Trasiga saker

Förra gången jag spelade The Elder Scrolls V:Skyrim gjorde jag det på en PC.

Det känns som tio år sedan, fastän det bara var häromåret.

Samma buggar som plågade mig då plågar mig nu.

Jag är en kompletionist – det vill säga att jag tillhör den kategori spelare som mår fysiskt illa av att minnas den där dörren i den där grottan. Dörren jag aldrig öppnade.

Somliga av er vet vad jag menar och jag behöver inte förklara vidare.

Nu kör jag Skyrim på Xbox.

Och där är de ju igen: precis samma eländen som jag minns från första  PC-installationen. Eftersökta böcker jag kånkar omkring på (+1 kg) som jag inte kan överlämna till bibliotekarien; quests jag har avslutat och inrapporterat men som ändå tynger min lista över saker jag inte har gjort…

Å ena sidan fascineras jag av hur buggar får en fysisk form. Om man nu kan kalla vikt i ett spel för fysisk, men häng med… För tillfället släpar jag på tre böcker, 18 sällsynta juvelskrin samt en Dibella-staty som väger flera kilo och som jag skulle ha lämnat till ett butiksbiträde om det inte vore för att jag först råkade ta livet av henne eftersom hon ingick i en grupp synnerligen fientliga kannibaler.

Denna vikt är en påtaglig påminnelse om Bethesdas tillkortakommanden.

Inom alla andra konstarter hade det upplevts som en pinsamhet om upphovsmannen lämnat luckor och hål i verket.

När jag går in på spelfora och wikis ser jag mina problem listade under rubriken ”Known bugs”.

”Known bugs”???

Det skall fan veta att de är. Och framförallt vet Bethesda sedan minst ett år att det är kända buggar. Jag noterar att en patch har kommit till PC-versionen för någon månad sedan. Möjligen kommer en uppdatering till PS3 och 360 lagom till utgivningen av Game of the Year Edition.

Jag kan inte låta bli att undra hur filmpubliken hade reagerat om Stanley Kubrick bara låtit Danny i The Shining spårlöst, utan kommentar, försvinna en timme in i filmen. Eller om Picasso lämnat ett tomrum där den andra kvinnan från vänster skulle vara i ”Les demoiselles d’Avignon”. Okej, det kanske hade uppfattats som än mer avantgarde, men ni som har läst Schelling begriper vad jag menar: i ett berättande medium är det inget mindre än scheisse att lämna tjocka trådar hängande längre än tre månader.

Tar Airtours till Helgen

Astronautfilmerna, ni vet.
Eposen där hjältarna lämnar över till Houston för att sedan bara sitta och skaka under fentio kilo säkerhetsbälten och hundra kilo ångest under tiden de hjälplöst väntar på att brinna upp i en eller annan atmosfär.

Det är jag, när jag spelar konsolstöpta AAA-fps:er.

Som senast: Deadspace III.

De har sina poänger, de här hangaroundsen.
De är som Gröna Lund, Liseberg eller EuroDisney.
En blandning av det heroiska bekämpandet av träankor i något gistet stånd under ett blött företagsrace och att åka spöktåg.
Jag klarar ett par timmar av hjälplöst vallande längs scenariot innan mitt frihetsbehov manar mig till revolt.

Om jag ska ledas vid nosen genom en story så får den vara fan så mycket bättre än Deadspace III:s slöa kompromiss mellan Alien, Doom och Clas Ohlson (och jag orkar inte gå in på Aliens: Colonial Marines och dess närapå fulländade hopplöshet)

, för att skaka av mig känslan att famnas av en järnjungfru och återfå känslan av frihet, återvänder jag till Skyrim, lik en tuberkulös frigångare till ett schweiziskt sanatorium.

Jag vill bara kunna röra mig en aning i sidled, runt en sten till exempel, utan att stöta emot järnjungfruns obönhörliga vägg.

Det kan ha varit en usel idé.

LucasArts i graven

Man vet aldrig. Goda saker har kommit tidigare ur sånt som sett ont ut. Ändå är det sorgligt att Disney beslutat sig för att lägga ner LucasArts.

Här finns detaljerna.

Sörjandet är upp till var och en.

Lättjan

Lättjefull som jag är har jag försökt hitta sätt att parallellköra Bokbloggen och Spelbloggen – där jag vikarierar för Susanne Möller.

Och visst.

I Thomas Pynchons digra roman Mot dagen, som kom i svensk översättning för några månader sedan, uppenbarar sig den perfekta lösningen.

Jag tänker inte ens försöka redogöra för romanens handling. Här räcker det att relatera förekomsten av väldiga luftskepp kring förra sekelskiftet som härbärgerar pojkscoutaktiga äventyrare (”Vågspelets Våghalsar”) – alltihop som hämtat ur någon opublicerad vision av en Jules Verne på speed.

Det amerikanska luftskeppet Obekvämligheten har en rysk nemesis: kapten Padzhitnoff på skeppet Bolsjaja Igra. Denne kapten har ett specialvapen som han gärna använder:

Den parallella organisationen i Sankt Petersburg, som gick under namnet Tovarisjtji Slutjajnyje, var ökänd för att överallt i världen där dess medlemmar dök upp ställa till ofog, med motiv som oftast var höljda i dunkel för pojkarna, och Padzhitnoffs egen specialitet i detta hänseende var att arrangera tegelstenar och murblock, alltid hopsatta i formationer om fyra, som blivit hans ”signatur”, och låta dem falla för att åstadkomma förödelse mot de mål som hans överordnade utsett. Dessa dödsbringande projektiler härrörde oftast från de bärande väggkonstruktionerna i tidigare angreppsmål.

Översättningen är Hans-Jacob Nilssons. Ett antal sidor senare konfronterar Våghalsarna rivalen med misstankar om att den senare står bakom förstörelsen av kampanilen på piazza San Marco:

”Så praktiskt”, mumlade Lindsay mörkt, ”att det inte går att hitta några spår i grushögen efter de fyrdubbla tegelstenskombinationer som ni finner ett sådant nöje i att släppa på alla som ni fattar motvilja mot.”
Ryssen, som mindes åsynen av kollapsen, log blekt. ”Tetrominer släpps bara i vrede”, sa han. ”En detalj hämtad från japanerna, som aldrig, om de inte önskar kränka, vill skänka fyra av någonting – japanska tecken för fyra uttalas på samma sätt som ’död’.

Jag utgår ifrån att passagerna är självförklarande som hyllning till Alexej Pajitnovs odödliga spel Tetris.