Susanne Möller är DN:s spelkrititiker. Här bloggar hon om de senaste trenderna i spelvärlden. Just nu väntar hon tillökning och lämnar tillfälligt över bloggen till Jonas Thente.
Jag är stor vän av Sons of Anarchy. Hur man kan inte vara om man gillar motorcyklar, lite lagom snällbrottslighet, småstadsmentalitet och kickass Katey Sagal. Ja, och så lite kärlek. Helt i min smak!
Anyhow.
Annons:
Jag gillar skiten. Och jag gillar verkligen Kurt Sutter, som skapat det. Men jag vet inte om jag gillar det här: I helgen twittrade han om att han skulle ha lite möten om ett eventuellt Sons of Anarchy-spel. Kanske ett browserspel.
Njaaaaee. Nä. Kan vi hålla saker var för sig bitte?!
Jag har inget emot organiserad brottslighet på tvåhjulingar i spel, hade kul med GTA IV: The Lost and Damned. Det är inte där skon klämmer. Men ska man verkligen göra ett browserspel av SoA?
Jag skulle, eventuellt, gå med på att Rockstar tog sig an serien och gjorde något konsoligt – men när jag tänker browserspel så ser jag framför mig något Facebookigt likt Mafia Wars och då känner jag att jag inte vill att Charming ska digitaliseras för att spelas i.
Ni vet hur svag jag är för drömmen om licensspel. För varje spel som kommer på en film- eller tv-licens hoppas, inbillar och önskar jag mig att det ska bli skitbra. Jag är ju en obotlig romantiker i detta. Men gränsen går tydligen vid Kurt Sutters Sons of Anarchy. (Skönt ändå att veta att man har en gräns – började nästan bli orolig).
Så. Min röst går mot browserspel och… ju mer jag tänker på det – även mot det här med ett spel på serien. Tack på förhand!
Här sitter jag och fingrar på Kingdoms of Amalur igen. Har svårt att låta bli. Samtidigt, i det förlovade landet i väst, biter spelkulturen i fördomsfingrar.
I Oklahoma stoppades precis ett lagförslag som skulle satt ytterligare skatt på tv-spel på grund av att ungarna blir feta mobbare av att spela. Förslaget röstades ner med 5-6, så det var liksom ingen självklarhet att det var en idiotidé.
Visserligen skulle pengarna som kom in gå till antimobbingsgrupper och lär-barnen-att-leka-utomhus-gruppen, men det känns väl ändå rätt fånigt att beskatta ett zumbaspel extra för att man blir fet av tvspel.
Hursomhelst. Hela grejen sätter saker i lite perspektiv. Här har spelen liknande ställning som film och musik, även om debatter blossar upp ibland. Bortöver är det inte helt jäbla skitkonstigt att tv och datorspel ska strattskattas för att man blir fet och elak av dom.
Jag försöker förgäves hitta någon form av spelhake för att få visa upp denna. Jag tänker så det knakar. Så svetten lackar. Men S.T.A.L.K.E.R. är så nära jag kommer och det är mer guilt by association.
Jag är ledsen. Men här har ni en svinfin liten scifi att njuta. Hämtad direkt från io9.
Jag har ingen. Funderade på att köpa men inser att jag har lite svårt att få tummen ur och spela bärbara spel just nu. Har liksom fastnat i soffloopen, ni vet: jobbat klart -> fixat med hemma -> soffan! -> sängen) och i den ekvationen har jag svårt att klämma in en bärbar konsol.
När jag sitter i soffan så kan jag ju lika gärna spela på konsol som att sitta uppkrupen med en egen liten konsol i knät. Tänker jag. Ekonomiskt javisst – men lite trist också.
Kanske beror det på att jag ännu inte har fått nys om något spel som landar exklusivt på Vitan som ger mig köpeksem.
Visst – Uncharted vore väl ok. Men jag står inte och hoppar av förtjustning. Lumines gillar jag ju – men det spelkonceptet har jag ju liksom redan bränt av (alltför många timmar på, om vi ska vara ärliga). Katamari! Absolut, supercharmigt, men det finns ju också överallt annars.
Nä – jag håller korpgluggarna öppna efter något som får det att kittla till. Till dess så fortsätter jag min spellrotation med soffspelande på stor skärm ett par meter bort.
En dag som denna är det extra viktigt att vi tänker lite på det här med stil. Stil och flärd.
Jaja, nickar ni, vi ska prata om japanska spel?! Damn right att vi ska prata om japanska spel!
Ett speciellt faktiskt. Ett som jag hade tvärglömt under många år men som tack vare en helt vanlig zombiediskussion hemmavid flöt upp till ytan igen. Gungrave! (Eller Gunglave – som det uttalas.)
