Jag minns första gången jag spelade ett fightingspel med tag team, hur jag i min uppspelthet hamrade bytaknappen och förvirrade min stackars teamkompis. Jag minns den lite sura minen (och den, i ärlighetens namn, lite stela stämningen efteråt).
Det blev bättre med åren kan jag rapportera. Även om jag har alltid varit lite för glad i att studsa ut ur en fight vid oväntade tillfällen så har jag lärt mig vara mer moderat av möjligheten att hoppa ut ur fighten.

Fast nu trycker jag. Det är dags att dra av ett klassiskt panikbyte. Jag kastar ut mig på avbytarbänken ett tag och kastar in en stackars teammate. Entré Jonas Thente (som ni ju redan känner till eftersom han är vår processor/professor på spelsdelen här på DN).
Varför undrar ni? Alltså det är ju inget fel på Jonas – men varför tappar du ut, Susanne?
Jo, nu är det så att jag har gått och blivit på tjocken (igen) och det börjar närma sig det där magiska releasedatumet nu. Planen är att göra en Blizzard och släppa när allt är är klart och detaljerna finslipade in i det absurda (det kommer jag ju tycka oavsett visserligen, verkar ju för det mesta vara en biologisk omöjlighet att ogilla sin egen unge) – men tydligen så har jag inte tillräckligt med stamina för att hålla fighten uppe fram till dess.

Så jag lämnar er ett tag. I tryggt förvar. Och kommer tillbaka när min livsmätare åter är maxad.
Till dess: det kommer bli tomt (för mig) och kul (för er)!
Och så lovar ni att spela alla bra spel, vara snälla mot varandra online, inte slarva med tandborstningen och ja… allt det där vanliga.

Vi ses!

Så var den äntligen här. Första delen i Tropes vs Women! Efterlängtat och viktigt.

23 minuter och 34 sekunder som du verkligen bör ta dig tid att se. Gärna idag, för att uppmärksamma just dagens tema i världen: den Internationella kvinnodagen.

Nu är det banne mig inte långt kvar hörrni!

Kulturkrockar. Hook, Line and Sinker med ett sXe-band på en irländsk liten pub med ölet flödande, eller spel och film som battlar.
Det går inte att ogilla dom. Krockarna. Faktum är att det är utifrån dom det händer.
Håller man sig bara till den rutan av verkligheten man känner sig bekväm i slutar man så sakteliga utvecklas. Man rör sig inte framåt. Man kan omöjligt skapa kultur utan att krocka ibland. Så tänker jag.

Och så tänker bevisligen Gabe Newell och JJ Abrams som möttes under Dice 2013 för att varmhjärtat hissa och dissa varandras verk och medium (för att sen, såklart, mötas i ett välregisserat slut). Under parollen ”Storytelling Across Platforms” pratade de två genierna om hur konventioner i spel och film låser oss i olika mallar. Hur vi spelare kan vara förlåtande med vissa – i filmpublikens ögon – högst bisarra situationer och vice versa. 20 minuter av insikt, pepp och fniss:

Vet inte om ni läst Malin Ullgrens krönika här på DN om hur man kan bejaka sitt intresse av det totalt meningslösa. Typ som att vara ultrafascinerad av Henrik VIII eller att baka sockerkakor. Inte för att sikta på att öppna en butik för historiska bakverk, utan att bejaka intressena för bejakandets skull. I stora drag.
Hur man kan hänge sig åt något utan att få vinning av det. Jag gillar tanken, och kan inte sluta tänka på hur spelen hanterar detta med specialintressen för intressets skull – eller hur de inte gör det. I ett spel gör man ju sällan något utan egen vinning. Allt man gör syftar – på något sätt – att bygga sig själv, eller sin karaktär rättare sagt, starkare eller bättre på något sätt.

