Eller paus och paus. Detta inlägget kommer handla om musiken. Inte om en paus från musiken. Det kommer att handla om VideoGameMusic Choir. En kör som, hör och häpna, drar av tv-spelhits a cappella. Som tex denna gamla klassikern.

Dom har en hel massa hits på sin repetoar. Som Still alive från Portal. Eller Katamari Damacy från… ja.. Katamari Damacy. Eller… ja, kolla själva.
Jag har inte öron för eller skills i att höra om de är så bra som idén är. Men jag gillar konceptet och att sprida lite bra spelmusik är väl inte fel.

Ps. Och så lite kudos till deras val av namn på skivan: /sing

I går glömde jag gratulera Linux på 20-årsdagen. Jag gör det idag istället och lägger till i efterskott.
The Inquirer har en rätt intressant artikel om Linux med anledning av jubileet.

Känner, efter att jag sett denna, att jag vill se långfilmen. Ruskigt fint måste jag säga.

ps. kommer att tänka på en av min barndoms stora idoler. Tjejen jag så gärna ville vara: Sarah Connor i Terminator 2. Tyckte hon var så jävla cool när hon gjorde sina pull-ups i cellen och när hon, som här, bröt sig ut…

Man gillar ju Top Tior. Eller listor rättare sagt. Jag slarvade mig igenom Adweeks lista på de tio mest sexistiska reklamerna samtidigt som jag åt lunch idag. Igår svalde jag nån annan lista.

Här är dagens roligaste lista dock. Ur spelperspektiv alltså. På Gamasutra har en före detta neurovetenskaplig forskare, Erin Robinson, listat de tio mest oväntade forskningsrönen på just neurovetenskap och spelande.
Vad sägs om:
Människor med schizofreni upplever färre symptom efter de spelat tv-spel.
Tvspel och den åldrande befolkningen kommer bli BFFs!
Ect.

Kommer ni ihåg i fredags? Då fick jag ett litet, smaskigt magasin/tidskrift/tidning/grej i min hand. Nu har jag läst. Och gosse! Jag gillar vad jag läst.

Jag trodde Fienden skulle frälsa mig. Det gjorde den inte. Men jag tror banne mig att Roots lyckas.
The Roots of Deux Ex: Human Revolution alltså. I våras gick vi väl alla och drömde om att få läsa om spel i en annan kontext än ännu en speltidning. Eller att få läsa om spel i en större kontext kanske man ska säga. Spelpress i all ära, men det vore gött att få lyfta blicken och se den större bilden.

Fienden var ett sätt. Roots är något helt annat. Här gafflar man inte om pixlar och prestanda. Man skriver, insatt och kunnigt, om transhumanism, konspirationer och cyberpunk. Man skriver knappt om spelet – man skriver om det som spelet handlar om. Och det är just det som gör den så bra!
När man läser texter om vad som inspirerat till spelet så ser man det lite som genom ett kalejdoskop. En bit här, en annan där. Ett helt annat perspektiv på ett spel.

Man skriver i förordet att man i tidningen vill nå rötterna till Deus Ex. Det känns som man gräver sig ner i spelets sinnevärld, som att man fördjupar förståelsen från varifrån spelet kommer. Sen blir den ju inte sämre av att man mixat intressanta texter och essäer med massa fina bilder från fotoprojekt med cyperpunksfeeling.

Det är skönt att, på något sätt, läsa om ett spel i en så vid kulturell kontext att spelet i sig blir ointressant. Självklart blir man mer peppad än nånsin på att spela – men det är sekundärt (och kan ju också bero på att jag i grund och botten har varit rätt sugen på spelet det senaste året).

Jag tror att Roots of Deus Ex är den mest intressanta spelpublikationen just nu. Kanske mest för att det inte alls är just en speltidning. Fast den handlar om just ett spel.

(Och nej, den har inte kommit ut på riktigt ännu – håll korpgluggarna öppna efter den i tidningshyllan eller i nått förhandsbokningserbjudande)

Edit! På förekommen anledning!

Ok. Det var dumt av mig att inte distansera pixlar och prestanda från Fienden lite mer. Självklart så syftade jag på ”vanlig” spelpress där (jag gillar ”vanlig” spelpress done right). My bad att inte ta en större paus. Jag vill inte förringa Fienden. Tror fortfarande att den tidningen kan bli kickass! Första numret fick mig inte att dansa av lycka – men jag älskar fortfarande greppet både Fienden och Roots tar. Att man zoomar ut (Roots) eller zoomar in (Fienden). Ser spel från ett annat/större perspektiv.

Ja, och så det här med PR-joddret.
Såhär är det: Roots är ju ett magasin som gräver sig djupare i det kulturella trädgårdsland ur vilket ett spel vuxit upp. Det är ju liksom det som är peppet! Så nä, det är inte speljournalistik. Helt korrekt. Det är texter och artiklar som belyser något bredare – de granskar inte spelet. De delar inte ut någon poäng. De har heller ingen stor, blinkande köpknapp.
Om man ska kalla Roots direktreklam så kanske man ska kalla den här fantastiska piecen det med? Eller The Art of Bioshock-boken? Bägge grejer som fördjupar sin betraktare i ett spel.

Anledningen till att jag fick ett ex innan och kunde skriva om det är att jag då och då sitter och jobbar på stället (Great Works) som har tagit fram konceptet Roots. Jag jobbar via dem med en helt annan grej (webbredaktörar för en sajt) – men eftersom jag knatat omkring på deras kontor så har jag såklart vetat att tidningen varit på gång och därmed fått en liten förtitt.
(Och ja. Jag delar ju större delen av mitt liv med en kille – Jimmy – som också jobbar på Great Works. Han har inte jobbat med att ta fram vare sig koncept eller tidning – däremot vet jag att han blev inkastad på att designa sajten i sista minuten).

Jag lever just nu ett ytterst välsignat liv. Nästan lite för bra för att vara sant. För precis just nu, i denna stund, ligger Deus Ex och spinner i min PS3:a. Och som det spinner sen!!!! Men det är inte därför jag skriver. För om Deus Ex kan jag prata båd länge och väl när jag skaffat mig lite fler speltimmar innanför västen.

Nä. Orsaken till att jag tar upp er tid just nu är att jag såg den nya Batman-trailern och blev så in i bängen peppad! På isen!!!
Mr Freeze ger mig MGS-vibbar (måste bero på hans dräkt) och det enda som känns off i hela den här trailern är nog att han inte bryter på Arnold Schwarzeneggerska.

Jag har haft lite ångest över att det känns som att sommaren är slut – men med Arkham City-trailern i ryggen och Batman on (eller kanske med with) Ice framför mig så känns det inte lika hopplöst med höst.