Minns ni? Vi snackar stora pistoler, malätna kläder, patronbälten, hatt och den ultimata accessoaren: kistan på ryggen. Några klockor?
Ett TPS av tidigt Devil May Cry-snitt. En snitslad bana att skjuta sönder. Tre (har jag för mig) timmars jävla hålligång. Tajt, vältrimmat och perfekt tempo.
Det var alltså svinkul att spela. Men jag tror inte att det bara var gameplay:et som bidrog till det roliga. Hade jag inte spelat den stenhårde (och stendöde förvisso) Beyond The Grave, med pistolerna och kistan som fick mig att bli knäsvag i de grymt stiliga miljöerna så hade nog upplevelsen känns rätt ljummen. STILEN! Stil och flärd – Beyond The Grave har det!
Man har lagt ner så sjukt mycket omtanke på idén. Grundkonceptet. Jajajaja – kanske är inte storyn den mest rafflande, kanske finns det mer imponerande twistar. Men man är så konsekvent in i varje detalj. Älskar det!
Satt och försökte komma på ett liknande spel inte fullt lika lastgammalt och bortsett från Bayonetta (som helt klart vill vara Beyond the Grave – men inte riktigt lyckas) så hittar jag inget i minnesbanken. Kanske har jag blivit helt blockbuster i huvudet och ser inte de små guldklimparna längre, eller så har alla spel med lite expressionistiska ådror i sig lagt sig i indie-filen och man har svårt att se dom på radarn när det pumpas ut blockbusters man måste harva igenom för att veta vad alla snackar om. Oavsett anledning så känns det lite deppigt.
Jag vill ha mer Gungrave i mitt liv. Mer stil och mer flärd. Mer död och likkistor!
ps. Blev även tokig i animen som kom sen. Tips om ni gillar sånt.
Förra veckan gick ju Tim Schafer ut och äskade stålars till att göra ett nytt peka-klicka-äventyr af den gamla skolan. På åtta timmar hade han fått in de 400 000 dollar han ville. När jag nu knapprar ner dessa tankar till ord är summan uppe i 1 914 234 dollar… Ja, ni hörde. Nästan två hela miljoner dollar! BOOM!
Så gärna vill vi se genren återfödas. (Eller så tokiga är vi i Tim?).
Det är lätt att tänka på ljuvligt gröna gräsrötter när man pratar om grejer som Kickstarter. Den demokratiska andan som genomsyrar det hela. Ett aktivt val om ett, i detta fall, spel jag vill spela.
Klart att det är lättare att heta Tim Schafer och få backning på ett projekt, än att heta Ms No Name-med-en-grym-spelidé. Men ändå, den uppfräschande verkan som den här typen av äskande har på spelindustrin gör mig varm i hela maggropen. Sen är det ju piss och vinäger att spelindustrin inte vågar satsa på Ms No Name-med-en-grym-spelidé, utan hellre lägger alla äggen i ännu-en-shooter-korgen. Att det är så försiktigt att man därför, även som stort namn i spelvärlden, väljer att ställa sig med mössan i handen inför sin direkta publik istället för att förlita sig på förläggarsystemet.
Samtidigt är väl friheten i att slippa ha med fler parter än sig själv att göra, att få göra just precis EXAKT det spel man vill utifrån förutsättningarna, rätt skön. Man kan experimentera och ta risker – saker vi har lärt oss är en rätt bra grej för utvecklingen av spelmediet i stort.
Jag lånar ett ord från en kille jag brukar tänka på som just rimlig. Lägger till ett frågetecken och tar med mig ordbilden vidare till världens bästa spelslut – enligt Guiness Rekordbok. Den ärofyllda titeln tillföll… håll i er… Call of Duty: Black Ops.
Mmmm. ja, verkligen. Ett minnesvärt och starkt slut. Jag minns framförallt när… eller. Nä… Jag minns det inte alls om jag ska vara ärlig. Inte ens när Guiness Rekordbok beskriver det för mig så ringer det en klocka. Inte ens en liiiiten sån klocka som pinglar när änglarna flyger över ljuset på julens fikabord. Nada. Zippo. NOLL.
Men kul. För Call of Duty Black Ops.
Nu kanske ni blir nyfikna på hur det där spelslutet valdes ut som världens bästa? Man gjorde en undersökning bland nästan 14 000 spelare. Om den gjordes på nätet framgår inte – men det kanske man kan gissa? Att omröstningen postades på olika fanforum kan man också gissa. Så grattis till Call of Duty Black Ops för en bra hejaklack? (Gissar jag vidare?)
