Susanne Möller är DN:s spelkrititiker. Här bloggar hon om de senaste trenderna i spelvärlden. Just nu väntar hon tillökning och lämnar tillfälligt över bloggen till Jonas Thente.
Jag känner mig lite som personen som åker på semester och aldrig packar upp kameran. Ni vet, den som glömmer den hela tiden. Jag hade ju storslagna tankar om att flitigt dokumentera mina kliv in i Mists of Pandaria – men det visade sig vara lite roligare att spela än att plåta.
Så ni får helt enkelt tänka er bilder på en skuggpräst som förvirrat letar efter första questen för att kunna dra till sköldpaddeland och snart hamnar i respawnshelvetet bland massa apor. Eller en liten trevlig panda som pinnar omkring och rensar ogräs och hoppsparkar.
Inget fel på någon av dom.
Men heller inte himlastormande och förälskat.
Kanske har jag svalnat något i mitt förhållande med World of Warcraft under mina år som minst sagt frånvarande. Det är inte WoW det är fel på, det är jag. Eller mitt liv. Det lämnar inte så mycket utrymme att ägna mig åt ett så tidsuppslukande spel som WoW kan vara när det är som… bäst/värst. Det finns liksom så mycket annat – både i livs- och spelväg. Jag klagar inte, bara konstaterar.
Men det är ruskigt fint att det ändå finns kvar där för mig. Jag behöver bara återaktivera mitt konto, kasta in lite mer stålars och så finns det där igen. Mitt, mitt och mitt – som om jag aldrig varit borta. Mina keybindings. Mina röriga väskor. Allt kaos jag lämnade bakom mig – DÄR.
Annons:
Och med nya expansionen är det lätt att känna sig ny utan att känna sig noob. Talangträden ser inte ut som förut – men det gör inget, för det är nytt ändå. Spellrotationen sitter inte som förut – men det gör inte, för det är så för alla. Det finns helt enkelt nått ganska bekvämt i att ta upp gammal kärlek när den startar om lite lätt. Det är som ett gammalt, välkänt förhållande fast med lite nya gnistor som får det att flamma till. Tryggt och invant samtidigt som det är nya äventyr.
Nåväl. Här står jag och skriver. Ena benet på väg in i till min panda. Andra fortfarande kvar här, med er. Klockan är strax nio och det lämnar tre timmar att spela innan mina ögon obönhörligen kommer slå ihop. Så. Nu är det jag som ska in och packa upp kameran!
Grattis Umeå! Eller ni som bor där. I afton kan ni gå på en föreläsning som en annan hade gett ett mindre kungarike för att bevista. Anita Sarkeesian kommer att berätta om hennes Feminist Frequency och om hennes Kickstarter-finansierade projekt ”Tropes vs Women”.
Kl 17.00 i kväll, på Umeå Universistet.
Du behöver inte anmäla dig och det kostar inte ett öre.
(Passar på att tacka Michael Gill från Blogemup som skvallrade om föreläsningen!)
Eftersom jag är geografiskt åt skogen så får jag väl harva vidare i Misten kring Pandaria. Jag och spawnrate:en från helvetet. Japp – ze internetz iz back!!!
Paniken börjar smyga sig på. Vid midnatt smäller det! Hej du gamla panda osv. Men här sitter jag, utfryst från internets gemenskap på grund av nån trasig växel i Telias system. Sedan i fredags har jag varit nätlös. Bara kunnat koppla upp mig med en kackig mobiltäckning för att få iväg de mest basala mail och nödvändiga tyckanden.
Helgen – som var tänkt att sjuda av gearfix, finslipande av rotationer och questande om kvällarna – blev inte riktigt som planerad och nu sitter jag här och känner mig tämligen nervös att Telia inte ska få ordning på sin business och leverera nät innan tolvslaget.
Tajmingen hade ju kunnat vara lite bättre – måste jag säga.
Nåväl.
Skiter det sig får väl även jag ta och kasta mig in i Borderlands 2. Det verkar ju vara väl värt att lägga tid på! Karln min spelar och när jag i helgen har hängt där, över hans axel och stört, så verkar det kunna falla mig i smaken. Falloutfeeling-ish, roliga karaktärer och story (ja – det har ju bara varit kampanjeläget dårå, pga besväret ovan) och så är jag ju en sucker för cellshadingen som fick mig att älska XIII en gång i tiden.
