Susanne Möller är DN:s spelkrititiker. Här bloggar hon om de senaste trenderna i spelvärlden. Just nu väntar hon tillökning och lämnar tillfälligt över bloggen till Jonas Thente.
Jag har precis köpt en ny dator. Det behövdes då den tidigare hade fyra starka år på nacken och började hosta lite besvärat när jag skulle göra något allvarligare än att kolla mail.
Som alltid vid datorbyte så är det en hel del mappar som ska gås igenom. Mappar och minnen. Mitt nostalgiska jag, som i stort är jag i min helhet, började gräva ordentligt i mapparna och hittade ett par märkta med WoW.
Det var bilder från nästan hela min speltid i World of Warcraft. Från min trollhunter och hennes gris Margot. Till Prostinnan, skuggprällan som jag förvandlade till Goblin innan hon dog ensam-kvar-på-server-döden. Alla år av bosskills, guilddrama, guildkärlek och questande. Bilder på när jag pinna genom portalen till Outland för första gången. Bilder på när jag fått min imba yxa hos Gruul. En massa screenshots att minnas till.
Annons:
En vecka efter nostalgifesten blev jag tipsad om detta blogginlägg om just ingame-fotografier som jag verkligen tycker ni ska läsa. Som en liten guide till bilder från tv-spel. Vilka som gör det, olika tekniker och förhållningssätt till spelen och bilderna.
Efter att ha läst det så inser jag att mina taffliga skärmdumpar är likvärdiga solkiga kort från 90-talets resa till Mallis med familjen. Bilden framför palmen, den suddiga på solnedgången och så bilden på morfar framför julgranen på samma rulle (för det var inte så ofta kameran åkte fram och relativt ofta som man lyckades klämma in två jular på samma rulle).
Skärmdumparna är nedslag i mitt WoW-liv och inget mer, om man ska vara krass.
För mig betyder dom mycket – för någon annan. inte ett spår.
Pojken på bilden har precis fyllt tre år. Han har fått sin första egna spelmaskin och koncentrationen ligger tung.
I tjugo minuter.
Sedan hör jag ett frustrerat: MAMMA!!!!!! Det funkar inte.
Han är på varv 1, första banan i Mario Kart. Cirka tio centimeter från startlinjen, med kartfronten in i staketet. (Kanske skulle jag varit lite tydligare med hur man gasade, ägnade ju trots allt bara fem minuter åt att gå igenom just den biten).
Missförstå mig inte. Jag älskar ungen. Tycker att han är rätt smart och fattar det mesta tämligen fort. Men det är något med finmotoriken som gör att han inte klipper Nintendo DS:s kontrollsystem.
Entré iPad.
Valfritt spel. Ge honom cirka två microsekunder så har han klurat ut hur han ska styra, starta, peka, flytta osv. Som om han pratade flytande iOS-ska. Han navigerar mellan olika spel som om han aldrig gjort annat (det har han, vi är tex ofta ute och leker pirater). Min poäng är följande: Nintendo har det svettigt.
Man har ju förstått att iOS och andra touchables är enkla att använda. Men det blir så tydligt när man ställer dem sida vid sida med ett Nintendo DS i ett barns händer. Någon som bara går på användarvänlighet. Någon som inte kan läsa sig till instruktionerna.
Att se sin unge kämpa med styrkorset i Mario Kart och att se honom manövrera runt i diverse olika bilspel på iPad – två helt olika grejer.
Sen har man ju stålarna att tänka på. Man kan väl köpa en touch-grej för ett par tusenlappar och sen köpa spel för en spottstyver. Medan en bärbar spelmojäng kostar lika mycket (eller mer) och spelen går loss på tre-fyra hundra.
Ja! Jag vet, en kan inte få Super Mario annat än i Nintendos revir, och JA, i många fall är det en viss skillnad på spel och spel.
MEN! Ändå. Jag förstår om man, som förälder, ser på päron och äpplen och tänker frukt som frukt. Och tjackar en läsplatta.
Vad mig själv anbelangar så kommer jag väl att stå bakom honom det närmaste året, kämpa med att lägga den lilla tummen på rätt del av styrkorset och hoppas att det där snart faller sig lika naturligt som det gör att sprätta iväg fåglar i Angry Birds.
(Förresten, är det någon som vet: går det att lära sig tycka om musiken eller kommer jag för alltid att vilja krypa ihop i fosterställning i ett hörn och gråta när jag hör den?)
Jämför ordet webbläsare med browser. Det kräver krafter att inte använda det betydligt mjukare ordet browser utan ge företräde för det styltigt korrekta webbläsare.
