Vet inte om ni läst Malin Ullgrens krönika här på DN om hur man kan bejaka sitt intresse av det totalt meningslösa. Typ som att vara ultrafascinerad av Henrik VIII eller att baka sockerkakor. Inte för att sikta på att öppna en butik för historiska bakverk, utan att bejaka intressena för bejakandets skull. I stora drag.
Hur man kan hänge sig åt något utan att få vinning av det. Jag gillar tanken, och kan inte sluta tänka på hur spelen hanterar detta med specialintressen för intressets skull – eller hur de inte gör det. I ett spel gör man ju sällan något utan egen vinning. Allt man gör syftar – på något sätt – att bygga sig själv, eller sin karaktär rättare sagt, starkare eller bättre på något sätt.
På en av mina första lektioner i konstvetenskap på gymnasiet fick vi en uppgift om att välja ett citat från valfri konstnär och visualisera det. Jag valde väl nått mainstreamigt av typ Warhol som jag sedan länge glömt, men min vän skrev med stora svarta bokstäver mot kritvit bakgrund: ÄGNA MASSVIS ÅT TID ÅT DET TILL SYNES MENINGSLÖSA.
Lysande!
Jag tänker på det ganska ofta. Att det är ett bra råd. Det ”till synes meningslösa”. Att lägga massa tid på att lära sig om Henrik VIII och hans utsvävningar hustrumässigt. Eller att lägga massvis med tid på att styra digitala, olikformade block nära varandra så att delar av dem försvinner så ofta som möjligt.
Det finns ju egentligen ingen mening för mig att göra det. Det är meningslöst. Men ändå så gör jag det. Det eller något annat. Som att jaga virtuella djur, leta upp nycklar/skatter/varelser/förnödenheter. Den konstgjorda världen som vi spelare lägger rätt mycket tid i är ju – om man ska vara krass – rätt meningslös för oss i den verkliga. (Även om den för oss är fullkomligt självklar. Vi vill vara där, vi vill uppleva den. Oavsett om det är ett episkt äventyr eller bara en snabb match i Dead or Alive).
Skyrim spelas igenom här hemma. Ett oändligt antal färdigheter man kan lära sig. Men, som sagt, allt syftar till att på något sätt göra karaktären bättre i något avseende. Du kan bli bättre på att snacka smooth, på att skjuta pilar, eller… ja. Men ingenstans finns det meningslösa. Det är inte säkert att det måste finnas där, för hur kul blir det att lägga massa hårt förvärvade poäng i något som inte underlättar för mig? Men det går inte att låta blir att fundera på – om man tänker att spelen på många sätt speglar oss som människor – glappet mellan vår förmåga att fastna för något totalt onödigt och spelens natur där vi inte kan göra mycket utan nyttotänkande.
Äsch! Jag vet inte. Jag älskar ju att levla, så vad snackar jag om egentligen…?
Mest kommenterade