Jag tillbringade hela femmilen på Gratishaugen, som inför dessa mästerskap döptes om till VM-haugen. Den var som vanligt full av folk. Utsikten är bländande. Till skillnad från TV-tittarna får man också se dem som ligger långt efter, löpare från Brasilien, Danmark och andra länder där längdåkning inte tillhör de stora sporterna. Av publiken får de nästan lika mycket uppmärksamhet som de främsta.

Nu måste det väl ändå sägas en gång för alla att Petter Northug är världens bäste manlige skidåkare. Han är förstås den överlägset snabbaste och framförallt den med den bästa accelerationen, den saknar motstycke i skidhistorien. Men han är också uthålligast. Inte ens i denna femmil, världens tyngsta, kan någon gå ifrån honom. Det saknades inte försök: Roland Clara gick, Piller Cottrer gick, Hellner gick, Harvey gjorde ett försök att gå, även Johan Olsson, på slutet prövade sig Södergren, sedan finländaren Lallukka i en väldig rusning uppför backen bakom kapellet. Men inget fungerar på en Northug i form. Han behärskar allt och hur angelägen han var om att vinna just detta lopp visas av att han bara sällan lät särskilt många komma mellan sig och täten. På slutvarvet var han beständigt bland de tre-fyra första.  

Ingen var överraskad över utgången, förstås, men det är ändå alltid spännande att se hur det går till. Detta kommer att förändra hela skidsporten. Jag tror att hans konkurrenter kommer att börja fundera på hur de kan ändra sin träning för att tåla stor ansträngning under lång tid utan att kollapsa så att de kan göra långa ryck mitt i pågående lopp. Hastighetsökning är väl också något som det kommer att övas på. Men egentligen tror jag bara att det är nästa generation löpare som kommer att överträffa honom, och det kommer de säkert att göra. Varje ny generation överträffar den förra.

Folk går igång på Northug. Jag får tacka för allt intresse som visats mina tankar om hans målgång.

Några observationer kan man göra så här dagen efter. Den första är att hans målgest värderas olika i norska och svenska medier. Det saknas för all del inte kritik i norska medier, det saknas heller inte sympati i de svenska. Men till och med den stillsamt konservativa Aftenposten ställer upp på Northug. Man citerar i norska medier, jag tror inte utan förtjusning, uttalanden av Anders Södergren och Marcus Hellner som uttrycker stor förståelse för Northug. Södergren säger uttryckligen att Petter gjorde helt rätt, hans enda chans att göra en sådan grej inför sin hemmapublik i ett stort mästerskap. Den måste man ta!

Northugs kritiker, både i Norge och Sverige, verkar ofta vara äldre. Ungdomar tycks uppskatta honom, tonåringarna dyrkar honom, de vill bli som han, precis som han som grabb ville bli som Cantona (och inte som någon norsk längdåkare).  Kanske är vi på väg in i en tid när den engelska tävlingssportens sportmanship-ideal är på väg att ersättas också i traditionstunga idrotter som skidor av en mer individualistisk och expressiv stil. Man överger idrotten som hederskultur och bejakar den som arena för självlansering. Om detta kan man mena olika ting, men de som är uppvxna med sporten som en hederskultur har sannolikt svårare för Northugs manér än dem som inte är det.  

Journalister i Norge och Sverige tycks alltså skilja sig åt i värderingen av Northugs målgest. Hur skall man förklara det? Jag kan tänka mig att journalisterna blir offer för sin egen implicita nationalism. Deras fokusering på och favorisering av det egna landets utövare är så allt genomsyrande i sportjournalistiken — skidor är inget undantag — att man till slut identifierar sig med dem och så att säga övertar även deras känslor. Om Hellner och hans lagkamrater borde bli ”förnedrade” så ålägger man sig själv att vara förnedrad så att säga på deras vägnar inför hemlandets publik. Omvänt blir norska journalister glada eftersom det är deras självpåtagna roll att spegla de egna utövarnas entusiasm och givetvis den norska publikens.

En viss nationalism tror jag är nödvändig i sportjournalistiken för att inte en skidstafett skall övergå till ett fysiologiskt seminarium, men risken finns att man med en så tät identifikation förhindrar sig själv att göra mer intressanta iakttagelser och reflektioner eller rentav undertrycker dem för att de inte ligger i linje med det ”nationella intresset”. Rent allmänt ligger värderingen, för att inte säga dömandet, nära till hands i sportjournalistiken. Den friare tolkningen, som ju är till för att förstå mer och finna nya infallsvinklar, och som ofta försvåras av en starkt normativ hållning, är inte lika populär får jag ett intryck av. Det kanske är synd, för sportjournalistiken och för publiken, som då skulle kunna få sig mer till livs än det förutsägbara. Men jag vet inte, allt är svårt.