På en av mina första lektioner i konstvetenskap på gymnasiet fick vi en uppgift om att välja ett citat från valfri konstnär och visualisera det. Jag valde väl nått mainstreamigt av typ Warhol som jag sedan länge glömt, men min vän skrev med stora svarta bokstäver mot kritvit bakgrund: ÄGNA MASSVIS ÅT TID ÅT DET TILL SYNES MENINGSLÖSA.
Lysande!
Jag tänker på det ganska ofta. Att det är ett bra råd. Det ”till synes meningslösa”. Att lägga massa tid på att lära sig om Henrik VIII och hans utsvävningar hustrumässigt. Eller att lägga massvis med tid på att styra digitala, olikformade block nära varandra så att delar av dem försvinner så ofta som möjligt.
Det finns ju egentligen ingen mening för mig att göra det. Det är meningslöst. Men ändå så gör jag det. Det eller något annat. Som att jaga virtuella djur, leta upp nycklar/skatter/varelser/förnödenheter. Den konstgjorda världen som vi spelare lägger rätt mycket tid i är ju – om man ska vara krass – rätt meningslös för oss i den verkliga. (Även om den för oss är fullkomligt självklar. Vi vill vara där, vi vill uppleva den. Oavsett om det är ett episkt äventyr eller bara en snabb match i Dead or Alive).

Skyrim spelas igenom här hemma. Ett oändligt antal färdigheter man kan lära sig. Men, som sagt, allt syftar till att på något sätt göra karaktären bättre i något avseende. Du kan bli bättre på att snacka smooth, på att skjuta pilar, eller… ja. Men ingenstans finns det meningslösa. Det är inte säkert att det måste finnas där, för hur kul blir det att lägga massa hårt förvärvade poäng i något som inte underlättar för mig? Men det går inte att låta blir att fundera på – om man tänker att spelen på många sätt speglar oss som människor – glappet mellan vår förmåga att fastna för något totalt onödigt och spelens natur där vi inte kan göra mycket utan nyttotänkande.

Äsch! Jag vet inte. Jag älskar ju att levla, så vad snackar jag om egentligen…?

Det har droppat lite artwork från det kommande Metal Gear Rising: Revengeance som, vid första anblick, ser lite göttig ut. Mech-peppat och lagom mulet. (Eller är en bara svältfödd på MGS?).
Men så landar man, efter lite scrollning, vid skisserna av kvinnan med de många armarna och så känns det helt plötsligt mindre peppigt.
En kommentar under bilderna sammanfattar vad jag tänker rätt bra:

Right… 
robotically enhanced feet, multiple arms, and, what the hell, A COUPLE O’ BIG OL TITTAYS.

Cool stuff, but shit, grow the fuck up. If a woman was so inclined to deny her humanity to the point of multiple robotic augmentations and very probable loss of attraction/fertility, don’t you think she’d have a mastectomy too?!?!?

Exhibit A: [en.wikipedia.org]

Så sant: Är det inte konstigt att man, om man har all världens vetenskap och möjligheten att totalt transformera sig själv till nått omänskligt, att man väljer att ha kvar något så opraktiskt som brösten? De tycks heller inte vara speciellt omhuldade av sporttopp eller liknande – vilket, kan man gissa, kommer skapa rätt mycket ryggvärk när det springs omkring och… ja.. jag antar att hon inte sitter stilla och stickar hela dagarna – även om det ju då vore praktiskt att 12 armar.

Det var den invändningen mot Metal Gear Rising Revenge det, nu vill jag bara säga: gosse vad jag längtar efter Metal Gear Solid Ground Zeroes!
(Vi tar en reprisering av denna 10 minuters peppbomb!)

Jag har haft många under årens lopp. Tror jag kan räkna ihop till fem eller sex. Alla har de varit mig lika kära. Alla har de delat stora äventyr och små gyllene stunder med mig.
Den första, som inköptes till hushållet när vi huserade i en nedgången etta vi hyrde olagligt i tredje hand av den där killen som helt plötsligt var tvungen att ”dra utomlands ett tag eftersom det blivit lite mycket”. Den vi trängde in under den första stora tvn vi hade, som fick stå bredvid Dreamcasten på den vita ärvda hyllan och roa oss. Min första Final Fantasy-stund hade vi ihop. Vi satt och dreglade över Metal Gear Solid 2 och hur snyggt det var – allt tack vare den lilla maskinen som surrade. Fnissade åt GTA 3 och alla hyss vi gjorde.

