Jag har ett dilemma. Ett rätt banalt dilemma, men ändå ett dilemma. Jag kan inte välja om jag hatar eller älskar. Ett spel. Det finns så mycket som jag ogillar med det, så många bitar som retar gallfeber på mig. På samma gång har vi grejer som jag fullkomligt älskar med det, som rör runt i mig. (Obs! ej bokstavligt – det vore skitvidrigt).
Det är väl helt enkelt ett hat-älsk-spel. Ett av de där spelen som man antingen faller handlöst för – eller hatar hätskt. Och det ska tillstås att såna spel älskar man ju.

Dark Souls var ett sånt spel för mig. Jag hatade det för sin svårighet. Älskade det för sin kompromisslöshet.
Manhunt ett annat. Älskade idén och frågorna det (försökte) ställa. Hatade att det slarvade bort en sån chans att faktiskt säga något.
Sirens ett tredje. Eller nä, där är det för mycket hat och för lite älsk förresten. Stryk det. (säger hon, mumlar något om såjävlavärdelöstpåmångaplan och knyter näven i fickan).
Nåja. Dessa spel. Aldrig är de sleepers. Alltid är de efterlängtade.

Konstaterar därmed: ge fan i att längta efter spel så ska det nog gå bra.

Och den som säger något om Syndicate/MassEffect/Diablo hänvisas till rymden/skärselden/istiden.