Susanne Möller är DN:s spelkrititiker. Här bloggar hon om de senaste trenderna i spelvärlden. Just nu väntar hon tillökning och lämnar tillfälligt över bloggen till Jonas Thente.
Från ett par håll dök plötsligt The Nightjar upp. En ösregning morgon i slutet på juni och jag sitter och spetsar öronen. Intensivt. Rysningar längs ryggraden, både av läskighet och av spelsug. Ett spel där man ingenting ser. Där man bara förlitar sig på ljudet, på vad ens öron låter en se. Kan ju omöjligt vara ett trist spel tänker jag och rör mig mot köpknappen…
Annons:
… som är belägen i ett land långt, långt borta. Ett land som tydligen inte vill att jag ska handla. Eftersom jag inte är en glad, frukostkorvsälskande britt. Nä. Behåll dina pengar du vilde viking, detta iOS-spel kan du bara köpa om du handlar på brittiska iTunes.
Nähä!!! Då får jag väl importera spelet från Lik-Sang då? NÄ JUST DET! Det alternativet såg ni till att sänka, era jävlar. (Ok, det var inte britternas fel, det var ju Sony – men jag är fortfarande sur).
Då får jag väl flytta till London då?! Eller?
Kanske spela utvecklarna Somethin’ Else:s andra spel (på liknande spelidé) Papa Sangre. MEN JAG VILL JU VARA I RYMDEN!!!
För nån dryg vecka sen så uppmärksammades det här om att en person spelat Civilization II i nästan tio år. Alltså inte spelet utan ETT spel.
Bortsett från att man är helt imponerad av det rent praktiska och den envisa bedriften att ha tålamodet att hålla kvar vid en och samma grej så länge så blir jag helt lycklig av att spelet har spunnit vidare utanför sitt digitala själv.
Efter att ha ägnat lite obehagligt mycket tid åt kommentarsfälten och den dystopiska romantik som flödar så förstår jag vitsen i att istället läsa om det på io9 – där de samlat några guldkorn (men sitter du men oceaner av tid i knät så by all means: go wild).
Det är omöjligt att inte älska det här. Jag tänker tillbaka på när mitt tonårsjag satt på café och samtalsämnen vid bordet ofta utgick från rena funderingar om förbipasserande. Hur den mannens kök såg ut, vad han skulle äta till middag… allt det där vardagliga som man inte hade en susning om.
Det känns lite samma, fast att man fantiserar ihop något som inte är greppbart. För det är svårt att se framför sig hur världen ser ut så långt fram, efter att planeten malts ner av krig i över 1700 år. Men… ändå!
När man såg nyheten om att Dreamhack skulle sändas på gamla goda SVT så var jag nog inte ensam om att känna ett visst mått av segerns sötma. Äntligen. Osv.
Sen började man tänka på möjligheterna att det skulle bli pannkaka. Det hade kunnat bli jippo-folkfest-feeling. Ni vet, som när något måste poängteras lite för mycket. ”Kolla kidz, kolla kolla kolla – nu jävlar. Upp med balongerna. Vi sänder esport. Kepsen bakåfram! Brallorna nere vid knävecken. Vi är neeeeere med er”.
Den typen av täckning av Dreamhack hade varit genant. Och jag tror, kastat en rätt dålig skugga över esporten i sig. Alltså hos den stora allmänheten som inte riktigt kastar sig med Zerg eller Protoss till vardags. Det blev inte så. Inget otillbörligt spexande. Utan istället en väldigt bra grej.
Och nog är det rätt göttigt ändå. Att den svenska, statliga televisionen inser att esporten är av så stor vikt att den, likväl som fotboll – för att ta ett aktuellt exempel – faktiskt förtjänar att visas upp. Även om den inbitna publiken, med stor sannolikhet redan tillgodoser sig det mesta på nätet. Men, egentligen, det handlar ju inte så mycket om den redan inbitna publiken. Utan att SVT drar upp esport och visar Starcraft-finaler är ett svinbra sätt att visa upp en sport som det gafflas en del om men få utanför scenen faktiskt vet så mycket om.
- jaha, nä, Solveigs barn är ju såndärnt dataproffs som åker runt och spelar dataspel…
Ni vet. Sen tror jag väl inte Solveigs kompis som yttrade detta (i den högst fiktiva värld som det yttrades i) är den som sätter sig och kollar på finalen. Men att finalen sänds – det är det som är det viktiga.
