Tack och lov för tag team

Jag minns första gången jag spelade ett fightingspel med tag team, hur jag i min uppspelthet hamrade bytaknappen och förvirrade min stackars teamkompis. Jag minns den lite sura minen (och den, i ärlighetens namn, lite stela stämningen efteråt).
Det blev bättre med åren kan jag rapportera. Även om jag har alltid varit lite för glad i att studsa ut ur en fight vid oväntade tillfällen så har jag lärt mig vara mer moderat av möjligheten att hoppa ut ur fighten.

Fast nu trycker jag. Det är dags att dra av ett klassiskt panikbyte. Jag kastar ut mig på avbytarbänken ett tag och kastar in en stackars teammate. Entré Jonas Thente (som ni ju redan känner till eftersom han är vår processor/professor på spelsdelen här på DN).
Varför undrar ni? Alltså det är ju inget fel på Jonas – men varför tappar du ut, Susanne?
Jo, nu är det så att jag har gått och blivit på tjocken (igen) och det börjar närma sig det där magiska releasedatumet nu. Planen är att göra en Blizzard och släppa när allt är är klart och detaljerna finslipade in i det absurda (det kommer jag ju tycka oavsett visserligen, verkar ju för det mesta vara en biologisk omöjlighet att ogilla sin egen unge) – men tydligen så har jag inte tillräckligt med stamina för att hålla fighten uppe fram till dess.

Så jag lämnar er ett tag. I tryggt förvar. Och kommer tillbaka när min livsmätare åter är maxad.
Till dess: det kommer bli tomt (för mig) och kul (för er)!
Och så lovar ni att spela alla bra spel, vara snälla mot varandra online, inte slarva med tandborstningen och ja… allt det där vanliga.

Vi ses!

Internationella kvinnodagen!

Så var den äntligen här. Första delen i Tropes vs Women! Efterlängtat och viktigt.

23 minuter och 34 sekunder som du verkligen bör ta dig tid att se. Gärna idag, för att uppmärksamma just dagens tema i världen: den Internationella kvinnodagen.

Killer isu deadu!

Det är något med Suda51 som gör att jag förlåter mycket. Jag tror det började med Killer 7, och sedan dess har jag inte kunnat sluta förföras av spelen han gör. På ett eller annat plan.
Så nu när nu Killer is dead – hans kommande splatterkaka – fått en trailer så är jag där igen.
Försöker tänka att det inte är häftigt bara för att blodet sprutar. Men det är nått med estetiken som gör att jag mjuknar. Kanske är det i kombination med den hårdkokta japanskan. Eller det här med en katana i högsta hugg. Eller man får heta Zappa i spelet. Eller ja… mörkret kanske…?

Snart så!

Nu är det banne mig inte långt kvar hörrni!

Lara kissar inte!

Igår fick jag hem nya Tomb Raider. Jag ska erkänna, utan omsvep, att jag inte har peppat speciellt mycket på spelet. Försiktigt nyfiken har jag varit, sedan vi blivit utlovade en liten reboot av serien. En serie som jag, om jag ska vara helt ärlig, har haft lite svårt för.
Jag har inte kunnat se förbi de stora tuttarna på Lara utan dömt ut många spel i serien väldigt fort. Fröken Croft har aldrig känt speciellt levande för mig. Men fyra timmar in kan jag bara säga att den enda besvikelsen på det levande planet är att hon fortfarande inte har behövt kissa.
Och det har föga att göra med pixelperfektionen i hennes hår, som visserligen är imponerande omskött med hårinpackning vid varje tvätt I’m sure, utan mer med henne i egenskap av person.

Vi får se om det håller i sig. Och om jag kommer behöva ta fröken avsides för att tömma blåsan eller ej. Men än så länge är jag lätt imponerad över henne (och hennes blåsa).