Det enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet är min FPS-åksjuka. Varför måste det vara ett FPS?! Jag vet att det säkert är svinkul, det finns ju en orsak till varför så många spel är FPS:er. Men jag, som inte kan hantera det, blir bara sotis.
(Ja, det finns åksjuketabletter man kan ta – men man blir lite såsig av dom. Dock bättre än inget!).
Ps. Jag hade tänkt länka till XIII ifall det var någon som missat det spelet Men pga helt dunderlångsamt nät får ni dra en googlig själva. Ber om ursäkt.
Zombiegullet fortsätter. Spelvärlden verkar inte kunna få nog av de odöda charmtrollen. Jag trodde faktiskt att trenden skulle börja vissna snart, tänkte att snart har vi väl tröttnat på hjärndieten. Men… det verkar inte bättre än att vi kör vidare på spåret ett tag till.
Idag upptäckte jag detta: State of Decay.
Ett öppet, stort spel som handlar lika mycket om överlevnad på microbasis som på macro. Du ska inte bara överleva zombieapokalypsen utan också bygga upp ett samhälle under tiden. Ungefär vid orden bygga upp så blev jag nyfiken. Den aspekten, att hela vår värld rämnar och att vi sedan måste bygga nytt, är ju vrålintressant. Inga lagar som man måste förhålla sig till, vad händer med moralen? När samhället slås i spillror – hur fan ska vi lösa det då?
Nu kommer väl det här spelet knappast leverera någon form av svar – men att snudda vid tanken och ta sig an temat kommer man en bra bit på ändå.
State of Decay verkar ha en annan ganska festlig feature i att man måste byta spelare med jämna mellanrum. När jag läste om spelet på Eurogamer så beskrevs det så att man stötte på andra överlevare under spelets gång som man knöt till sig och beroende på vilka skills de hade kunde man röra spelet i olika riktningar. Ingen överlevare orkar ensam hela tiden, så man var tvungen att byta med jämna mellanrum och spela någon annan och därmed få andra saker att göra.
Ambitiöst och ett smart sätt att kunna variera spelet tänker jag. Plus i kanten för tankar om omspelbarheten.
Nåväl. Jag kommer att försöka hålla korpgluggarna på spelet och se vartåt det barkar.
(Vill man gå all out MMO så har man ju The War Z som är på gång).
Det är ju ingen hemlighet att många spelutvecklare är lite trötta på förlagen. Det verkar rätt ofta knorras om hur den konstnärliga visionen grumlas av förlag som tycker till om åldersgränser, innehåll, releasedatum, multiplayermåsten osv.
Att utveckla ett spel måste såklart vara en ständig kamp för sina idéer och en konst i kompromissande – det förstår en mer än väl!
Intressant är då att stora, väletablerade företag – såna man inbillar sig skulle kunna ha rätt mycket att säga mot en ettrig förläggare – drar av en Kickstarter för att kunna ha ryggen fri och göra ett spel precis som de vill. Obsidian Entertainment – som alltså har folk som haft fingrarna i Baldurs Gate, Planescape Torment, Fallout, Neverwinter Nights osv – kommer till Kickstarter med en RPG-idé och mössan i hand. Dryga miljonen dollar vill de ha, och efter bara några dagar är de väl över den gränsen.
Project Eternity kallar dom det och det är lite av en nostalgitripp rent spelmässigt:
Men! Det som är absolut mest intressant här – förutom peppet att det kommer ännu ett spel som ska påminna om spelen från förr – är ju att även en stor fisk som Obsidian går förbi en instans i spelindustrins näringskedja och istället vänder sig till oss. Spelarna. De vill ha våra pengar, och de vill veta att de är på rätt väg. Det är ju inte helt orimligt att tänka på alla betalande som en stor fokusgrupp: vad vill spelarna ha, hur vill de ha det och kan det överensstämma med vår vision.
Det var ett ganska bra tag sen jag kände ett sug efter en ny konsol. Jag kastade mig inte till närmaste affär för att införskaffa någon 3DS eller Vita när de släpptes. Har börjat tina upp inför Vitan tack vare kommande Tearaway. Men det var alldeles för längesen som jag kände det jag kände igår eftermiddag.
När jag väl fått ordning på streamen från Nintendos WiiU-snack så bubblade det till i hagalenheten.
Det kanske är så att jag kommer stå där, i kön till affären, den 30 november och vifta med alla mina pengar. (Det här med att priset just nu verkar hamna på 5000 spänn här känns inte helt i linje med den amerikanska prissättningen på 299 dollar eller 349 dito för premiumpacket).
