Omspelning = nyspelning

I går tutade jag och min brottsbekämpande vän vidare på gatorna i LA och jag måste säga att LA Noire fortsätter att imponera. Kanske är det tjusningen i att inte spela själv, utan att ha någon att konferera med i alla val som gör det roligare. Eller kanske och kanske, klart som korvspad att det är roligare att spela ihop med någon som man kan fundera tillsammans med!
MEN en del av peppet att spela om är faktiskt att det blir så stor skillnad på fallen. I varje fall än så länge så har jag kommit till punkter där jag missat något eller där jag fått helt andra svar beroende på vad jag slarvade ihop förra gången.

Det ska erkännas att jag var tvungen att stresspela sist och hade störningsmoment såsom svärmor, pratglatt barn och jobb som stack in i äventyret titt som tätt – vilket måste ha gjort mig lite smått disträ. Nu ser jag och Fredrik till att det kraftigaste störningsmomenten är när karln min tittar upp från sin raid i World of Warcraft och frågar oss hur det går.

Det är dock inte en barnlek att få till speltillfällena med en extern part, lättare var det när man var liten. När man hakade på Tove hem från skolan och satt en meter framför tv:n och spelade Dr Mario tills man visste att middagen serverades hemma. (I går var handkontrollen urladdad och vi fick sitta på golvet och spela hela kvällen, bortsett från genant stela leder så kände jag mig faktiskt som jag var tio år igen).
Men nu har jag svävat ut.

Omspelning.
Jag har inte spelat om spel på väldigt många år. Det har liksom inte funnits tid. Högen av spel som ligger på kö har alltid varit för stor för att jag ska sätta mig med tillexempel Mass Effect och spinna igenom det en gång till. Lusten finns, självklart! Men tiden. Tiden…

Jag tror det är dags att dra som lärdom av LA Noire-resan att jag kanske ska se till att hålla högen av ospelade spel i schack och unna mig att spela om ett spel om magkänslan säger mig att göra det.

Ja. Så blir det. Ny förhållningsorder helt enkelt!

Rysningen!

Såg just detta och kände en rysning av välbehag klättra upp längs ryggraden. Kände även att det tårades lite i ögonen (men det kanske beror på ägglossning eller något annat hormonbaserat otyg – vad vet jag?)

Hursomhelst. Gosse, och gosse igen vad jag vill se den här filmen.

Känner ni som jag för detta så tycker jag ni kan dunka in en liten slant till projektet på Kickstarter. Det är inte så hemskt mycket pengar till som ska in för att filmen ska göras på riktigt.
En dollar är minsta insatsen. En dollar är rätt lite. Mindre än en kopp kaffe på Statoil. Så, vill ni helst se filmen eller dricka en slaskig kopp kaffe från en mack?

Indie Game: The Movie Official Trailer from IndieGame: The Movie on Vimeo.

New kid on the block!

Tänk vad lite ny plast kan göra för trivseln ändå! I fredags, innan jag fiskade upp min unge från dagis, så pep jag förbi Webhallen och köpte mig ett styck nytt, slimmat PS3 med ett eget ex av LA Noire.

Det bara blev så.

Den gamla PS3:an funkade förvisso fint – men hårddisken var erbarmligt liten och fullsmetad sedan länge. Jag kände lite grann att vi hade haft vårt roliga och att det nu var dags att gå vidare. För oss bägge. Lägg därtill en resonabel deal med LA Noire och affären var så gott som klar. På lunchen innan lyckades jag även snärja en spelkompis till omspelningen av LA Noire vilket gjorde moroten än större. (Jag är ju, som bekant, en sucker för att spela tillsammans med någon.)

Så fick jag då, i ösregnet, med mig både barn, barnvagn och stor påse innehållande maskiner och inventarier – som skatteverket skulle ha klassat det.

Det är rätt slående vilket pepp jag fick på konsolen igen. PS3:an är den konsol som jag, om vi bortser från Wii, använt minst de senaste åren. Men nu, men massor av hårddiskutrymme och en tyst gång (inte som en kanot i på lugna insjövatten kanske, men åtminstone inte som en motorbåt på öppet hav) så blir man ju peppad att gulla med plastpaketet. Den har fått sig lite kärlek. Vi har laddat ner lite demos, köpt ett par spel och liksom lärt känna varandra. Det känns bra.

Ikväll ska vi ses igen. Jag ska dra igenom ett fall till innan min LA Noire-vän ska mönstra på.

Visst, bara för att vi lärt känna varandra på nytt (jag och PS3:an alltså) så är inte allt perfekt och alla synder är inte förlåtna. Jag blir fortfarande arg när de lite för frekventa installationsprocesserna drar igång. Kanske svär jag inte högljutt över det i vardagsrummet så att PS3:an hör, utan går ut i köket och kokar te medan jag hårdhänt slamrar med porslinet. PSN Store lämnar fortfarande så mycket att önska – och jag vet att man inte ska förändra den man valt att leva med eller hoppas den ska vara något den inte är. Men kanske bara lite, just när det gäller PSN Store. Och kanske vad gäller mycket av interaktionsdesignen på hela konsolen. Ja. Men jag ska inte klaga.
Vi har fått en nytändning.

