Jag är medveten om att förlängta sig inte är ett riktigt ord. Men jag är rätt säker på att ni förstår vad jag menar. Och vill ni inte förstå så går det bra att bortse från det och läsa vidare ändå. Ni kommer säkert att förstå av sammanhanget. Det kommer.

Jo. Det var det här med Game of Thrones-spelet. Det som komma skall under året. Det visade sig, när jag såg tv-serien, att jag är en stor vän av Game of Thrones och om ärligheten ska fram så blev jag lite smygpeppad i höstas när man hörde att det var ett spel på gång.
Jajaja. Licensspel, vafalls! Och allt det där. Men också, nuförtiden behöver licensspel inte vara så fruktansvärt skitnödiga och pissdåliga. Det har faktiskt hänt att de varit bra. (Och NEJ Thor – jag tittar INTE på dig. Inte ens det minsta. Om jag så haft svår ögoninflammation hade jag inte tittat på dig) Det har faktiskt hänt. Minns ni. Väl?

Nåväl.

Jag tänkte, javafan, kan man få till lite myspysig (för myspys är ordet man använder att beskriva Game of Thrones, right?) stämning och får med lore:en på köpet så kan det nog fan gå. Jamenar, The Witcher verkar ju poppis så varför skulle inte Game of Thrones kunna bli nått.
Så tänkte jag. Då.

Nu tänker jag lite annorlunda. Kan hända lite för att inte förlängta mig, men också för att jag såg trailern från nyss.

Riverspring. En trailer. En liten smakbit av spelet. Så utomordentligt omysigt. Det kändes, säger hon och tittar sig runt i rummet för att hitta rätt ord att sätta på smakbiten, själlöst. Ett litet prov på vad som komma skall ska väl vara just kittlande? Inte som här där man liksom inte kunna känna något annat inför det man såg än: jaha.

Det kommer alltså ett spel som rimligtvis borde bestå av drakar, stora murar, politiska konspirationer, drakar, ryssvinter, vargpälsar, sa jag drakar? på en serie jag tyckte var kickass och jag känner just nu: jaha.

Jaha.