MEN… jag gör en kraftansamlig och slår ett slag för webbläsaren, och spelen i den. Eller inte i plural egentligen. Utan ett litet fint spel som jag fallit för i afton. En Zelda-klon som jag läste om på Kotaku och som jag har svårt att hålla mig från fast barn behövs läggas och lite jobb behövs göras. Tvätten får vänta, jag spelar Seedling.
Och det kommer jag fortsätta med, så fort jag försäkrat mig om att ni som har ett litet hjärtklapp för Zelda och en browser webbläsare nära tillhands ger det fina lilla flashspelet en chans.
Jag har något som närmast kan likna semester. Eller bör likna semester. Än så länge saknar jag de där dagarna man ska ligga i hängmattan (som jag inte har) och ta det piano, lyssna på P1 och kanske läsa en deckare eller vad det nu är som ligger på bästsäljarlistorna nuförtiden.
Jag har dock lyckats pressa in lite speltid i solen (eller sol och sol…) med hjälp av ett ruggigt, pyssligt litet iOS-spel. Plague Inc heter det och kan väl närmast liknas vid en pandemi-simulator.
Skapa ett virus, släpp lös det och se till att utvecklade det under spelets gång. Sköter du dig så kan du ta hela jordens befolkning av daga, slarvar du så ja… då botas ditt virus och allt misslyckas.
Ja, nu vet jag ju hur illa detta låter. Men det är faktiskt rätt kul, eller väldigt kul. Man sitter där och funderar på vilka symptom som kommer vara till mest besvär nu när det vankas torka i stora delar av Afrika. Eller hur en ska få sitt virus att slå till mot de rika länderna. Sjukstrategi skulle man kunna säga. Fast när man sitter där, och hör ljudet av provrör som krossas, människor som kvider, ambulanser och misär – ja, då är det rätt lätt att få lite kalla fötter. Många är gångerna när jag, i grevens tid (eller egentligen för sent), försökt omvända mitt virus. Outveckla det.
Till exempel genom att ta bort utslagen som symptom. Eller se till att smittan inte är luftburen längre. Bara för att se om det kan ge mänskligheten en chans…
Än så länge har jag inte lyckats med att sabotera för mig själv. (Men skam den som ger sig).
Nåväl!
Gillar man världskartor, viruspyssel och att få en påminnelse om vikten av att tvätta händer. Då kan det vara värt att kolla in Plague Inc. Till ett blygsamt pris, (eller lite mer spelande) kan man sen köpa till lite olika typer av smittohärdar;
Vad sägs om Svamp? Biologiska vapen? Kanske parasit? Vad du behagar – vi har det i Plague Inc!
Nyss gafflade jag om Minecraft och Game of Thrones. Nu tar vi det ett steg längre i sin episkhet och tittar på denna:
Commodore 64 och Game of Thrones alltså. Fantastiskt! – Precis så tänkte jag när jag såg det på Kokatu. Senare så upptäckte jag på Facebook att upphovsmannen är min gamla guld-guildie Markus (eller Flingan som vi kallade honom).
En sann drakvän med m4d sk1llz!
Hatten av!
Lägg ihop Minecraft med Game of Thrones. Jag bara superdör på detta. Hur snyggt som helst. Kan inte riktigt hantera det.
Läs här (och se till att se Kotakus ihopklippta film, om inte för vyerna så för musiken).
Tänk dig att du spelar ett spel. Ett mmo. Du spelar själv, det är tryggast så. Och så blir du kidnappad.
Exakt detta hände en kille, Adam Ruch, när han spelade DayZ nyligen. (DayZ är en modd till ARMA II där man kastat i zombies i smeten).
När Ruch pinnade runt (nåja) och skötte sig själv i den fiktiva världen så togs han ”gisslan” och ”tvingades” utföra lite uppdrag (om ens ordet tvinga är applicerbart när man har en ECS-tangent att nå med vänster lillfinger). Han skriver själv om det här och BY GOD, läs hela för det är riktigt bra läsning.
Vi har i händelsen gruppdynamiken som vi sett i otal zombiefilmer och serier. Vi har ensamvargen. Vi har kidnappningen, försvagningen, Stockholmssyndromet. Allt är där, de bitar vi lärt oss. Lite som att de spelar vad våra popkulturella sinnen tagit in. De spelar mallarna rakt i händerna och det är så jäblans fint att spelet tillåter det!
