då med män som gillar farliga kvinnor? Finns det? Läsaren Sanna har svaret. Om än bara på film. Filmen Betty Blue och framförallt den relationssadistiska Bitter Moon har sådana teman. ”Ofta handlar det om en lek med maktbalansen, vem som är under eller över. Och att halvgalna tjejer är spännande i sängen.”, skriver Sanna.

Nu har jag en dejt. Vi ska ses på Djurgården. Det är en tjej som är som Lilla My i Mumintrollet. Jag ska ta på mig en färgglad tröja. Återkommer.

En ganska lycklig singel

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 16 december 2009 i kategori Dejting, Livsstil, Relationer

Att leva själv – eller ensam – det beror på hur man ser det, framstår ofta som olyckligt. Åtminstone när jag skriver.

Men det är bara halva sanningen. Jag skriver både om det svåra och om det lätta. Om ensamhet men också om gemenskap. Allt finns i mig, som små skärvor eller större bitar.Ändå, det är felen folk kommer ihåg och de är snabba på att fördöma. De vill hellre putsa på fasaden, visa upp ett klanderfritt yttre. Precis som jag själv försöker ibland. Fast det sällan går så bra.

Högt skallar kommentarerna om singelmammans oförskämdhet, om männen som ingen får kränka – de som faktiskt aldrig behöver ändra sig, det är alltid alla andras fel – och högt skallar ropen om familjeidyllen, som ibland inte är någon idyll.

Och så finns de dem som kör maktens språk och klämmer i med: ”Jag förstår VERKLIGEN att du är singel”.

Men singel är något förbannat bra också. Det är ju därför det är så svårt att ta sig ur det. 

Jag älskar mitt singelliv lika mycket som jag hatar det, emellanåt.

Friheten jag kände efter skilsmässan är… obeskrivbar! 

Jag bestämmer själv

Jag har ett fint barn

Jag kan ha hur många älskare jag vill (Darlings! Gissa vem som får se mina vaxade ben)

Jag har lekt kärnfamilj och vet hur det känns

För ungefär hälften av tiden så är jag faktiskt en ganska lycklig singel.

Om romantik

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 14 december 2009 i kategori Dejting, Raggning, Relationer

Min kollega Paul verkar har hängt upp sig på romantik. Det är läskmannen hit och dit, för mycket och för litet romantik och jag vet inte allt.

Men så är han ju rätt kärv.

Och det är så klart att det inte är helt enkelt. Fastän jag tycker sällan att det handlar om för mycket romantik, snarare tvärtom.

Minsta lilla överraskning, minsta lilla komplimang sitter oftast långt inne.

Sällan hör jag mina vänner klaga ”att åh, så jobbigt, jag blev utbjuden på middag och fick en present” oavsett om de är singlar eller ej.

Själv är jag nog som de flesta svenskar: Lite smygromantisk. Så klart att jag gillar att få en vacker blomma, en picknickkorg, en härlig middag eller något annat som gör mig glad.

Däremot har jag svårt för det där svulstiga och överdrivna, men ärligt talat, hur ofta utsätts man för det?

Det skulle vara i Spanien då. Där många män kör tjatmetoden. Ett nej är inte ett nej. Och om någon blir glad av en glass så bjuder man genast på en till. Man kan så klart diskutera hur romantiskt det är.

Men det är trevligare att säga nej tack än att aldrig få frågan. Jag tycker att både män och kvinnor, par och singlar, ska uppvakta varandra mer. Det är ju roligt, utan att resultatet för den skull behöver bli som en hötorgsmålning.

Tänk att få en blomma eller älsklingschokladen – det räcker med en liten pralin – eller en mysig middag av den man älskar. Lite vardagsromantik. Som ett minne av just den dagen, det mötet eller den personen som sedan kanske inte blev något mer.

Jag tror absolut att romantik är ett bra sätt att vinna någons hjärta. Att våga fråga, visa sin uppskattning utan att känna sig larvig eller skämta bort alltihop. Många gånger har vi svårt för allvaret, att faktiskt stanna i ögonblicket, vara där och ta emot.

Själv tränar jag mig på det. För så klart gäller det mig med. Jag är så van att klara mig själv.

Faktum är att jag inte ens skulle finnas till utan min morfars romantiska läggning. Han uppvaktade mormor – de hade träffats på en dans på Små Dalarö i Stockholms skärgård (romantiskt bara det) men mormor tyckte att han var för gammal. Så hon gav honom telefonnumret till Stockholms då enda taxistolpe.

”Usch så elak jag var mot karlarna på den tiden”, sa min snälla mormor när hon mindes tillbaka och berättade för mig.

I alla fall så sprang de på varandra igen. Stockholm var ju inte så stort på den tiden. Då kunde inte mormor ljuga. Sedan skickade morfar blommor och choklad hem till mormor till hon gick med på att träffa honom igen.

”And rest is history”, som man brukar säga. De fick fyra barn och levde ihop över 40 år.

Och jag minns än idag – fastän det faktiskt är 20 år sedan – hur ett ex till mig efter vår första natt tillsammans budade 25 röda långskaftade rosor hem till mig. F-n vad utvald jag kände mig! (Ja, han var spanjor förstås.)

Länge leve romantiken!

Inte en glass till

Skrivet av Paul Haeberlein 09:00, 14 december 2009 i kategori Dejting, Livsstil, Kompisar, Sex, Raggning, Relationer

Min kära singelkollega Isabella verkar ha hängt upp sig på romantik. Det är läskmannen hit och läskmannen dit. Vi måste reda ut det här nu. För det jag skriver om gäller snubbar.

