Hösten! Den är officiellt här nu. September räknas ju som den första höstmånaden säger de som vet. Skit, kan en ju tycka – om man inte känner sig klar med sommaren.
Men en bra grej med att hösten kommer är att med den kommer en Phoenix Wright: Ace Attorney-trilogi till iOS.

Capcom kastade ut nyheten förra veckan, (alltså den att de släpper de första tre spelen i serien i HD-utgåva till iOS), och jag erkänner utan omsvep att jag är ruskigt glad över detta. Den hårfagre advokaten ligger mig varmt om hjärtat och att få chansen att återses krispigt snyggt och lite lätt anpassat till iPad är inget jag tänker tacka nej till!

Nu kommer vi till det här med NÄR. Som vi ju ofta vill ha svar på. Höst säger Capcom. Hösten är här säger vi. Men inget datum i sikte än.

Ok, nu börjar vi snacka! Det här kan bli spelet som gör mig till en PSVita-ägare. Just nu känns det så. Inte bara för att man kan skriva ut en prickig älg (att vika ihop) från sajten utan för att det ser ut att vara något helt magiskt.
Media Molecule har charmat brallorna av mig med Little Big Planet-spelen, så jag tror nog att Tearaway kan få mig att håva upp plånkan och köpa inte bara spelet utan även maskinen att spela det på.

(Säger hon medan hon är på väg till skrivaren för att hämta älgutskriften).

Pojken på bilden har precis fyllt tre år. Han har fått sin första egna spelmaskin och koncentrationen ligger tung.
I tjugo minuter.
Sedan hör jag ett frustrerat: MAMMA!!!!!! Det funkar inte.

Han är på varv 1, första banan i Mario Kart. Cirka tio centimeter från startlinjen, med kartfronten in i staketet. (Kanske skulle jag varit lite tydligare med hur man gasade, ägnade ju trots allt bara fem minuter åt att gå igenom just den biten).
Missförstå mig inte. Jag älskar ungen. Tycker att han är rätt smart och fattar det mesta tämligen fort. Men det är något med finmotoriken som gör att han inte klipper Nintendo DS:s kontrollsystem.

Entré iPad.
Valfritt spel. Ge honom cirka två microsekunder så har han klurat ut hur han ska styra, starta, peka, flytta osv. Som om han pratade flytande iOS-ska. Han navigerar mellan olika spel som om han aldrig gjort annat (det har han, vi är tex ofta ute och leker pirater).
Min poäng är följande: Nintendo har det svettigt.
Man har ju förstått att iOS och andra touchables är enkla att använda. Men det blir så tydligt när man ställer dem sida vid sida med ett Nintendo DS i ett barns händer. Någon som bara går på användarvänlighet. Någon som inte kan läsa sig till instruktionerna.
Att se sin unge kämpa med styrkorset i Mario Kart och att se honom manövrera runt i diverse olika bilspel på iPad – två helt olika grejer.

Sen har man ju stålarna att tänka på. Man kan väl köpa en touch-grej för ett par tusenlappar och sen köpa spel för en spottstyver. Medan en bärbar spelmojäng kostar lika mycket (eller mer) och spelen går loss på tre-fyra hundra.
Ja! Jag vet, en kan inte få Super Mario annat än i Nintendos revir, och JA, i många fall är det en viss skillnad på spel och spel.
MEN! Ändå. Jag förstår om man, som förälder, ser på päron och äpplen och tänker frukt som frukt. Och tjackar en läsplatta.

Vad mig själv anbelangar så kommer jag väl att stå bakom honom det närmaste året, kämpa med att lägga den lilla tummen på rätt del av styrkorset och hoppas att det där snart faller sig lika naturligt som det gör att sprätta iväg fåglar i Angry Birds.
(Förresten, är det någon som vet: går det att lära sig tycka om musiken eller kommer jag för alltid att vilja krypa ihop i fosterställning i ett hörn och gråta när jag hör den?)

Jag har något som närmast kan likna semester. Eller bör likna semester. Än så länge saknar jag de där dagarna man ska ligga i hängmattan (som jag inte har) och ta det piano, lyssna på P1 och kanske läsa en deckare eller vad det nu är som ligger på bästsäljarlistorna nuförtiden.

Jag har dock lyckats pressa in lite speltid i solen (eller sol och sol…) med hjälp av ett ruggigt, pyssligt litet iOS-spel. Plague Inc heter det och kan väl närmast liknas vid en pandemi-simulator.
Skapa ett virus, släpp lös det och se till att utvecklade det under spelets gång. Sköter du dig så kan du ta hela jordens befolkning av daga, slarvar du så ja… då botas ditt virus och allt misslyckas.