Grisar och skräck. Helt orimligt säger ni? Sätt det i händerna på Frictional Games och The Chinese Room. Nu känner ni pulsen?! Eller hur!!?!
Här har ni det: Amnesa: A machine for pigs.
Plötsligt känns hösten inte så hemsk längre. Eller, det är kanske det den gör…
Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag känner för Wii U. Blandat. Både pepp, på grund av att det vore kul om det funkade att ta ett helt nytt grepp om spelandet. Men också en stor skopa skepsis eftersom jag inte riktigt vet om just det här greppet är det som bör tas. Men… ett grepp jag vet var rätt och riktigt från Nintendo är såklart att Pikmin 3 kommer.
Utan att skämmas erkänner jag att första Pikmin totalt slog omkull mig. Jamenar!!! Trädgård, blommor, gulliga monster och sen det där urgulliga ljudet som för tankarna till en samling små nykläckta fågelungar: WHATS NOT TO LIKE?!
Plus att storyn var behjärtansvärd och spelmekaniken helt enkelt fantastiskt kul. Det fanns något sjukt mysigt i att behöva sladda runt i strategin och skydda sina små pikmins som de vore små kycklingar.
Pikmin 2 var inte riktigt lika kul. Även om jag gillade det. Men… nä, första spelet har hittat sin plats i vänster kammare.
Jag tror nog att Pikmin 3 kommer kännas väldigt bra på Wii U. Men det här med att wii-mote:n verkar vara prio ett vad gäller kontroll och att kartan dyker upp på gamepadden (kan vi hitta lite svenska ord att använda? Det ser så fånigt ut såhär) som man håller i… vilken hand? Lägger man den i knät? Eller har man en liten ställning på sitt bord när man spelar?
Sure – en gps är väl smidig att ha – men var den ska placeras för att göra nytta är en annan fråga. Men! Detaljer, detaljer.
Pikmin 3 kommer. Kul!
Edit: Jo Oskar, en handkontroll är en handkontroll. Men detta är väl ändå nått lite mer, ska man kalla den för handkontroll+?
Alltså! Mitt pris för snyggaste trailern för ett spel på E3 kommer utan tvekan gå till Watch Dogs! Själva gameplayet är jag inte så säker på – utifrån det lilla jag såg. Men TRAILERN!!
Den grafiska, rena och informativa. Skynet-vibbarna. Torra konstateranden som är tagna ur den värld vi känner till. Hur den använder techskräck och kittlar tankarna om storebrorssamhället. Dödssnyggt!
Är det inte när spelen kommer så nära sannolikheten, men ändå vrider om verkligheten så att den på snudd känns orimlig, men ändå inte helt, är det inte då det blir som mest spännande?
Att spela ett spel är ju ändå lite som att känna sig trygg i sin soffa samtidigt som man kan uppleva något större. Att spela ett spel där man inte känner sig helt trygg hemma i sin soffa i sitt försök att uppleva något större ger ju såklart en annan dimension till upplevelsen.
Trailern fick mig att tänka på ett utomordentligt snack av Jesse Schell. Titta på det, det är intressant hela vägen, men peakar efter tre minuter (om man är ute efter det här med att storebror ser dig).
Så såg man då den där trevliga filmen som Sony visade på sin presskonferens, den från Beyond: two souls och peppmätaren slog i taket.
”Något helt annat”, det är vad hela alltet skriker. Detta är inte ett spel som de vi är vana vid utan ännu en David Cage-vision, på gott och ont. Som med all säkerhet kommer att kännas svinintressant, inte minst för vad ett spel kan få handla om. OCH med Ellen Page, som jag är mycket förtjust i, i huvudrollen. Ni hör ju!
Sen drar man kanske ett youtubesök på gameplay och hittar ett 23 minuter långt gameplayklipp. Jag gillar vad jag ser, även om det känns lite… långsamt. Åtminstone i början.
Efter ett tag accelererar det ordentligt. Då börjar jag oroa mig lite: det är inte utan att en funderar om själva spelmekaniken kommer kännas tillräcklig? Ju mer pangpang det är, desto naturligare känns det att det smattrar till i fingrarna. Men här ser det ut som om det fortfarande är de där enkla knapptryckningarna som styr spelet. Kommer det kännas som ett glapp mellan göra och görs? Kommer man känna sig som den som kontrollerar eller kommer man hamna där, som baksätesföraren?
Sen är jag lite extra förtjust över att Quantic Dream har en kvinnlig huvudroll i spelet istället för att slentrian-stoppa-in en man som många spelutvecklare gärna gör.