Mest intressant är nog kanske grejen att Ruchs avatar utsattes för frihetsberövande, förnedring och allt det där, men att han ändå valde att stanna kvar i spelet. Jag hade med all säkerhet gjort detsamma. Jag antar att det ligger i den mänskliga nyfikna naturen att i trygg verklighet få uppleva något annat. Typ vidrigheter. På det bekväma avståndet.
För cirka hundra år sedan så donerade jag en ömklig liten slant till ett projekt som kallades sig Indie Game: The Movie på sajten Kickstarter. Ett filmprojekt som verkade lite sött och som jag tänkte att jag gärna skulle vilja se när/om det blev klart.
Förra (eller om det var förrförra till och med) veckan så skördade jag frukten av teamets arbete. Min äppeltv fick kamma hem filmen och ja: Den var en fin lovsång till de som brinner för sin sak/dröm/idé. Och absolut väl sevärd.
Se trailern för den här:
Jag hade en idé om att förklä denna fåfänga idé om att jag skulle börja motionera till en dagbok från zombieapokalypsen. Mest för att min motivation till motionen ska uppas genom appen Zombies, Run! vilket väl kan liknas med en form av lek till träning. Man springer och jagas av zombies. Pretty much. Med lite mer finess och lite mer story.
Så! Jag började i fredags. Men efter min 23 minuter långa runda hade jag fortfarande inte spelat klart första uppdraget. Min arma lekamen var dock slut. Så jag kastade in handduken och tog revansch i söndags. Sprang genom hela uppdraget och har nu dödens träningsvärk. Eller ja, döden och döden – vad vet jag om den? Men jag hade säkerligen haft mindre ont om jag blivit uppäten av de stackars zombiesarna.
Men funkar det då? Kommer jag (och med jag menar vi min kropp) att kunna bli tillfreds med idén om att röra på sig. På riktigt. Men hjälp av ett spel?
Njae. Man måste ju ha rätt bra fantasi och våga leva sig in i scenariot för att känna att det man hör i lurarna verkligen spelar roll. Att höra gurglet av en hord zombies är lite småläskigt, men det är ju inte som att man verkligen tror de är där. Vid senaste tillfället tog jag i från tårna för att försöka komma i någon form av lajvstämning, en stämning som är helt utanför min comfortzone och bara där rimligtvis borde hjälpa till på otrygghetsbiten. Det hjälpte lite.
Med lite mer övning så kanske jag kan börja se zombies gömma sig i det höga gräset på ängarna jag kutar över. Men vi är inte där än. Just nu är det bara rådjur jag stöter på. Rådjur som inte har någon form av hängande hud, stirrande blick eller ryckiga, långsamma rörelser. Eller som gurglar braaaaaains.
Mest stämningsfullt var nog när jag jagades av zombies och min shuffel (som jag egentligen hatar mer än livet självt – men eftersom jag inte tagit mig i hampan och fixat en springlista till spelet så får jag väl skylla mig själv) langade fram Turbonegros Fuck the World: jag var dödstrött och kände precis så. Att det är lugnt. Jag kan lägga mig ner här. Lägga mig ner och låta deras smutsiga tänder slita köttslamsor från min kropp, en bit i taget. Fuck the world, det är ändå ingen idé. Ingen kommer överleva zombieapokalypsen. Eller det här jävla motionerandet. We’re all gonna die!
Den åldrade Herbert Tingsten minns i målande flashbacks sitt liv och sina ställningstaganden i Per Wirténs biografi. Jesper Högström har läst den.
DN Plus.00 tweets0 rekommendationer
Säljer handböcker.
Tre av landets största bokaffärer på internet säljer böcker med tips på hur man bäst odlar marijuana hemma.
28523 tweets262 rekommendationer
Skådespelaren Meryl Streep gestaltade Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn”. I ett uttalande hyllar hon Thatchers styrka.
”Bevis på någon slags storhet”.00 tweets0 rekommendationer
DN Plus.
Nicholas Wennö: Hatet förenade brittiska kulturarbetare.
00 tweets0 rekommendationer
Dog nobelpristagaren Pablo Neruda av cancer eller blev han förgiftad under Pinochets diktatur? Nu grävs han upp i jakten på svar.
Tv + text.
313 tweets28 rekommendationer
Marie Serneholt blir den yngsta programledaren som tv-klassikern ”Bingolotto” har haft och förändringar är att vänta.
”Jag är otroligt hedrad och glad”570 tweets57 rekommendationer
DN Film.
Gripande om terrorns rötter i ”Guds hästar”. Även ”The place beyond the pines”, ”Mama”, ”Jack the giant slayer” och ”Förtrollad av Paris”.
00 tweets0 rekommendationer
Mest kommenterade