Dishonored!

Förra veckan såg jag trailern för första gången och dog peppdöden lite. Sen tänkte jag att jag, för en gångs skull, inte skulle förhasta mig och väntade lite på att nyhetens behag skulle lägga sig.
Det har det inte gjort.
Än.

Så jag tänker nu bara omfamna denna dystra värld och ohejdat längta efter att äntra den. För att, hoppas jag, förändra. Man ska ju inte döma spelet efter trailern (gammalt djungelordspråk) men om Arkane och Bethesda i spelet lyckas skrapa ihop hälften så mycket atmosfär som trailern bjuder så har jag svårt att se hur spelet kan misslyckas på den punkten.

Det finns något speciellt i spel som kokar ihop den där soppan av politiskt och moraliskt förfall (eller, det beror väl lite på vilka värderingar man har, om man anser det vara förfall eller inte). Det är väl därför jag förförs så lätt av tex Deus Ex, Bioshock eller Batman-spelen. Att det finns ett visst mått av rimlighet. Att det är någon form av exposé över människans mörkare sidor och en överdriven bild av vad som händer om de får härja vilt. Det går att koppla till det, vidrigheten är liksom inte helt jävla overklig även om den är främmande.

Sen är det ju svårt att ogilla mixen av hightech och nått sorts neoviktorianskt. Råttorna som sliter ruttet kött av handen. Den regnblöta kullerstenen. Smutsen. Dimman (klart som fan att dom har dimma!!). Det är svårt att ogilla alltså.
Är ni peppade på att läsa om spelet så kan man göra det här. Man kan också kolla in Kotakus förhanskikning.

Retrospelsmässan!

Vilken jäblans vecka va! Har haft tio miljoner (ok, jag överdriver) grejer att göra, bland annat att hålla ett föredrag om tjejer och spel för ett gäng barnläkare. Tänkte jag skulle skriva några ord om det, men på grund av något som kallas tid och veckodagar finns det en sak jag skulle behöva få ur mig innan.

Nämligen en liten uppmaning/uppeppning till alla som bor i Göteborgstrakten att pinna iväg till Retrospelsmässan i morgon.
Jag var där förra året och skulle gärna åkt i år igen om jag haft möjlighet.
Det är det vanliga: lite tävlingar, lite cosplay och massa shopping. Dvs ingredienser för ett par trevliga timmar.
Här hittar ni all info om mässan.

Fashion Fantasy XIII-2

Det brukar vara något jag gillar, det här med att tv-spelen tar sig in i den verkliga världen (eller vadå ”verkliga” världen, vem är jag att bestämma vad som är verkligt. Vi säger den fysiska världen). När en tunnelbanuppgång får fin tv-spelsmosaik, när spelmusik dyker upp i radion utan att det är ett specialprogram om just spelmusik – när det liksom blir en naturlig del av verkligheten. Utan att det ska slås på den stora tv-spelstrumman. Utan att det görs en stor grej av det.

Så, jag har kommit fram till att jag har lite svårt att inte gilla att Prada lånar Noel, Serah, Sazh och Hope som modeller i det senaste numret av Arena Homme+. Det är lika konstig och märklig PR som det faktiskt är ruggigt fint!

(Även om kläderna kanske inte riktigt känns så verkliga/fysiska som de gör i Pradas riktiga kampanj med Michael Pitt – från Boardwalk Empire om ni sett…)

28 dagar

Så många är dom – dagarna till dess Diablo III landar i datorn. 28 dagar att hinna ta farväl av alla, se till att räkningar är betalda för ett tag framöver, fylla frysen med matlådor och ja… förbereda helt enkelt.
Jag har försökt att inte tänka så mycket på spelet under de senaste månaderna. Försökt hålla hypen till ett minimum och inte sökt efter varje liten ny bit info som sipprat ut på webbas. Det har gått… sådär.

Igår rämnade det helt. Jag kapitulerar inför det faktum att jag – trots att jag alltså INTE har spelat de tidiga spelen till döds – är peppad så det spritter i fingrarna. Det visade sig nämligen när jag råkade kolla in Diablo III-sajten att det dunkat in lite extramaterial och att det finns en liten skattkista med grejer som låses upp med tiden. Som en inverterad julkalender – skulle jag kanske säga.

