Glömde i natt skriva om hur mycket jag ändå skälver av pepp på Diablo III. Black Soulstone-filmen som de dammade av under invigningen gjorde ju inte lusten att krypa tillbaka in i betan mindre precis. Jag som lyckats övertyga mig själv att jag inte skulle leka runt mer i betan efter jag drunknade i den när jag fick nyckeln.
Som alltid är det ju ett stort aber med spel man vill spela beta på – men samtidigt vill uppleva sida vid sida med sina kamrater och i skarpt läge.

Det är ju lite av ett äta-kaka-ha-kaka-kvar-till-sen-scenario.
Det är extra svårt när kakan också känns så himla rätt för årstiden. Diablo III känns som ett novemberspel. Det känns som att stiga in i en höstakvarell.
Det tar all min självkontroll just nu, att inte spela bara liiiiite till. Tack vare The Black Soulstone.

Jag brukar inte ta upp varje lite oförrätt som spelkulturen gör kvinnorna. Hade jag gjort det hade det varit svårt att hinna skriva om annat. Tyvärr.
Men nu är det dags känner jag. Detta år har liksom fånigheterna avlöst varandra. Är det inte EA som kastar in biltvättande bikinibrudar i bilspel, eller meningslösa påhopp av tjejer som spelar online så är det båsbrudar som sökes till Dreamhack.

När vi pratar om jämlikhet i spelvärlden så är det inte bara att det är lite osoft med stora pattar i spelen. Det rör sig liksom utanför det. Om det här med objektifiering. Om hur spelare behandlas olika online beroende på kön. Ja, om allt som blir så nervöst så fort vi pratar om genus och spelande helt enkelt.

Såhär tänker jag: spelsfären ska inte vara en upplåsbar bana för den med rätt kön. Den ska vara för den som vill spela.

När ett företag på sin Facebook ber tjejer lägga upp bilder på sig själva i bikini/minikjol eller motsvarande, för att få chansen att bli en booth babe på Dreamhack så skickar det ut signalen att det är på det sättet tjejer får vara ”med” i spelsfären.
Det skickar också ut en signal att killar som spelar är tämligen endimensionella och bör gilla båsbrudarna i kortkort.

Det är tragiskt åt bägge hållen. Föreställningarna om hur tjejer ska/måste/bör vara i/runt/kring spel och föreställningen om hur killar ska/måste/bör vara i/runt/kring spel.
Men ändå – om jag fått välja, så hade jag nog hellre velat vara kille i/runt/kring spel eftersom jag då inte behövt frysa i kortkort för att få vara ”med”.

Vid andra uppdraget i Ace Combat Assault Horizon så smög en kall känsla av obehag in i maggropen.

Jag hade sett det någonstans förut.

Vi pratar ofta om realismen i spel, slår ifrån oss tvärt när någon säger att krigsspelen blivit för verkliga. Fnyser kanske och pekar åt moralpanikens håll.
Jag tror, som bekant, inte att man blir våldsam av att spela tv-spel. Men nog påverkas vi av spelen.
Åtminstone gör jag det.

Spelmediet är mäktigt på så sätt att vi interagerar med det. Det är därför det har potential att lyfta så mycket högre än det ännu har gjort. Om man bara släpper den förlegade synen på att spel måste ”underhålla” och vara ”roliga” så finns det enorma möjligheter. För vi påverkas av spelen.
Eller, åtminstone gör jag det.

Som sagt.

Va? Nu är jag ju på området barn igen och kliver omkring. Jojo. Och jag som sa, senast i förra inlägget faktiskt, att jag inte skulle hålla på med sånt. Men… Denna gång har det faktiskt en anledning. Nämligen en studie som just nu görs av etnologerna Charlotte Hagström och Jessica Enevold vid Lunds Universitet på ämnet spelande mammor.
Förra veckan blev jag uppringd av redaktören för Vetenskapsradion i P1 och tillfrågad om jag kunde prata om att vara just mamma och spelare med anledning av just den studien. Vårt snack blev en del av detta program, som kan vara intressant att lyssna på om man funderar på det här med våra föreställningar kring spelandet och vilka vi är som spelar.

Ämnet är ju förstås enormt. Men fokuserar man just på det här med att vara mamma och spela… Vi är nog många som kan prata om att amma och heala instans samtidigt. Att ha ett kolikskrikande barn hängande i en bärsjal samtidigt som man försöker fokusera på att få iväg rätt spell vid rätt tillfälle. Att inte längre kunna (eller egentligen vilja) viga en hel helg åt det senaste Mass Effect. Eller att behöva vänta med att slita av plasten och kasta in höstens stora peppspel tills barnet somnat sött i sin säng.

Det är ju så att vilka som spelar har, under årens lopp, förändrats. Vilket inte är så konstigt. Vi som spelat hela våra liv har ju vuxit upp. Några av oss har skaffat familj. Och när man blir +1 och måste kliva över leksaker när man går till soffan så blir ens hobby, oavsett vilken man har, något man får pussla lite för att kunna njuta av.
Hursomhelst. Är ni nyfikna på spelande ur ett etnologiskt perspektiv och tycker det är intressant med kombinationen mammaroll och spelande så lägg några minuter och lyssna på Hagström och Enevold och vad de har sett i sin forskning.

(Jag gör en fulinbäddning för er som inte vill klicka er bort till Sverigesradio. Ber om ursäkt för att bredden är för… ergh. bred?!)