Så. Vilket slut spelslut skulle då vunnit tycker jag? Eftersom jag verkar ha åsikter om det här? Jag vet inte! Jag vet inte ens om jag tycker man KAN ta fram världens bästa spelslut. Precis som jag inte tycker man kan ta fram världens bästa låt. Eller världens bästa spel. Det är med vad man själv har med sig i bagaget när man spelar ett spel är ju liksom rätt avgörande på vad man tycker. Tänker jag. Heavy Rain måste ju vara helt olika att spela beroende på vilken livssituation man befinner sig. Rimligen. Tetris kanske inte påverkas så mycket av vem man är, men beroende på vilka filosofiska kurser man läst på universitetet så borde Bioshock upplevas olika.
Jamenherregudh… vad jag låter tråkig och gnällig.
Vi kör bara: här är listan. Vad säger ni? Vann rätt spel? Agree eller inte?
På twitter idag snubblade jag över följande 140 tecken: Min lärares teori: Dataspel har minskat möjligheten att skicka ut unga män i krig. De vet vad som skulle vänta. Tack för den moderna freden!
Tänk om det är så. Att spelen som låter oss ana smaken på krigets vedervärdigheter gör att man helt enkelt blir opeppad på att smaka på de verkliga vedervärdigheter som är krig och därför inte siktar på att bli soldat.
Nu har vi ju inte fred. Tyvärr. Det är ju surt.
Vi hör ju ganska ofta att krigsspelen blivit så verkliga. Och jag vet inte hur många gånger det refererats till avsnittet i Call of Duty Modern Warfare 2, ni vet i flyghangaren där man måste ge sitt tysta bifall till skottlossning mot oskyldiga för att inte avslöjas som infiltratör av terroristgruppen. Jorå – visst utmanar krigsspelen känslan i vår maggrop. Lite lätt. Eller… Not really?!
Visst reagerade jag på att tvingas göra något som inte överensstämde med den moraliska kompass som jag fått i spelet (eller min egen för den delen, fast om jag följt min egen så hade jag nog inte dunkat in en ansökan till CIA för att bli agent). Men det är fortfarande inte så att det sög till av obehag och varje del av mig skrek NEEEEJ.
Det kändes mer… lite nesligt.
Och lite som en välskyltad passage som stoppats in för att få folk att höja på ögonbrynen, kanske prata lite om, men inte för att på allvar visa på vidrigheten i krig. Ett spel måste ju nämligen vara underhållande först och främst – och med underhållning så passar inga maggropssugande handlingar in. Eller?
Jag tror inte att krigsspelen kommer kunna visa till vidrigheten i krig. Har väldigt svårt att se att någon spelutvecklare skulle våga ta i konfliktvidrigheter som till exempel systematiska våldtäkter av kvinnor i krigszoner. Jag tror ingen skulle våga göra ett spel om vidrigheten i det på samma sätt som tillexempel den brittiska kortfilmen/kampanjen Unwatchable vågar.
Jag har egentligen ingen större poäng i detta, mer än att vi absolut kan uppröras av hur realistiska krigsspelen blivit rent grafiskt, men att jag tror vi lurar oss grundligt om vi inbillar oss att ett spel, designat som underhållning, kan leverera krigets fasor till vår trygga vrå.
Nä. Jag tror inte det. Så fram med plånkan nu och lägg en dollar eller mer på att se till att världen får ett peka-klicka-äventyr signerat Tim Schafer!
Den åldrade Herbert Tingsten minns i målande flashbacks sitt liv och sina ställningstaganden i Per Wirténs biografi. Jesper Högström har läst den.
DN Plus.00 tweets0 rekommendationer
Säljer handböcker.
Tre av landets största bokaffärer på internet säljer böcker med tips på hur man bäst odlar marijuana hemma.
28523 tweets262 rekommendationer
Skådespelaren Meryl Streep gestaltade Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn”. I ett uttalande hyllar hon Thatchers styrka.
”Bevis på någon slags storhet”.00 tweets0 rekommendationer
DN Plus.
Nicholas Wennö: Hatet förenade brittiska kulturarbetare.
00 tweets0 rekommendationer
Dog nobelpristagaren Pablo Neruda av cancer eller blev han förgiftad under Pinochets diktatur? Nu grävs han upp i jakten på svar.
Tv + text.
313 tweets28 rekommendationer
Marie Serneholt blir den yngsta programledaren som tv-klassikern ”Bingolotto” har haft och förändringar är att vänta.
”Jag är otroligt hedrad och glad”570 tweets57 rekommendationer
DN Film.
Gripande om terrorns rötter i ”Guds hästar”. Även ”The place beyond the pines”, ”Mama”, ”Jack the giant slayer” och ”Förtrollad av Paris”.
00 tweets0 rekommendationer
Mest kommenterade