Bob Dylan – världens bästa gåta

Skrivet av Gustaf Olsson 10:40, 24 mars 2009 i kategori Allmänt

Jag har aldrig riktigt förstått mig på Bob Dylan. Men jag älskar honom. Jag antar att det hänger ihop.

Hela Bob Dylans liv är en gåta, det framgår inte minst av artikeln om honom i senaste DN Söndag. Och hans musik är minst lika mystisk.

Ta en låt som ”Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again”, en av mina absoluta favoriter. Är det någon som begriper ens vad titeln betyder? För att inte tala om texten. Första versen lyder:

Oh, the ragman draws circles
Up and down the block.
I’d ask him what the matter was
But I know that he don’t talk.
And the ladies treat me kindly
And furnish me with tape,
But deep inside my heart
I know I can’t escape.
Oh, Mama, can this really be the end,
To be stuck inside of Mobile
With the Memphis blues again.

Nej, det där går ju inte riktigt ihop i mitt huvud. Och jag har ändå 80 poäng i litteraturvetenskap. Men jag finner tröst i att John Lennon inte heller begrep riktigt vad låten handlade om och skrev parodin ”Stuck Inside of a Lexicon with the Roget’s Thesaurus Blues Again”.

Bob Dylans röst då? Inte direkt vacker, snarare hes, raspig och störigt gnällig. Och hans munspelande? Det är väl tveksamt om munspel kan låta vackert över huvud taget, och Bob Dylans gör det definitivt inte – snarare gnissligt och bröligt.

Det enda Polar Music Prizes prisnämnd kunde slå fast om Bob Dylan när han skulle få priset år 2000 var att han är stor, betydelsefull, modig och fängslande. Men så värst mycket mer kom de tydligen inte fram till.

Men ändå. Jag börjar sjunga med så fort jag hör ”Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again”. Jag älskar hur låten liksom lunkar på i samma tempo och börjar om på nytt i varje vers. Jag blir alltid på strålande humör när jag hör den.

Den enkla förklaringen stavas nog rock. Rock handlar alltid mer om känsla än skönhet, och just därför går det inte att förklara Bob Dylans storhet.

Tydligen spelade Bob Dylan ”Stuck inside…” på Berns i Söndags. Det måste ha känts bra för alla som var där.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

En gubbe som pratar om Bob Dylan. Och tycker hans texter är konstiga, men fina.
Epic fail.

Heja Gustaf!
Håller med dig helt och hållet. En annan rolig låt som man går och skrattar åt när den pågår en evighet är Bob Dylan’s 115th Dream.

Det var en fantastisk kväll på Berns och Memphis blues var en av många höjdpunkter tillsammans med Billy, Senior, McTell, I believe in you och Forever young. Helt magiskt! Å visst är Dylan genom sina tolkningsbara texter (en låt kan ändra innebörd beroende på lyssnarens skede i livet eller tillfälliga sinnestämmning) den mest demokratiska textförfattaren. Du är själv inbjuden att bestämmer innebörden. Låtarna öppnar bara dina sinnen.

Gustaf, du behöver inte begripa orden och meningen av varje fras i Stuck Inside of… utan det räcker med att begripa erfarenheten. Tänk dig själv att du är 25 år och rockstjärna, tar rejält med droger och är bevandrad i litteraturhistorien och ditt eget lands kulturhistoria. Det är ifrån de förutsättningarna texten till låten är kommen.
Även om denna vers inte är så svår att haja:
”Now the rainman gave me two cures,
Then he said, ”Jump right in.”
The one was Texas medicine,
The other was just railroad gin.
An’ like a fool I mixed them
An’ it strangled up my mind,
An’ now people just get uglier
An’ I have no sense of time.
Oh, Mama, can this really be the end,
To be stuck inside of Mobile
With the Memphis blues again.”
Än en gång. Du behöver inte förstå orden, bara erfarenheten (obs, ej nödvändigt att blanda sprit och narkotika men att ha någon slags berusningserfarenhet är nog ett måste).
Så var det med det! :)

Fr a är han ju, enl min uppfattning, en fantastisk ordkonstnär/ordbehandlare – ‘det låter bra’. Spänstig och egensinnig.

Syftar inte titeln på att han ännu en gång sitter i Rolling Stones Mobile Studio och spelar in?

En östersundsjournalist var faktiskt först i Sverige med att skriva om Dylan och hans för den tiden ännu mer originella musik något av de första åren på 60-talet, jag tror det var 1962 och måste gälla det första albumet. Han hette Curt Grundel då och hans fullständiga namn var Curt Fredrik Grundel. I radion som blev hans senare arbetsplats använde han namnet Fredrik Grundel. Curt jobbade som journalist på Östersunds-Posten och tog ett sommarvick i Sveg. Där träffade han en ung tandläkare som just kommit hem från USA där han köpt en skiva med Dylan. Curt tände och skrev en väldigt bra analys i ÖP där han berömde både Dylan och texterna som passade så bra ihop med rösten. Östersunds skivaffärer var faktiskt legendariska i musikkretsar på den tiden och Dylan blev snabbt en storsäljare lokalt. Men sedan tog det en smula tid innan legenden vann riktig ryktbarhet.

Senare inlägg Tidigare inlägg