Läste en kort sammanfattning av Alexis Kennedys bubbel på Develop Conference. Han hade starka åsikter om att spelen skulle sluta apa efter filmen. ”Trying to make a film into a game you end up with this bastard half-child thing” sa han tydligen.
Han fortsatte med att säga ”Story in games so far has been wheter your character dies or not…”

Vilket fick mig att börja tänka lite mer på det här med döden. Och dess ständiga närvaro i vårt spelande. Är det inte ”ska bara dö först” så är det död åt det som står i vår väg för att uppnå spelets mål. Om det så är ett infanteri, en samling goombas eller en gris.

Eliminering av det som stoppar oss att ta oss från A till B är i stort sett alltid kopplat med död. Och det är kanske inte så spännande. Eller klart, det är ju någon form av det mest grundliga sättet att visa på ett misslyckande, urtypen av fail på nått sätt.
Ok, det gick inte. Jag dog… testar såhär i stället. Den typen av resonemang ägnar man sig ju ganska ofta åt när man spelar ett lite svårare spel.

Kanske är det för att det, vi kan kalla det döden, är något alla kan identifiera sig med. Alla upplever ju döden, har någon form av uppfattning om det slutliga med döden. (Eller, för den som föredrar, slutet på detta – början på något nytt).
Men. Man kan ju absolut hålla med om att denna symbolism som tuggar på det mest grundläggande rädslan – urkraften att inte dö, grottmännskofear på nått sätt – är effektiv. Men är den lite… oslipad?

Kennedy säger att ”Most games are fantasies for success. Why can’t they be fantasies for failure? What if you go mad in a game?What if you’re so mired in scandal that you have to leave a city and live with the consequences?”
Man måste kanske fundera på det här med att lyckas. Kan lyckas vara att välja ”fel”? Kan man göra ett roligt spel som bygger på ett misslyckande?
Skulle vi, spelarna, vara öppna för det eller har vi vaggats in i konventionerna så länge att det inte går att komma ifrån att vinna är att lyckas? Och att spel är till för att vinnas? Eller dödas?

I den sista delen på min OST-bricka så fick jag en kommentar från Anonym. Jag måste tacka och bocka.
Även om jag verkligen inte håller med om att spelet är överskattat, skulle man ta fram och spela det idag så skulle det inte vara så mycket att hänga i julgranen kanske – men när jag satt med det för tio år sen så var det helt magiskt och en spelupplevelse som jag fortfarande minns med pepprysningar längs ryggraden.
Men Anonym postade en helt makalöst rolig länk som jag helt glömt bort att vi skrattade så tårarna rann åt.

Den fick mig också att minnas det (i min smak) ännu roligare klippet med Resident Evil 4-tema.

Jag tror att ”What are you selling” och ”What are you buying” är två av de tv-spelscitat som jag oftast använder mig av. Typ i mataffären. Eller när någon har varit skyldig en pengar och man får en hundralapp i handen.
(Ja, sen blir det ju alltid lite bättre när man inte är den enda i omgivningen som spelat RE4, är man bland oinvigda kan man lätt framstå lite… klurig.)

Den stora finalen. Eller nått. Man kanske också skulle kunna säga: den sista musikbiten för denna gången. Ingen stor grej. Eller jo, låten är stor – närmast episk faktiskt. Men att OST-veckan är slut är väl inte sådär illmaffigt?
Den är hursomhelst det.

Vi tackar av veckan med en riktigt söndagsballad. Från ett all time favoritspel. Shenmue.

Smäktande, inte sant. Lite som hämtad från en kinakrog i valfri mellanstor svensk stad. Fast på det där bra sättet dårå. Episkt spel, hursomhelst.
(Och episk frisyr på Ryo faktiskt, nu när man får se den så länge).

Bara idag och i morgon kvar på musikparaden. Börjar bli lite svårt att välja nu. Två låtar kvar. Två hits att plocka ut.
Tycker det kan vara på sin plats att låna ett öra till Vib Ribbon. Kanske var/är det ett av de knasigaste spelkoncepten som faktiskt funkar.

Klippet är lite långt är jag rädd, men det är ju lördag så kanske har du tid att lyssna in till 3:40 då den bästa biten börjar?

Nu drar vi fram ett svängigt kort här. En pepposande dänga – kanske man till och med kan kalla den. En solklar fredagsfest i lurarna. Jag presenterar OST-listan! #5:

Katamari Mambo från Katamari Damacy. Försök sitta still till denna. Inte helt lätt, eller hur.
Den lite släpande rösten (och då snackar jag inte om den japanska snackpåsen utan den silkeslena kvinnorösten) sjunger som om hon vore Nancy Sinatra (eller ännu mer Patsy Cline). Det ända som drar ner betyget är nog att låten är lite för lång. Så varsågoda att trycka på stop och stänga ner browsern efter 4 minuter.

Nu kan jag inte hålla mig länge. Nu måste den upp. Somliga spottar säkert på låten – men den är faktiskt en favorit i min spellista långt utanför spelsfären. Passar liksom lite här och var och det finns ingen OST-lista som är komplett utan den.

Från Metal Gear Solid 3: Snake Eater så har vi introsången, ja… Snake Eater som den heter.
Så fantastisk! Så mycket Bond och så mycket… känslor!!! Jag tror nog att de episka raderna ”Someday you go in the rain. Someday you’ll feed on a treefrog” kan vara bland det mest poetiska jag hört i en sång. Högt och lågt.
Nåväl. Svinbra låt – helt ärligt!

Vi rullar vidare på OST-tåget. Dag två. Kräver en typisk tisdagslåt. En inte allt för sprallig, inte för seg – utan en som låter en förstå att det är tisdag. ”Ta inte ut något i förskott – veckan är fortfarande ny”- kind of song.
Låt oss slammra till med en gammal klassiker från Mass Effect. (om man får vara så fräck att kalla det för en gammal klassiker – men jag tar mig friheten).

Det är ju illa svårt att välja den bästa låten från Mass Effect OST:en, men jag tar ändå denna som liksom är perfekt i tisdagsfeeling. Jag brukar ha den här OST:en igång i bakgrunden när jag jobbar och man får alltid mycket gjort och med jämna mellanrum rysningar längs ryggraden.