Susanne Möller är DN:s spelkrititiker. Här bloggar hon om de senaste trenderna i spelvärlden. Just nu väntar hon tillökning och lämnar tillfälligt över bloggen till Jonas Thente.
Man har ju funderat ett tag, på när ett spel som andas samma utsatthet som ICO gjorde skulle komma. Ett spel som lockar till utforskande men som ändå känns… isolerat.
Så helt plötsligt ramlar jag över detta på Rock Paper Shotgun och får svårt att koncentrera mig.
På något annat än att titta om och om igen.
Lifeless Planet är ett spel som föddes med hjälp av Kickstarter och har flyttat fram releasen till i vinter. Om en kraschat plan ljusår bort. En skeptisk astronaut. Om utforskning. Om överlevnad.
Annons:
Rymden är ju kanske ett av de få ämnen som kan få en att svindla. Tanken om oändligheten. Att en inte har en susning om vad som finns där. När jag var yngre så brukade jag tänka att i varje atom fanns ännu ett universum. Sen fick jag hjärnstress och behövde lägga mig ner och begrunda hur liten en människa ändå är i det stora hela.
TÄNK om… Bara TÄNK! om det är så att Lifeless Planet snuddar vid den känslan.
Och om inte så tycker jag det låter rätt snajsigt att kvista omkring på en planet och upptäcka ett övergivet ryskt laboratorium och låta äventyret börja…
Så sitter man där, en sketen tisdag, och undrar om livet inte blir bättre än såhär… Plötsligt ser man Samson Wiklund (som brukar vara med i P3 Spel tillsammans med bla mig) twittra att indiespelet The Bindings of Isaac kommer att släppas till konsol.
Lycka!
Eftersom jag inte gärna kör PC och därmed gått och grämt mig lite över att jag inte kunnat se vad fusset är om gällande Isaac och hans morsa. Men nu är det alltså på väg till konsol. (Och kanske till och med till Ouya. Om det nu blir något av den lilla godbiten – men det får en väl anta med tanke på de dryga 8 miljonerna av dollars som projektet fick i stöd på Kickstarter).
Ok, nu börjar vi snacka! Det här kan bli spelet som gör mig till en PSVita-ägare. Just nu känns det så. Inte bara för att man kan skriva ut en prickig älg (att vika ihop) från sajten utan för att det ser ut att vara något helt magiskt.
Media Molecule har charmat brallorna av mig med Little Big Planet-spelen, så jag tror nog att Tearaway kan få mig att håva upp plånkan och köpa inte bara spelet utan även maskinen att spela det på.
(Säger hon medan hon är på väg till skrivaren för att hämta älgutskriften).
Jag leker fortfarande när jag går. Passar på sprickor. Går bara på det vita på övergångställena. Ett steg per 40×40 platta. Osv.
Det blir helt enkelt roligare så! Livet alltså.
Inte riktigt kanske. Men jag blev uppmärksammad på ett experiment, som sedan visade sig vara fejk, där man stängt in ett gäng spelare på en bestämd yta i två och sen lutat sig tillbaka och sett vad som hänt. Hur resurserna urholkades och hur spelarna skapat olika klaner och fightats över vad som fanns kvar.
Väldigt dystopiskt och mörkt. Kittlande even.
Nu var det ju tydligen fejk. Tyvärr.
Fatta hur roligt det vore att se någon göra den här typen av undersökningar, eller se resultaten. Att ta reda på om det går att dra ut någon form av mänsklighet ur spelvärlden. Se om man kan ana hur det kommer bli framöver här på riktiga jorden, när resurserna börjar tryta än mer. Alltså lite åt World Without Oil fast mer på låtsas.
Självklart så skulle man ju i ett spel inte handla på samma sätt som man gör i verkligheten. I ett spel ger man ju sig lite andra moraliska ramar än man kör med på riktigt. I spelvärlden vet man att repressalier inte är på riktigt och man alltid kan stänga av och gå därifrån, till sin trygga verklighetsvärld.
IGN skrev nyligen om moral i tv- och datorspel. En ganska intressant krönika om hur moral som vi känner den inte kan stoppas in i ett tv-spel eftersom den artificiella världen är just konstgjord till skillnad från verkligheten.