Blizzard är inga duvungar, de vet hur man sköter hypen. Och just nu får dom hög poäng i min hypebok.
Det är väl därför jag nu köper hem extra konserver. Sablars.

Tack för C64 du, Jack Tramiel!

commodoreDet är väl inte många som missat att skaparen av den legendariska Commodore 64 har dött?! Jack Tramiel gick bort i helgen.
Nog kände jag igen namnet, det klingade till en klocka – även om det inte var förrän jag hörde Commodore som jag satte ihop det. Men ansiktet på den gamle farbrorn var för mig obekant.
När jag såg bilden på mannen så slog det mig: datorn kan jag beskriva i sömnen, nästan känna tangenternas försiktiga strävhet, och minnas lukten. Men farbrorn på bilden hade kunnat vara vem som helst från valfri barndom – någons morfar.

Det finns inte så hemskt många ikoner i spelvärlden. Vi har några Gables eller Bacalls som man känner igen, men för det mesta suddas verkliga bilder ut och spelvärldens pixlar blir det man navigerar efter. Det är lättare att minnas en kille med enorm mustasch än en kille som skulle kunna varit morfar till tjejen två portar bort. Klart.
Men lite synd ändå?

Åter till Tramiel. Som alltså var den som med Commodore gav mig en stor del av min barndom. Som bidrog till mitt tech-pepp. Som fick mig att nyfiket skriva in kod för att få ballonger att röra sig över skärmen. Som fick mig att spela så tummarna fick blåsor och fantasin spelrum.
Hatten av för det!

Äh!

Hörrni! Jag är lite fryntlig och slänger iväg ett Glad Påsk till den som vill ha det.

När Han Solo dansar dör en kattunge!

Noooooooooooooooooo… där har ni min (blueray)reaktion på detta!
Det här med att Kinect Star Wars har en dansdel som får dig att skämmas lika mycket som när du var 14 och dina föräldrar… ja, egentligen bara var just dina föräldrar.
Ser filmen och känner hur det bränner i kinderna. Nog för att Star Wars-franchisen har sina ostiga stunder, men detta är ju beyond ost. Det är beyond det mesta.

Jamenar, vad HETER dansmove:sen egentligen? Chewie hug, Falcon in flight, Not a sctrach, Trash Compactor, Double Blaster, Solo Pose – SKÄMTA INTE MED MIG!!!!
Just nu försöker jag komma ur skamrysningarna och istället be till gudarna att det inte översatts till svenska (någon som vet?)

Sen skulle jag väl kanske inte gå så långt och påstå att det hela smädar min barndom och att jag nu vill gröpa ur mina ögon med en trubbig sked. Urgröpande av ögon kommer inte bli aktuellt förens den dagen någon stollig utvecklare drar in Indiana Jones in Kinect-svängen. Vilket jag hoppas blir ALDRIG.

(Åtminstone inte mer än såhär!)

0x10c

Vi ska väl inte ropa hej innan vi är över bäcken, MEN nog jäklarns är det här något att gå igång på? Notch, eller Mojang-mannen som man skulle kunna kalla honom har nyligen slängt upp en liten sajt om ett spelprojekt han kickat igång.

Lyssna bara på detta:
In a parallel universe where the space race never ended, space travel was gaining popularity amongst corporations and rich individuals.

In 1988, a brand new deep sleep cell was released, compatible with all popular 16 bit computers. Unfortunately, it used big endian, whereas the DCPU-16 specifications called for little endian. This led to a severe bug in the included drivers, causing a requested sleep of 0×0000 0000 0000 0001 years to last for 0×0001 0000 0000 0000 years.

It’s now the year 281 474 976 712 644 AD, and the first lost people are starting to wake up to a universe on the brink of extinction, with all remote galaxies forever lost to red shift, star formation long since ended, and massive black holes dominating the galaxy.

Pirret!!! Ni känner det väl också?

Så läser jag game features: Hard Science Fiction, Space battle, duct tape. DUCT TAPE!!! – ni hör ju! Jag hoppas av hela mitt lilla hjärta att detta blir precis så bra det har potential att bli!

Ja, och nu såg jag ju denna lilla notis som kan vara värd att ha med i sammanhanget.