Now bring me the fucking riot, man!

Dreamhack!

Var är jag? Så långt från Dreamhack jag kan komma tydligen, inte bara geografiskt (eller geografiskt är det möjligt att lägga mer avstånd mellan mig och Dreamhack) utan också mentalt.
Jag hittar inte peppet i år. Och allt ligger i distraktioner. Jag missade vad som hände i början på grund av det här med livet. Försökte sen kolla upp vad som hänt och insåg att det var för mycket. Så det blev inget. Små rapporter från mitt twitterflöde berättar för mig att det är fullt vev – men jag kan inte annat än tänka på min andra omgång av LA Noire.

Skäms gör jag. Men jag får väl helt enkelt anse mig besegrad och erkänna att denna gången tappade geek:en i mig greppet.

Vill man vara bättre än mig så borde man verkligen kolla in svtplay där det finns göttigt mycket att titta på. Massa finaler, massa snack och ja. Det mesta faktiskt.

Jag ber om ursäkt för mig själv så länge (och återgår till att försöka göra saker annorlunda).

Ge mig MEr rymd

Jag vet att jag borde vara tacksam att det överhuvudet taget kommer ett Mass Effect till. So far har varje spel i serien varit en ljuvlig lite resa att göra och peppet är på topp inför trean. Eller var på topp. Tills jag såg den här trailern och tänkte: Ähvafan – ge mig rymd!!!

Det är nämligen så att jag inte vill vara på jorden när jag spelar Mass Effect. Jag vill se nya planeter, världar och roliga intergalaktiska varelser. Inte hänga i, till exempel, London och ser när jorden invaderas. Det är jag trött på.
Gief more space helt enkelt.
Så, det var bara det, sorry att jag störde, fortsätt jobba/slappa/mittemellan nu.

Sen till festen kanske…

Men ändå, vilken fest! Regn, te och äntligen Fienden. Den nya tidskriften om spel. Peppet är på topp. Så snart trollungen somnat drar festen igång.
Utz! Utz! Utz!

E3… eller så.

Frågan är väl egentligen om jag ens ska döpa inlägget till E3, eftersom jag nu – efter en dags desperat letande efter något att bli peppad upp i brygga över – knappt funnit något att hänga i julgran. Men vi gör ett försök.
Eftersom nätet inte var mig nådigt på de varmare breddgrader jag spenderade mina dagar då E3 höll på så fanns det inte några större möjligheter att sväva ut på internet och följa spektaklet i realtid. Jag gjorde således en helt vanlig recap på hemmaplan och undrar främst: vad hände egentligen?

Denna fråga går först ut till Nintendo. Vad hände egentligen?
Wii U. Skulle det inte bli något helt bananas? Istället får vi en styck läsplatta plus/ink handkontroll och en styck basenhet som ser ut som ja… en basenhet – inte alls speciellt fin. En konsol som känns Nintendo DS i lite mer avantgardistisk tappning – de bägge skärmarna sitter inte ihop. Allt i billig vit japanplast. Jag hoppas verkligen jag har fel – men so far är Wii U något som knappt kittlar mina vill-äga-vill-spela-på-nerver.
Vad hände föresten med att vi ska stå och röra oss framför vårt tvspel? Nintendo startade ju hela movement-rörelsen med Wii, nu vill de vi återigen ska sitta i soffan och ta det piano – är satsningen på den ickespelande publiken redan över, förväntar sig Nintendo att min morsa nu lärt sig behärska knappar, styrkors och analoga spakar? Jag klagar inte utan bara konstaterar (och när en liten förhoppning om att Nintendo lämnar hela ”styr spelet med din kropp” och istället fokuserar på det jag tycker de gör allra bäst: ruggigt välproducerade spel.)

Så bollar vi frågan vidare till Microsoft… Vad hände egentligen?
Ett till Halo.. jaha. Oj, lite mer Kinect… och så ett par datum på det… Nä. Det enda som egentligen fick mig att peppa loss lite var när man kom till Tomb Raider-gameplayet. Där rös jag till lite av välbehag och/eller sug att spela ett riktigt bra äventyrsspel.

Och så landar frågan till sist hos Sony. Vad hände egentligen?
Kände ni att ni var så illa tvungna att be ännu mer om ursäkt för hacket, ska vi inte gå vidare nu? Sen vad det visst var det kul att se PSVita, men inte nog för att få ett par panties in a twist. Däremot så växte peppet på Uncharted 3. Men det här med 3D-accessoarerna… nä, där tappade ni bort mig.

Men en grej som fick mig att tända lampan för lite dreggelvarning var Battlefield 3. Karln min sa att han fick Steel Batalion-vibbar av tank-gameplayet som man fick se på EA:s presskonferens. Och lite så är det nog, med öknen och stora smällar. Åh, ljuvligt knasiga, jobbiga, peppiga mechspel det där Tekki/Steel Batalion.

Men ja. kort och gott. Jag undrar faktiskt lite om jag är svartlistad från massa E3-innehåll? Finns det någon alla-utom-susanne-sajt där man har alla godbitarna från E3? För om det bara var såhär, så tycker jag nog det var rätt tamt.