Då och då kommer de ju, spelen som inte är spel – men som ändå är som spel. De där du inte riktigt vet vad du gör – men har svårt att sluta göra det. Som Depression Quest tillexempel.
En depressions-simulator, om man så vill – i brist på annat att kalla den. En interaktiv fiktion som du släpar dig genom. Ett lager gameplay ovanpå en berättelse om trasighet, håglöshet och nära nog panik.
Du läser sig genom en allt mörkare vardag. Du får val, varav några – de mest logiska och som man kan se skulle kunna vara ett steg i rätt riktning – är överkryssade. Som om ens undermedvetna redan valt ut pest eller kolera-svaren samtidigt som ditt riktiga jag och dess väsen skriker att du mycket hellre skulle välja valet att bli frisk.

Bakbundenheten som dyker upp. Känslan av att inte kunna. Inte mäkta med. Inte få det att fungera. Spelet gör det obarmhärtigt bra. Det var ett par dagar sen jag drog igenom det nu och fortfarande har jag en obehaglig känsla i maggropen.

Depression Quest är såklart en upplevelse vars syfte är att lyfta frågan om psykisk ohälsa. Att få folk att se hur det kan vara när man befinner sig i mörkret. När depressionen har sina vassa klor i en och ständigt drar en neråt. Meningen är att man ska kunna ana hur det känns, att man ska få förståelse för svårigheterna och kanske också av vikten att faktiskt söka hjälp.
Om jag ska vara helt ärlig så kan jag ha svårt för en del serious games-spel. Det kan bli så upphåsat, kännas lite för mycket ”duktigt” och för lite ”spelande”. Men Depression Quest klickar jag mig igenom av ren nyfikenhet. Troligtvis för att det är så bra skrivet. Och för att det får ångesten i maggropen att växa.