Och det ligger väl lite i det – samtidigt som jag tänker att spel som Mass Effect eller Fallout kan få mig att få en klump i magen över att jag går emot vad min verkliga moral säger mig. Vi har en ständig diskret konflikt, jag och min Shepard – som blossar upp så fort jag ska försöka förmå henne att göra något som jag personligen tycker är fel.
Cirka fem gånger har jag nu skrivit ”den 25 smäller det” som rubrik och därmed fått Magnus Ugglas gamla låt på huvudet (tycker inte detta ska behöva drabba er med). Så jag ber er själva komma fylla i rubrikdelen på detta inlägg. Det ska handla om Mista of Pandaria, att det kommer den 25 september och att jag gillar öppnings filmsekvensen som kom igår.
Jag fick ett scroll of ressurection nyligen. Jag har inte spelat på riktigt sen jag tappade WoW-peppet under början av 2011. Same old story: Jag var sugen på att spela, men tiden blev allt knappare och folk runt kring mig slutade spela. Så jag gjorde detsamma. MEN! Ju närmre pandorna vi kommer, desto mer har peppet dragit gång. Efter lite tid i betan så klubbade jag igenom med mig själv att jag skulle spela expansionen. Och när scrollet landade så drog jag igång min femte druid i ordningen. Mest för att det vore roligt att ha en druid. En druid som INTE fastnade på lvl 30 som de tidigare kossorna gjort.
Som ni förstår så är det ju inte druid som lockar mest. Jag vill omfamna min kung fu-galning och ge mig på pandorna. Munken! Jajamen, det är jag! Brewmaster blir nog första stoppet (även om jag hellre hade sett det namnet på en dps-specc). Jag tänker att det borde vara var och ens rättighet att få vara drunken master någon gång i livet. Eller?
Men! Vad säger vi om cinematicsen då? Det var ju varken pampig eller storslagen. Men jag föll som en fura. Precis lagom ostigt. Precis sådär osvulstigt som jag föredrar min kung fu.
Kan tyvärr inte låta bli att kasta in denna fina gamla goding som jag nästan glömt bort…
För jag tyckte detta var så himla skönt att läsa. Jag är så trött på fördomarna mot hur morsor ska vara. Att en mamma spelar. Att en mamma tycker något annat än små casual iPhonespel kan vara roligt. Att jag, bara för att min livmoder haft hyresgäst, skulle förfäras över ett headshot.
NEWSFLASH: bara för att man är mamma behöver det nödvändigtvis inte påverka ens val av populärkulturell konsumtion.
Jag råkar i mångt och mycket vara ganska mycket precis som jag var innan jag blev på smällen. Bara ett par kilon gladare, lite mer sömnig och, vad som känns som en miljon, erfarenheter rikare. Men jag älskar fortfarande bra spel, med eller utan våld. Jag tittar och njuter fortfarande av meth-kokande på tv. Och jag går gärna och ser på band som dyrkar satan.
Sen har kanske min tid att göra allt detta blivit lite mindre än förut. Men det är en annan diskussion.
Ni som gillar spel och befinner er på den Östgötska slätten någon gång mellan slutet på nästa månad och fram till mitten av december: gå på detta?!
Datamuseet slänger upp Hjärta spel – en utställning med konst kopplad till tv och datorspel! Som vän av både konst och spel kommer jag verkligen att försöka ta mig dit. Stort pepp!
Ni som inte tror på fysisk närvaro (eller helt enkelt inte kan gå i egen hög person) kan tjuvkika lite på Datamuseets blogg istället.
Nåväl. Det var bara detta jag ville berätta om.
Carry on!
Jag skrev för ett tag sen om Indie Game: The Movie. Om att den var superfin, bra och att jag gillade hur regissörerna la upp kampen för att kunna, våga och vilja uttrycka sig i spelmediet. Hur de visade ångesten och peppet som utvecklarna kände.