Om jag fick en krona för varje gång under E3 som…
E3, mässornas mässa. Spelens julafton. Nu är den över och vad hände egentligen? Vi fick veta att det kommer en rackarns massa uppföljare. Att Nintendo är de enda som är på väg att ta klivet ut i nästa konsolgeneration. Att kvinnlig fägring i båsen fortfarande är ett sätt att visa upp spel.
Det vill säga att ordningen är bevarad – båten skakar inte. Allt är som det har varit och kommer bli (om vi har otur).
Problemet är väl att den spelande massan inte är det, som den alltid varit alltså. Någonstans mellan E3 2004 och nu har begreppet ”For the first time…” tappat lite av stinget. Mindblowet har mattats av och när Microsoft/Nintendo/Sony presenterar nån vi-ska-koppla-ihop-livet/spelet-för-er-på-ett-smidigt-sätt-lösning så känns det inte riktigt lika maffigt som de nog är ute efter. Kanske mattas klangen av de tusentals mil mellan mässan och soffan där jag sitter och tittar på spektaklet. Kanske kändes ”for the first time” ärligare på plats, omsusat av mässans sorl av besökande fanboys, speljournalister och högtalare.
I början av veckan dök tanken upp, är det så att E3 spelat ut sin roll? Visst är det fortfarande ett smidigt sätt för just journalister att träffa utvecklare och bigwigs och gaffla om spelen deras. Allt-på-ett-ställe-principen är inte att förakta.
Men när utannonseringar av stora spel numera sker lika mycket på Youtube som genom smygkampanjer på olika sajter så kanske just den pirrande biten av mässan trillat bort. För alla de som inte är på plats och fysiskt får känna på spelet eller konsolen så blir E3 lite som ett hektiskt digitalt marathon där man ska försöka hinna med att snappa upp så mycket som möjligt. Det hade helt klart varit mer bekvämt att pytsa ut alla de nya trailrarna med det eller det nya gameplayet/tillskottet/pistolen/dansmovet under en lite längre tid och låta en titta, fundera och (om det behövs) reflektera i lugn och ro.
Jag tänker inte dra på mig citronvästen med skylten om att allt var bättre förr – men jag kan inte riktigt bortse från att peppet jag kände inför E3 2004 var så oerhört mycket större än den som fyller mig när jag får E3 2012 serverat på ett silverfat minut för minut.
Det tog cirka en stillbild och 25 rader text för att få mig peppad på Star Wars 1313. Kanske för att texten innehöll orden bounty hunter och conspiracy.
Jag ska nog med på detta 13.13-tåg.
Inser förstås att vi ju inte kommer få någon Boba Fett i sammanhanget – men tanken på att närma sig Fettots profession gör det hela rätt lockande. Antar att E3 kommer bjuda på mer om spelet.
Ps. jag har dödat Diablo nu! Eller jag gjorde det i onsdags. Det var kul och inte så svårt. Lite synd bara att Blizzards servrar och jag inte kommit överens sen dess och jag inte har smakat på någon mardröm ännu. Hoppas på bättre tur i afton!
Den åldrade Herbert Tingsten minns i målande flashbacks sitt liv och sina ställningstaganden i Per Wirténs biografi. Jesper Högström har läst den.
DN Plus.00 tweets0 rekommendationer
Säljer handböcker.
Tre av landets största bokaffärer på internet säljer böcker med tips på hur man bäst odlar marijuana hemma.
28523 tweets262 rekommendationer
Skådespelaren Meryl Streep gestaltade Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn”. I ett uttalande hyllar hon Thatchers styrka.
”Bevis på någon slags storhet”.00 tweets0 rekommendationer
DN Plus.
Nicholas Wennö: Hatet förenade brittiska kulturarbetare.
00 tweets0 rekommendationer
Dog nobelpristagaren Pablo Neruda av cancer eller blev han förgiftad under Pinochets diktatur? Nu grävs han upp i jakten på svar.
Tv + text.
313 tweets28 rekommendationer
Marie Serneholt blir den yngsta programledaren som tv-klassikern ”Bingolotto” har haft och förändringar är att vänta.
”Jag är otroligt hedrad och glad”570 tweets57 rekommendationer
DN Film.
Gripande om terrorns rötter i ”Guds hästar”. Även ”The place beyond the pines”, ”Mama”, ”Jack the giant slayer” och ”Förtrollad av Paris”.
00 tweets0 rekommendationer
Mest kommenterade