Romantik är lite som pengar. Man kan aldrig få för mycket. Och det gäller att hushålla med dem. Inga andra jämförelser i övrigt. Det är många snubbar som har fått lära sig att tjejer gillar romantik. Det växer man upp med som kille. Tjejer gillar romantik. Tjejer ska ha romantik. Jag har träffat flera tjejer som inte gillade romantik.

En tjejkompis sa till mig en gång om sin kille:

- Fan, han vill bara älska. Jag vill knulla.

När jag skriver om romantik menar jag den romantik som Isabella kallar tjatmetoden. Alltså spanjoren som köper en glass till. För att tjejen blev så glad av den första glassen. I det läget slår romantiken över och blir en muta. En muta för att få tjejen i säng. Så skulle i alla fall jag uppfatta det. För varför inte köpa en tredje glass? En fjärde? Sånt blir inte romantiskt.

Romantik är bekräftelse. Människor älskar bekräftelse. Människor kan aldrig få för mycket bekräftelse. Därför måste du sätta stopp själv. Tjejen kommer inte att göra det. För tjejer gillar ju romantik. Var inte så romantisk att du glömmer bort att ni ska ha en relation också.

Kiss - Makin Love

Min pappa

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 11 december 2009 i kategori Livsstil, Familj, Relationer

Ibland har min kollega sin dotter med sig till jobbet. Kanske är dagis stängt eller kanske har hon bara varit lite snuvig. Lilla A får i alla fall följa med till kontoret.

Han är stor och stadig, hon är liten och blyg. Hon klänger på pappa så där självklart och han låter henne vara, hissar henne bara varsamt upp i famnen innan hon ramlar. Snart får hon hjälpa till att fälla upp ståljalusierna som skyddat skyltfönstret. Det sker under trevligt småprat.

Det är en vacker scen. Den kärlek som omger de två får mig att tänka på min egen pappa och hur viktiga pappor är för sina barn. Inte bara när de är små. Utan hela livet.

Min pappa är för länge sedan spridd för vinden och bara ett minne blott. Jag älskade honom gränslöst och saknar honom än.

Att få vara någons stora lilla kärlek är viktigt. Att vara älskad, uppskattad och RESPEKTERAD av en pappa gör att man i sitt vuxna liv vågar tro och lita på män. Tycka att man är värd en mans kärlek.

Min pappa var kanske inte världens smidigaste men han var snäll. Han gav mig en bok om havet och miljöförstörings följder på engelska när jag var nio år. En gång lånade han min biologibok: ”Åh så intressant, kan jag behålla den veckan ut?” undrade han förvirrat.

Han lagade konstig mat med många kryddor i.

Han talade tyska med min äldsta bror, finlandssvenska med oss, läste alla böcker på originalspråk.

Han kom och gick som han ville i mitt liv. På det viset var han inte speciellt respektfull mot någon, allra minst mot min mamma. Hon som jag identifierade mig med.

Men han var min pappa.

När mina föräldrar gick skilda vägar grät jag. Grät för att jag inte varje dag skulle få vara med honom, träffa honom, upptäcka världen med honom.

De vuxna kunde inte förstå min oro. Vi skulle ju träffas ändå. Allt skulle ordna sig, sa de, men jag trodde att han skulle försvinna.

Det gjorde han inte. Han fortsatte att finnas där för oss. För mig och mina bröder. Men hans behov styrde, vi fick anpassa oss efter honom.

Han gjorde nog sitt bästa, vi föräldrar försöker så gott vi kan, men att aldrig riktigt veta om pappa finns där eller om pappa tycker något annat är viktigare – jobbet, vännerna eller den nya kärleken – skapar en osäkerhet som åtminstone jag har fått bära med mig hela livet.

Ändå. På hans begravning var jag den som grät mest. Min kropp skakade, jag höll inte ihop.19 år gammal låg jag slängd på gräsmattan i lunden där hans aska skulle strös och tyckte att livet var både obegripligt och orättvist.

Att så där självklart, som lilla A, äga hela sin pappas uppmärksamhet, det fick jag bara ibland. När inte något annat var viktigare. Det inser jag nu, när jag tänkt på vad kärlek verkligen innebär.

Men, åh, vad jag älskade min pappa!

Slit inte på hjärtat så där

Skrivet av Paul Haeberlein 08:00, 10 december 2009 i kategori Livsstil, Kompisar, Relationer

Nu ska vi tala lite om undvikandestrategier. Väldigt vanligt i relationer, på arbetsplatser och på andra platser. Jag har känt två personer som jag särskilt kommer ihåg just för deras undvikandestrategier.

Vi talar om att systematiskt undvika att ta en öppen konflikt med folk som trampar på en. Vi talar om inställningen: ”blundar jag tillräckligt hårt försvinner världen” eller ”blundar jag tillräckligt hårt syns jag inte”, som Madicken säger.
 
Nu är det så här. Den här metoden kostar mer än vad man tror. Det har visat sig att det kostar alldeles för mycket. Det kan dessutom vara farligt. För man riskerar att få igen det senare och bli en riskgrupp. Det är inte bra för hjärtat. Man höjer risken att dö i hjärt-kärlsjukdomar i fall det pågår alldeles för länge. Allt det här visade en undersökning från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet för några veckor sedan.

Detsamma gäller om man tar ut sin irritation på andra. Det vill säga man kommer hem från jobbet och skäller ut sin sambo, make eller maka. Istället för att ta konflikten med rätt person, när den väl uppstår. Metoden att gå iväg eller låta saker passera utan att säga något kallas för dold coping.

Alltså, dra hellre på volley än skarva konflikten hemma på nära och kära. Ok, det är inte alltid så enkelt. Inte lika enkelt att göra det som att säga det. Men att undvika sin rädsla kan ibland vara farligare än att möta sin rädsla.

Eminem: ”Oh, there goes rabbit, he choked. He's so mad, but he won't give up that.”