De två sista meningarna påpekade jag att jag tyckte det var lite synd att det bara var en tjej med i filmen. Tre kommentarer landade, som alla handlade om de där två raderna:
Klart att man inte behöver vara man, men ska man visa kvinnor inom spelindustrin känns det nästan som om det krävs ett medvetet fokus på en avsevärd minoritet, vilket inte alltid känns så representativt. Litet som när artiklar om värnplikten av oklar anledning alltid letar fram kvinnor att intervjua fast att de enligt riksgenomsnittet utgör 5,4%. Vet inte hur det ser ut inom spelindustrin, men att 19 av 20 är män känns inte helt osannolikt där heller.
Jämställdhet i all ära men vi talar om en bransch (det lilla indie projektet) där det inte finns några hinder alls för kvinnor att vara med men det väcker av någon anledning inte så mångas intresse. Att totalsumman kvinnor var noll i tre indie spel känns rimligt och knappast filmmakarnas fel. Sen kan jag förstå om du personligen hade uppskattat filmen mer om den hade fångat ett av undantagen men alla historier behöver inte handla om genus.
Otroligt sorgligt att kulturjournalistiken kommit till den punkten att man måste automatiskt beklaga sig eller svärja undan sig om det kan uppfattas som politiskt inkorrekt könsfördelning i ämnet man skriver om…
Detta är bra att snacka vidare om tycker jag, så här kommer nu saker jag tänker kring just det som kommentarerna skriver om:
Ja, visst behöver inte varje historier handla om genus, visst måste inte alla historier lyfta fram en minoritet. Men är det verkligen så att OM regissörerna valt att plocka/klippa in en tjej som uttalar sig om något av spelet, hade filmen helt plötsligt handlat om genus då? Jag vill gärna se spel som ger intressanta berättelser och tycker att Super Meat Boy, Fez och Braid gör jobbet ypperligt. Jag är övertygad om att regissörerna valde mellan många intressanta spel och utvecklare och tycker det hade varit fånigt om de skulle klämma in något spel enkom för att det var en kvinna som stod bakom.
Men! Jag, som tjej, kan ibland tröttna på just bilden av tv-spelsvärlden som ett ställe för killar och när jag såg filmen så reagerade jag just på att filmen, genom frånvaron av tjejer, hjälpte till att befästa myten om att det inte finns tjejer som är intresserade av spel.
Jag tror faktiskt att det finns ett ganska starkt samband mellan att tjejer inte syns i spelvärlden och att få tjejer arbetar med spel på ett eller annat sätt. Så att tjejer väljer att inte arbeta med spel är att man kanske inte tänker att det är något tjejer gör. Det är helt enkelt lättare att våga göra grejer om man kan identifiera sig med någon annan som gör just den saken.
Sen var det inte min mening att hijacka filmen och peppet med indiependetutvecklande – utan jag ville med de där två meningarna lyfta fram en sak som jag tycker hade kunnat göras lite bättre. Nåväl.
Det var mina två ören om saken. Tack ni som skrev kommentarerna – för jag fick en anledning att utveckla saken och förklara hur jag ser på det!
Den åldrade Herbert Tingsten minns i målande flashbacks sitt liv och sina ställningstaganden i Per Wirténs biografi. Jesper Högström har läst den.
DN Plus.00 tweets0 rekommendationer
Säljer handböcker.
Tre av landets största bokaffärer på internet säljer böcker med tips på hur man bäst odlar marijuana hemma.
28523 tweets262 rekommendationer
Skådespelaren Meryl Streep gestaltade Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn”. I ett uttalande hyllar hon Thatchers styrka.
”Bevis på någon slags storhet”.00 tweets0 rekommendationer
DN Plus.
Nicholas Wennö: Hatet förenade brittiska kulturarbetare.
00 tweets0 rekommendationer
Dog nobelpristagaren Pablo Neruda av cancer eller blev han förgiftad under Pinochets diktatur? Nu grävs han upp i jakten på svar.
Tv + text.
313 tweets28 rekommendationer
Marie Serneholt blir den yngsta programledaren som tv-klassikern ”Bingolotto” har haft och förändringar är att vänta.
”Jag är otroligt hedrad och glad”570 tweets57 rekommendationer
DN Film.
Gripande om terrorns rötter i ”Guds hästar”. Även ”The place beyond the pines”, ”Mama”, ”Jack the giant slayer” och ”Förtrollad av Paris”.
00 tweets0 rekommendationer
Mest kommenterade