Jo, jag erkänner. Jag har till viss del satt rubriken på mitt blogginlägg för att ni ska reagera, kanske till och med förfäras, eller åtminstone förundras.

Och jag vet att ni kommer att bli lite besvikna när ni kommer till slutet. Likväl är varje ord i rubriken sant.

För några dagar sedan skrev vi i DN om att botoxanvändandet ökar i Stockholm. Här hittar du artikeln och här diskussionen kring den.

Med en sådan artikel följer alltid en viss del moraliserande, jag hörde själv en man utbrista i ett annat sammanhang, samma dag som artikeln publicerades: ”Men oj, vad tragiskt. Hur mycket botox har det gått åt där?” angående en bild på en kvinna som närmar sig 50, men inte har särskilt många rynkor i ansiktet.

Det är självklart inte bra om människor gör dumma, farliga, eller plågsamma saker mot sina kroppar för att de inte mår bra.

Kroppen är var kvinnas och mans ensak att förfoga över och njuta av, så länge ingen annan tar skada av det.

Och det är just det som får mig att förundras över moralpaniken. Om folk vill lägga sina pengar och sin tid på att spruta in nervgift i sina pannor, så låt dem göra det!

Dem av oss som ”vet bättre” kan förstås försöka övertyga om att det är bättre investerade pengar att gå en meditationskurs eller göra en resa till Grekland, men det står fortfarande var och en fritt att välja sina meningar i livet.

Att det inte är helt okomplicerat visas också av att de intervjuade i DN:s artikel inte vill ställa upp med namn.

Det får mig att tänka på när Marie Houston grundade det svenska nagelvårdsföretaget Scratch Nails. Kvinnorna som kom till hennes salong då, för drygt 20 år sedan, berättade inte för någon, inte ens sina män eller närmaste väninnor, att de gick på salong för att fixa naglarna, det ansågs allt för fåfängt.

I dag är vi många som upptäckt att ett par glittriga, fina naglar inte räddar oss från allt ont, men kan förgylla en grå vardag.

Jag säger inte att botox är okomplicerat. Våra kroppar, och särskilt kvinnors sådana, har alltid varit ett komplicerat ämne för oss människor att förhålla oss till.

Men det ger lite perspektiv.

Och mina botoxsprutor då? Som sagt, bered er på besvikelse. Alla ni som läser det här har burits av en kvinna, många av er har också fött barn, eller varit med vid en förlossning. Då vet ni att det kan hända konstiga saker med kroppen efteråt, både lite här och där.

Det tog mig några år efter min andra förlossning att erkänna att varje toalettbesök därefter blivit till en outhärdlig plåga och när jag väl tog mod till mig och uppsökte en kirurg visade det sig att man inte längre behöver operera den typen av åkommor, det skulle räcka med några sprutor i rumpan.

I ärlighetens namn visste jag inte ens att det var botox jag fick förrän efteråt, och ingen av er kommer någonsin att se resultatet, mer än att jag mår lite bättre nu när jag inte längre har så ont och slipper blöda varje gång jag går på toaletten.

Däremot fick den behandlingen mig att inse att nervgift inte är min grej. Jag hatar allt som gör ont och kommer aldrig låta någon göra något mot min kropp om det inte är just för att jag ska bli frisk, eller inte bli dödssjuk. Dessutom hör jag också till dem som inte riktigt ser poängen med det, eller någonsin har förstått varför rynkor skulle anses vara något oönskvärt, men det finns å andra sidan mycket andra människor gör som jag inte ser poängen med.

Jag tvekade ganska länge innan jag publicerade det här inlägget. Till viss del därför att min rumpa och vad jag gör med den faktiskt är min ensak. Men den främsta anledningen till min tvekan är nog inläggets ambivalens.

Om jag verkligen rakryggat hade kunnat strunta i vad människor tycker om mig och stå för att min kropp är min angelägenhet skulle jag inte behöva göra en så omständlig förklaring, jag hade kunnat låta hela saken stå okommenterad och låta er associera själva. Vi människor är ju ganska bra på det…

Men jag är inte mer än just människa och som sådan ännu inte helt oberörd av andras domar över mina val, även om det hör till de saker som blivit bättre med åren och, har jag hört, kommer att bli ännu bättre ju äldre jag blir.

Och det är ju precis så vi människor är. Emotsägelsefulla, komplexa och allt annat än endimensionella. Och jag undrar om det inte är just det som gör oss mänskliga.

Läs också: Därför skriver jag om smink

Läs också: Jag är vacker och vet om det.