Ni vet när man ibland, lite slentrianmässigt slänger ur sig: ”ja vad tiden går…” – i afton har jag hittat skolboksexemplet av precis just det där.
För sex (6!!!!!) år sedan släpptes Wii. Då skrev jag en krönika om att köa i kylan. Idag läste jag den för första gången sedan dess. Slogs av hur vissa saker inte förändras, trots en Mario i HD och ett asymmetriskt flerspelande. Hur kärleken till något fortfarande kan fylla upp hjärtan och hålla händer och fötter varma när man köar i novembermörkret.
Well. Jag tänkte att ni skulle få se den. Helt uncut – straight out of 2006!
Håll i er.

Förra veckan satt en hoper spelvänner utanför en spelbutik i Stockholm. De satt där inte bara ett par timmar utan spenderade nätter och dagar sittandes i kö. Allt för att lägga rabarber på en ny spelmaskin. Rätt exotiskt för att vara ett land som Sverige.
I Japan däremot är det standard för varje stort spel och framförallt för spelkonsolerna. Akihabaras gator fylls av entusiaster som alla delar en kärlek till spelserien, spelutvecklaren eller konsolen när det vankas release. Deras iver gjorde en gång i tiden att japanska regeringen vädjade till spelföretagen att inte släppa sina stora spel eller konsoler på vardagar, eftersom skolbänkarna stod tomma och folk sjukskrev sig från sina arbeten för att kunna få tag i ett eget exemplar av spelet eller konsolen.
Det ligger något otroligt vackert i den här entusiasmen. Det är ett konkret betyg på hur man brinner för sin hobby. Att sen industrin gör sitt för att använda de glödande ungdomarna för sin egen PR-maskin kanske är sak samma. För resultatet för de charmade i kön är ändå samma sak. De får ett bevis på att deras nörderi inte är något de är ensamma om.
Grejer som detta gör ju att vi som spelar känner någon sorts grupptillhörighet, där våra föräldrar eller vänner med andra intressen tycker vi är asociala eller tråkiga bevisar köandet en motsats och en samhörighet.
Spelvärlden tenderar att vara en rätt elitistisk plats. Har man inte spelat ”ICO”, kan rabbla alla slutbossarna i ”Final Fantasy”-serien, har specialutgåvan av ”Half Life” eller Shigeru Miyamotos signerade foto på sängbordet så vet man helt enkelt ingenting om spel. Spenderar man ett par timmar på alla dessa forum på nätet är jargongen rätt tydlig, det tävlas i kunskaper och pinkas revir.
Men i kön, där alla visar upp sin passion är namedropping överflödig. Man har redan genom sina sönderfrusna fingrar bevisat att man är en del av spelkulturen.
På sätt och vis är tältandet ett bevis på att spelfans är precis som vilka andra fans som helst. De har i stället för Backstreet Boys eller Arsenal släppt in spelen i hjärtat. För vilka andra som helst är Link bara en kille i gröna kläder som struttar runt med en pilbåge och en bumerang. För de passionerade spelarna är Link en fullt godtagbar anledning att skaffa sig både blåskatarr och förfrysta nästippar.

Nu har vi levt ihop en vecka – jag och min Wii U. Det har gått rätt bra. Vi börjar vänja oss vid varandra. Den fick första parkett under tvn och jag tror att den är nöjd med det.
Jag är i alla fall nöjd. Bortsett från en startsträcka som var fånigt lång, med installation av nån patch-tjofräsa – som skulle laddas ner från yttre rymden (var det säkert inte men sån tid det tog så började jag undra) – så har den faktiskt varit rätt smidig i setup:en.
På spelfronten har det mest blivit Mario. Kanske för att jag inte köpte mer än det och Nintendo Land.
Ska vi vara helt ärliga så var det ju knappast en konsolrelease som dignade under en tung spellista. Sammanlagt tre spel tyckte jag var intressanta, dessa två och ZombieU – resten känns rätt oinspirerande. (Håller ni inte med så tipsa gärna – jag har inte skickat iväg önskelistan till tomten än).
Och även om jag är kungligt road av New Super Mario Bros U så är det ju inte som Super Mario Galaxy, som totalt förtrollade. Det måste nog sägas att det är lite märkligt att Nintendo inte ser till att hosta fram något nydanande SMB-spel utan istället bara hottar upp något vi spelat ett par gånger förut.
Jag saknar också ett Mario Kart! Det har ju snackats om att det är ett på gång, eller – Hideki Konno, Mario Kart-producenten har sagt att han önskade att få göra ett till Wii U – men än så länge har jag inte sett svart på vitt att det är något på gång. Och ett Metroid signerat Retro Studios, precis lika magiskt som Metroid Prime var när man njöt sig igenom det på Gamecuben.

Nä. Lineupen är onekligen lite svag än så länge.