Astronautfilmerna, ni vet.
Eposen där hjältarna lämnar över till Houston för att sedan bara sitta och skaka under fentio kilo säkerhetsbälten och hundra kilo ångest under tiden de hjälplöst väntar på att brinna upp i en eller annan atmosfär.

Det är jag, när jag spelar konsolstöpta AAA-fps:er.

Som senast: Deadspace III.

De har sina poänger, de här hangaroundsen.
De är som Gröna Lund, Liseberg eller EuroDisney.
En blandning av det heroiska bekämpandet av träankor i något gistet stånd under ett blött företagsrace och att åka spöktåg.
Jag klarar ett par timmar av hjälplöst vallande längs scenariot innan mitt frihetsbehov manar mig till revolt.

Om jag ska ledas vid nosen genom en story så får den vara fan så mycket bättre än Deadspace III:s slöa kompromiss mellan Alien, Doom och Clas Ohlson (och jag orkar inte gå in på Aliens: Colonial Marines och dess närapå fulländade hopplöshet)

Så, för att skaka av mig känslan att famnas av en järnjungfru och återfå känslan av frihet, återvänder jag till Skyrim, lik en tuberkulös frigångare till ett schweiziskt sanatorium.

Jag vill bara kunna röra mig en aning i sidled, runt en sten till exempel, utan att stöta emot järnjungfruns obönhörliga vägg.

Det kan ha varit en usel idé.

Lättjefull som jag är har jag försökt hitta sätt att parallellköra Bokbloggen och Spelbloggen – där jag vikarierar för Susanne Möller.

Och visst.

I Thomas Pynchons digra roman Mot dagen, som kom i svensk översättning för några månader sedan, uppenbarar sig den perfekta lösningen.

Jag tänker inte ens försöka redogöra för romanens handling. Här räcker det att relatera förekomsten av väldiga luftskepp kring förra sekelskiftet som härbärgerar pojkscoutaktiga äventyrare (”Vågspelets Våghalsar”) – alltihop som hämtat ur någon opublicerad vision av en Jules Verne på speed.

Det amerikanska luftskeppet Obekvämligheten har en rysk nemesis: kapten Padzhitnoff på skeppet Bolsjaja Igra. Denne kapten har ett specialvapen som han gärna använder:

Den parallella organisationen i Sankt Petersburg, som gick under namnet Tovarisjtji Slutjajnyje, var ökänd för att överallt i världen där dess medlemmar dök upp ställa till ofog, med motiv som oftast var höljda i dunkel för pojkarna, och Padzhitnoffs egen specialitet i detta hänseende var att arrangera tegelstenar och murblock, alltid hopsatta i formationer om fyra, som blivit hans ”signatur”, och låta dem falla för att åstadkomma förödelse mot de mål som hans överordnade utsett. Dessa dödsbringande projektiler härrörde oftast från de bärande väggkonstruktionerna i tidigare angreppsmål.

Översättningen är Hans-Jacob Nilssons. Ett antal sidor senare konfronterar Våghalsarna rivalen med misstankar om att den senare står bakom förstörelsen av kampanilen på piazza San Marco:

”Så praktiskt”, mumlade Lindsay mörkt, ”att det inte går att hitta några spår i grushögen efter de fyrdubbla tegelstenskombinationer som ni finner ett sådant nöje i att släppa på alla som ni fattar motvilja mot.”
Ryssen, som mindes åsynen av kollapsen, log blekt. ”Tetrominer släpps bara i vrede”, sa han. ”En detalj hämtad från japanerna, som aldrig, om de inte önskar kränka, vill skänka fyra av någonting – japanska tecken för fyra uttalas på samma sätt som ’död’.

Jag utgår ifrån att passagerna är självförklarande som hyllning till Alexej Pajitnovs odödliga spel Tetris.