Den fick följa med när vi ett par år senare flyttade till en egen lägenhet. Helt egen. Som hade två(!!) rum. Den tjocka tvn fick också följa med. Vi kopplade in den första Eye-Toy kameran i den maskinen. Fick måla väggen vit för att det skulle funka har jag för mig. Våra grannar som gick förbi måtte undrat – vad vi egentligen höll på med där vi skuttade omkring och fäktade i luften.
Sen kom det en till, vi insåg nämligen att vi var mer eller mindre tvungna att spela Final Fantasy XI och i vår mac-miljö var det bara att importera en amerikansk maskin som kunde ge oss onlineupplevelsen vi saknat från Phantasy Star Online till Dreamcasten. Chip hit och chip dit. Det började bli trångt under tvn, så vi köpte en ny tvbänk från IKEA. Som alla andra…

Sen åkte vi till Japan. En hel sommar. En HEL sommar utan annat än bärbart spelande visade sig vara omöjligt i tv-spelens mecka. Så då inhandlades en tunn, vacker och vit. Och ett PES – eftersom de storslagna rollspelen inte blir så värst storslagna på ett språk man inte förstår. Om man ens kommer förbi startmenyerna…
När vi väl kom hem var kärleken total. Den tunna, smala, lite bättre modellen inhandlades även med rätt regionskod. Vi gav bort de gamla trotjänarna. Ut med det gamla, in med det nya. Som tillexempel Guitar Hero. Ännu mer tillbehör förutom rattar, minneskort i bjärta färger, pistoler, Singstar-mikrofoner och REZ-vibratorer.

Sen flyttade vi isär. Inte jag och maskinen, utan jag och han. Hjärtesorg och delat bohag. Han fick PS2:an, jag fick sängen. Samt köpa en ny maskin.
Vi ångrade oss. Dubbel maskinpark är inte dubbel lycka visade det sig, det är dubbelt så mycket att damma. Så vi gav bort, packade undan och baxade upp på vinden.
Spelen blev fler och fler. De passerade som i revy. Rollspel, action, krigsspel, fighting. Och en och annan film.
Sen hände det. För snart 6 år sen. PS3!

Hade inte stödet för gamla spel varit så erbarmligt dåligt från början hade PS2:an nog förpassats till vinden på en gång. Men nu fick den stå där, först bredvid. Ibland åkte den ut på äventyr, kanske nån möhippa eller något bröllop som behövde lite Singstar eller Guitar Hero? Vår konsol var alltid game.
Nått år senare, vid nästa rensning, åkte den in i spelskåpet och först två år efter ”den nya” maskinens intåg så flyttade den in i en kartong adresserat vinden.

Den följde med i flytten för ett drygt år sen. Nu bor den i garaget. Jag tror att vi äntligen lyckats få ALLA spel som hör den till i samma kartong. Den kommer, precis som de andra pensionerade maskinerna, att få vara där. Den hotas inte av bortforsling. Den är alltför viktig.

Det emotionella värdet av den överstiger till vida alla de pengar som lagts på konsoler, spel och tillbehör. Utan min PS2:a hade jag med stor sannolikhet inte varit den jag är idag. Jag hade aldrig, med värme, kunnat minnas den där midvinternatten då vi spelade Baldurs Gate 2 (EDIT: ja, precis Dark Alliance 2)  tills ögonen blödde och vi tog en paus för att i snöstorm pulsa ända till Oskarshamns enda nattöppna mack för att köpa en genant mängd knasgodis. Eller mina tårar i soffan hemma i Hässelby över en död flicka i Final Fantasy 7. Eller ännu ett nederlag på den virtuella fotbollsplanen en julihet Tokyonatt i det lilla rummet i Sakura House. Ögonblicken jag blir lycklig av att tänka på är tusentals, alla har de en liten nämnare gemensamt.

En liten maskin som hjälpt spelen komma till liv.
En liten maskin som nu har slutat tillverkas.
Tack för allt, du kära lilla PS2!