Precis när man slutat hoppas på att någonsin få se Jade igen – då dyker hon upp. På ett skakigt youtubeklipp där Michel Ancel visar lite art och snackar om spelets utveckling.
Inga stora trummor, ingen röd matta – bara ett konstaterande att Beyond Good & Evil 2 inte är lagt i soptunnan. Vilket fick mitt äventyrshjärta att ta ett extra skutt.

7 minuter franskt snack av vilket jag förstår noll och intet – men det är samtidigt 7 minuter som föder en enorm längtan. De sista två fick mig nästan att spricka av lycka – att får se Jade in action, hur hon i bästa parkour-stil kastar runt hörn och ut genom fönster.
Vad mer säga än Bonjour peppet?

Djurrättsorganisationen Peta har gått till attack på Mario för hans pälsanvändande. Huh?! Säger ni och tänker inte på när han blir tvättbjörn.
Även om jag kanske inte håller med Peta när de säger att det är just Marios påpälsning som får folk att tro något så dumt som att det på riktigt är fint att bära päls så är jag ju dunderförtjust i den här typen av spel som vapen.

Spel som kommentarer till politik eller samhälle är inte bara kul utan även – i mitt tycke – en självklarhet för att spelen ska nå en annan är pruttrolig status. För att det ska bli något annat än ”underhållning”.

Jag har varit inne på detta med nervositeten kring ”underhållningen” innan (och kommer väl säkert att ramla in på det igen). Vi pratade om det i P3 Spel för ett tag sen, det här med realismen och hörde hur krigsspelsutvecklarna menade på att det inte kunde bli för realistiskt utan att det först och främst måste vara roligt. Underhållande. Kul.
Måste det? Jag är inte övertygad. Måste en film vara ”underhållande”? Eller en bok? Kan det inte räcka med att det är intressant. Att det lämnar en med en känsla. En budskap. Vill vi inte spela ett spel om det inte är roligt? Jag har inte så ”kul” när jag spelar Silent Hill, jag tycker det är rätt jäbla läskigt att spela Silent Hill – men jag gillar det.

Det är såklart inte något fel på att bara vara ”underhållning” men att dra sig för att utnyttja spelmediets hela potential är stendumt. Kommentarer måste inte hålla sig på debattsidor, i litteratur eller byggas av noter. Har man något att säga ska det sägas på det sätt som passar avsändaren bäst.
Att man sedan några år tillbaka förklär missnöjet i spelkostym är ju egentligen bara ännu en självklar väg att påverka eller väcka intresse för en sak för oss som är uppväxta med spel.

Slutligen. Jag säger som Eurogamer: skynda att spela innan Nintendos advokater börjar knussla.

När man pratar om GTA så är ju skådeplatsen minst lika viktigt som spelet. Eller egentligen större. I GTA struntar man ju rätt mycket i karaktärerna – staden det utspelar sig i är det primära. Det är kring den man kretsar i tankarna, det är den som håller huvudrollen.
Det lektes i det här kommentarsfältet med tanken GTA Strängnäs. På skoj så klart. Men en del av mig tänker: vore det inte något ljuvligt i att spela småstad? Kanske är jag lite Shenmue-skadad. Men alldagligheten i småstaden, det familjära, gräsroten – vore inte det en ganska intressant take på ett GTA spel ändå?
Bort från romantisk urbanisering – mot en grön våg. Mot mellanmjölksstaden Strängnäs. Mot den svenska, genuina småstaden med alla sina kanter. Bråken mellan pizzeriaägarna som slutar i mordbrandsförsök, svartklubbsscenen, dammen med de intet ont anande gräsänderna. Visst finns det något där?

Jag ser just nu på det motorcykeltäta Sons Of Anarchy och tänker ofta på hur påtaglig småstadskänslan är där. Även om SOA:s Charming såklart är en bautastad i jämförelse med Strängnäs (Nu får stackars Strängnäs stå till svars för varje fin liten svensk småstad) så känns det som att småstaden är rätt intressant med sin charm.
Tog mig även tillbaka till Twin Peaks nyligen och återigen, småstadstristessen gömmer så mycket som kittlar.
Om det är de bekanta ansiktena. Eller om det ligger i de små gatorna man snabbt lär sig. Jag vet inte. Men ju mer jag tänker på det, GTA Strängnäs är något jag skulle vilja testa.

Vi firar av inlägget med denna eminenta sång om just Strängnäs.

Ps. Det där om bråken mellan pizzorna som slutar i mordbrand är alltså inte med verkligenheten överensstämmande vad jag vet. Åtminstone inte i Strängnäs.

Sådär ja. Nu vet vi. Äntligen. En vecka av vilda spekulationer senare så landar vi i LA. Ett inte allt för pjåkigt val måste jag säga. Jag gillade San Andreas – även om det inte är det starkaste kortet i Rockstarleken – så jag tar mig gärna tillbaka till västkusten och solen.
Det blir en skarp kontrast till Liberty Citys regniga skyar.
Vad säger ni? Är peppet på topp eller hade ni hellre sett nån annan stad?