En grej jag gillar extra mycket med Diablo just nu är att det än så länge inte finns några rätt och fel. Det finns inga absoluta speccar man måste kopiera för att veta att man maxar sin dps. Det har inte hunnit bli en theorycrafter-organisation dit man beger sig för att få svaren. Att inte upptäcka själv.

För mig vad en del av tjusningen med World of Warcraft att man i början tvingade sig att upptäcka själv. Man testade med int-gear på sin rågge – för att konstatera att det ju var världens sämsta idé. Man provade sig fram med knas-speccar, för att sedan upptäcka att det minsann var en urusel idé att sprida talent points över träden som hönsgödsel i gräsmattan.
Man såg till att knata kors och tvärs för att hitta smultronställen. Man provade, failade, hade roligt och lärde sig.

Sedan blev man bättre. Man började kolla på hur andra hunters speccade. Man lurkade runt i armory och dreglade över gear. Man förföljde folk i Dalaran för att klura ut vars de fått tag i den där imba hatten. Inte så konstigt – men det var nog då jag tyckte att det började bli lite tristare.
Det var när man copy-pasteade en specc och smällde i talent pointsen utan att riktigt läsa vad som stod. När man lärde sig spellrotationer som rinnande vatten utan att egentligen reflektera över varför. Man (eller – så var det för mig) slutade lite att tänka själv och la istället all makt åt nagelfarande theorycrafters. (och ja – jag älskar dem, det är inte det).

Det är det som är så sjukt gött nu. Jag spelar återigen helt utan kunskap. Irrar omkring halvt förvirrad, låter det ta sin goda tid. Läser noga på varje nu spell, testar, leker och utvecklas. Är sannolikt sämst i kommunen, men kanske också mest peppad.
Att få vara barn på nytt – så flott!

Jag har gift bort min syster. I lördags. (Det gick bra – bägge sa ja). Denna information är kanske egentligen helt ovidkommande men förklarar ändå varför jag inte kommit så mycket längre än Act II i helvetesresan.

Ja, och en sak till. Jag kunde under festligheternas gång konstatera att Diablo III är lite som melodifestivalen. Står man och pratar om skills eller hur smidigt grupp-systemet lirar så är det rätt stor chans att någon som glider förbi samtalet och råkhör rätt lätt kan plocka upp vad det är man pratar om.  Ok, inte min farmor på 91 starka år, men någon som har någon form av spelerfarenhet.

De flesta som spelar, eller har spelat, dator och tv-spel har ändå någon form av relation till Diablo. Antingen spelade man de gamla spelen då de begav sig. Eller så önskar man att man hade spelat de gamla spelen då det begav sig. Eller också har de alltid funnits där, i periferin, som något att på ett eller annat vis förhålla sig till. Lite som mellon alltså. Man kanske inte uppskattar den – men den är (nu säger jag det bara, hatordet) folklig, man har någon form av uppfattning av spektaklet. Man skulle alltså kunna säga att Diablo III är ett folkligt spel. Sort of i alla fall…

Nåja – när jag i gårkväll var hemma och kunde sätta mig framför datorn igen så var det kul att se att det inte var några bekymmer på att logga in, inga server-Errors att irritera sig på utan pang-på och instant spelande. Jag hoppas det håller sig så. Det är ju oundvikligt att servrar svajar första tiden. Ingen förväntar sig väl något annat. Men ändå lika retligt…

PS: Fast hörrni, jag kan inte skaka av mig känslan att Diablo är ett spel som känns sjukt mycket höstkvällar med regn på rutan och te i handen. Mycket mer än ett spel för ljusa sommarnätter… om man ska vara petig.

Sådär!
Efter cirka 763 inloggningsförsök så öppnade sig plötsligt pärleporten. Om pärleporten varit en skelettprydd, blodig och rälig port det vill säga.

Jag gick ifrån allt jag är van vid (eller allt och allt – jag gick ifrån att vara ranged) och skapade en köttig bit barbarian som jag nu förälskat mig i. Hull och hår. Hur hade det varit möjligt att göra något annat? Bara hennes röda hår och lätta accent får mig att darra av lycka! Fröken Kött och jag ska nog trivas ihop, det ska ni inte behöva oroa er om.

En level blev snabbt två, som blev tre och när jag nu – till förmån för att drömma om vidare kryptor att kliva ner i – ska krypa i säng, lämnar jag en dam med 10 kaxiga levlar bakom sig.
10 levlar av myspys. Och förvirring. För även om jag har mina, inte alltför blygsamma, timmar i World of Warcraft innanför västen så är spelet långt från samma (vilket ju är självklart, det heter ju knappast World of Diablo III). Men mycket är väldigt likt, vilket gör att ryggraden ibland tar över och man står där och tror att gränssnittet ska funka som man är van vid. Det gör det ju förstås inte, vilket kan bjuda på lite förvirring ibland. Det är ändå lite konstigt det där – hur man fastnar i muskelminnet fast man vet att det är fel.

Nåväl!
Det var som sagt nog spelat för i afton. Jag ser fram mot lite mer stabila servrar och lite kortare stunder med Error 75 i framtiden.

Så sitter man då här. Men LAN-byxan på. Tekoppen fylld. Förväntningarna i taket. Och ett Error 75 framför näsan.
Blicken är tom. Besvikelsen total.
Klart man visste att det skulle bli lite trångt på servrarna. Klart man förstod att många var lika peppade som en själv. Men ändå – besvikelsen…