Jag tror det hände någonstans vid New Super Mario Bros U-trailern. Där man kunde klutta in små plattformar åt varandra under tiden man spelade. I det läget så började jag tänka på möjligheterna i co-op som konsolen ändå har. Hur gamepadsen kan bygga broar.
Sällskapsspelandet – jag hoppas på din revival!
Sen är man ju peppad på ZombiU, The Wonderful 101, Lego City, Pikmin 3 osv. Men det kan vi snacka om en annan gång.
Ps. Du kanske undrar vad jag snackar om när jag säger premiumpacket? Såhär skriver Nintendo Bergsala: Av de två hårdvarupaketen som visades kommer det ena att heta Wii U Basic Pack och innehålla en vit Wii U med 8GB internminne samt en vit Wii U GamePad. Det andra hårdvarupaketet kommer att heta Wii U Premium Pack och innehålla en svart Wii U med 32GB internminne samt en svart Wii U GamePad. Med i Premium Pack kommer också en hållare och en laddare för en GamePad och en hållare för själva konsolen samt en sensor bar och spelet Nintendo Land. Båda hårdvarupaketen innehåller en HDMI-kabel och en AC-adapter för en konsol och en GamePad.
Jag var övertygad om att jag redan hade tipsat om denna helgens happening – men upptäckte att det bara var i min hjärna jag gjort det. Så nu gör jag det. Bättre sent än aldrig osv.
Gillar du esport och framförallt Starcraft II? Då har du en rätt fläskig helg att se fram mot i Globen. Från 12-24 både lördag och söndag så avgörs europeiska delen av Blizzards officiella Världsmästerskap i Starcraft II.
Dreamhack tillsammans med Blizzard är värdparet för tävlingen.
Och för de som befinner sig geografiskt olägligt… ja, då finns det ju alltid en stream! (Scrolla ner lite på sidan – under casters. DÄR hittar ni streamen).
Poppa dina popcorn och kryp under filten. Om en och en halv timme kan vi bänka oss framför en presentation av Wii U från Nintendo. Här.
Troligen kommer det dyka upp info om spel, pris och datum. Det var i alla fall det som sas på den japanska versionen av presskonferensen, så en skulle kunna anta att det är samma sak vi kommer få höra.
Hösten! Den är officiellt här nu. September räknas ju som den första höstmånaden säger de som vet. Skit, kan en ju tycka – om man inte känner sig klar med sommaren.
Men en bra grej med att hösten kommer är att med den kommer en Phoenix Wright: Ace Attorney-trilogi till iOS.
Capcom kastade ut nyheten förra veckan, (alltså den att de släpper de första tre spelen i serien i HD-utgåva till iOS), och jag erkänner utan omsvep att jag är ruskigt glad över detta. Den hårfagre advokaten ligger mig varmt om hjärtat och att få chansen att återses krispigt snyggt och lite lätt anpassat till iPad är inget jag tänker tacka nej till!
Nu kommer vi till det här med NÄR. Som vi ju ofta vill ha svar på. Höst säger Capcom. Hösten är här säger vi. Men inget datum i sikte än.
Den åldrade Herbert Tingsten minns i målande flashbacks sitt liv och sina ställningstaganden i Per Wirténs biografi. Jesper Högström har läst den.
DN Plus.00 tweets0 rekommendationer
Säljer handböcker.
Tre av landets största bokaffärer på internet säljer böcker med tips på hur man bäst odlar marijuana hemma.
28523 tweets262 rekommendationer
Skådespelaren Meryl Streep gestaltade Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn”. I ett uttalande hyllar hon Thatchers styrka.
”Bevis på någon slags storhet”.00 tweets0 rekommendationer
DN Plus.
Nicholas Wennö: Hatet förenade brittiska kulturarbetare.
00 tweets0 rekommendationer
Dog nobelpristagaren Pablo Neruda av cancer eller blev han förgiftad under Pinochets diktatur? Nu grävs han upp i jakten på svar.
Tv + text.
313 tweets28 rekommendationer
Marie Serneholt blir den yngsta programledaren som tv-klassikern ”Bingolotto” har haft och förändringar är att vänta.
”Jag är otroligt hedrad och glad”570 tweets57 rekommendationer
DN Film.
Gripande om terrorns rötter i ”Guds hästar”. Även ”The place beyond the pines”, ”Mama”, ”Jack the giant slayer” och ”Förtrollad av Paris”.
00 tweets0 rekommendationer
Mest kommenterade