”Gris” är det ord som citeras här i Holmenkollen. Jonas Karlsson på SVT använde det om Petter Northug sedan denne valt att korsa mållinjen på sitt eget speciella sätt. Pulsen är hög i slutet av en spännande stafett, adrenalinet rusar gärna, inte bara på tävlingsbanan utan också i kommentatorsbåset. Som det bör göra. Men ändå.  

Hur ska man förstå alltsammans? Först och främst: underhållningsfaktorn i längdsporten har ökat fantastiskt. Jag var i NRK-studion i eftermiddag med Oddvar Brå som avgjorde den dramatiska VM-stafetten 1982 (delat guld med Sovjet). Han sprang inget ärevarv med laget (jag frågade honom), då spelades inga rocklåtar, det gjordes inte en hel kavalkad av speakerledda publikhyllningar av medaljlagen, som idag. Även de svenska silvermedaljörerna visade upp sig under många långa minuter och hyllades rättvist.

Jag tror man bör se målgesterna i detta större sammanhang. Längdskidor håller på att bli fancy. De bästa skidåkarna klättrar på statusstegen, de får drag av kändisunderhållare. Och kungen av dessa är Northug. Han är Norges Zlatan. Och på fotbollsspelares vis utvecklar de sina egna uttryck och sin karakteristiska gestik. Man kan dra upp tröjan och visa magen, men det är svårt när man bär helkroppstrikå… Man kan lyfta ena skidan som Marcus Hellner eller Marit Björgen. Man kan göra ssch-gesten, som Alex Harvey eller göra som Northug gjort förut, den himmelska slängkyssen, tacka de gudar däruppe som känner sig kallade. Man kan ”citera” varandra, sampla gester, som Northug när han ssch-ar som Harvey – som ju slog hans lagkamrat Ola Vigen Hattestad i spurten häromdagen, alltså göra en ”kommentar”. En som tidigt började med detta slags segergestik var Björn Daehlie, som ibland gick baklänges över mållinjen när han hade så bred marginal att det var möjligt, och det var ganska ofta.

Vilka andra gör så här? Vad skall vi tänka på? Tänk på konst. Konstnärer signerar sina verk. De har sina stilar. De samplar från varandra. Musiker gör det, målare gör det. Vår tids graffitikonstnärer är de verkliga experterna. Eftersom vad de gör ibland är olagligt (vilket kan vara en del av konsten) kan de inte skriva sitt namn utan verkets uttryck är deras signatur. Kanske allra mest påminner Northugs bravader om de helt nya idrottsgrenarnas ”signaturprestationer”. Jag såg en snöskoterhoppningstävling (det har säkert något namn på engelska) på TV, där bestod själva tävlingen i att skapa hopp som aldrig förut gjorts. Det kommer från skateboardkulturen och de nya alpingrenarna, skicross, halfpipe och sånt. Det är inte bara att komma först eller hoppa högst utan hur du gör det. Kidsen applåderar kreativitet. Underhållning på snö.

I en sådan bredare tolkningsram skall vi kanske inte tänka på en gris utan på en artist. Avsikten tror jag inte är att ”förnedra” (tabloidjournalistikens favoritord). Däremot finns konstnärer, eller toppidrottsutövare, emellan en jalousie de métier, en fruktbar professionell avundsjuka. Den som lyckats med det nya eller det svåra visar det. If you’ve got it, flaunt it. Hellner vet det, hans kommentar är: ”Det är Petter”. Just: en signatur.

Hur skall man beskriva Holmenkollen och det som sker där? Just idag fick jag en speciell observationspunkt när jag en lång stund fick stå och vänta på att delta i en direktsändning med NRK radio P1 som till skillnad från svenska P1 sänder mycket sport. Deras sändningsplattform ligger mittemellan bortre långsidan av längdstadion och hoppbacken så att man ser båda perfekt. Och när stafetten var klar och man jublat färdigt över norskt guld och gratulerat Sverige och Finland till silver och brons med inte fullt lika högljudda bifallsyttringar så började massorna myllra fram mot den väldiga hoppstadion med dess branta läktare ned i den stora landningsgropen. Jag såg folket välla in och successivt fylla gropens sidor med röd-blå-vita mössor, ryggsäckar och flaggor. I händerna bar man ångande våfflor, det greppades termosar, det åts korv, det talades och gestikulerades, köades vid bajamajor, och alt detta medan det samtidigt pågick ett ”hopprenn” med hoppare som kom flygande ut ur dimman och landade till publikums skrin och jubel.

Jag tänkte på opera, sådan den gick till i Italien på 1600- och 1700-talet. Visst sjöngs det på scenen och visst pågick ett drama, men därnere i salongen ville man hälsa på bekanta, samtala, äta och dricka. Operan var en umgängesform at finnas i och leva med snarare än en konstform att sätta sig ned att rituellt beundra. Litegrann som cricket i England och baseball i USA. En dagsutflykt, ett party, a perfect day out.

Nu drar jag till Universitetsplassen för medaljceremoni!