Ja, nu vet jag ju hur illa detta låter. Men det är faktiskt rätt kul, eller väldigt kul. Man sitter där och funderar på vilka symptom som kommer vara till mest besvär nu när det vankas torka i stora delar av Afrika. Eller hur en ska få sitt virus att slå till mot de rika länderna. Sjukstrategi skulle man kunna säga.
Fast när man sitter där, och hör ljudet av provrör som krossas, människor som kvider, ambulanser och misär – ja, då är det rätt lätt att få lite kalla fötter. Många är gångerna när jag, i grevens tid (eller egentligen för sent), försökt omvända mitt virus. Outveckla det.
Till exempel genom att ta bort utslagen som symptom. Eller se till att smittan inte är luftburen längre. Bara för att se om det kan ge mänskligheten en chans…
Än så länge har jag inte lyckats med att sabotera för mig själv. (Men skam den som ger sig).

Nåväl!
Gillar man världskartor, viruspyssel och att få en påminnelse om vikten av att tvätta händer. Då kan det vara värt att kolla in Plague Inc. Till ett blygsamt pris, (eller lite mer spelande) kan man sen  köpa till lite olika typer av smittohärdar;
Vad sägs om Svamp? Biologiska vapen? Kanske parasit? Vad du behagar – vi har det i Plague Inc!

Konami håller alltså på med ett nytt Castelvania. Till 3DS:en såklart. Med namnet Lords of Shadow – Mirror of Fate så kan man ana att Manowar sitter och sliter sitt (långa) hår för att de inte klippte den titeln till sin nästa skiva. (Ser man sedan artworken från Nintendo Power-magget så kan man dock gissa att kostymmakeriet hos riddarrockarna är i full gång).

Titeln till trots – eller kanske egentligen, om jag ska vara ärlig, tack vare titeln – så blir jag sugen på ett Castelvania i bärbart format. Konami ska täcka av mer i morgon på sin pre-E3-happening.

Jag har ingen. Funderade på att köpa men inser att jag har lite svårt att få tummen ur och spela bärbara spel just nu. Har liksom fastnat i soffloopen, ni vet: jobbat klart -> fixat med hemma -> soffan! -> sängen) och i den ekvationen har jag svårt att klämma in en bärbar konsol.
När jag sitter i soffan så kan jag ju lika gärna spela på konsol som att sitta uppkrupen med en egen liten konsol i knät. Tänker jag.
Ekonomiskt javisst – men lite trist också.
Kanske beror det på att jag ännu inte har fått nys om något spel som landar exklusivt på Vitan som ger mig köpeksem.

Visst – Uncharted vore väl ok. Men jag står inte och hoppar av förtjustning. Lumines gillar jag ju – men det spelkonceptet har jag ju liksom redan bränt av (alltför många timmar på, om vi ska vara ärliga). Katamari! Absolut, supercharmigt, men det finns ju också överallt annars.

Nä – jag håller korpgluggarna öppna efter något som får det att kittla till. Till dess så fortsätter jag min spellrotation med soffspelande på stor skärm ett par meter bort.

Satt och okynnessurfade lite på Gametrailers och ramlade över en ny film på gameplay från Kid Icarus: Uprising. Insåg att det ”snart” är mars och att det då finns chans att träffa på den lille vingbeklädde gynnaren igen.
Åh – jag undrar om han minns mig och vår tid ihop.

Läste precis vad Eurogamer skriver om PlayStation Vita. En rätt positiv åsikt och jag blir glad. Nintendos 3DS har blivit rätt så poppis, PS Vita verkar falla på läppen, iOS och Android skyfflar in spelare till spelen. En styck bär(bar)kompott till våren, någon?!

Jag tänker att de bärbara spelen blir ganska ofta ambassadörer för spelande i sig. Många barn kanske inte har ett Wii, men de har ofta en DS. Hos vresiga o-spelare är det ofta lättare att placera ett bärbart spel i händerna än att gå på en handkontroll på en gång. Det är liksom lite mer lättillgängligt. Hur många av oss har till exempel inte visat någon o-spelande under jul- och nyårshelgerna hur man lätt kan spela det här eller det där spelet på sin iPhone/iPad/Android?

Nåväl. Kul att läsa positiva omdömen om Vitan. Det enda jag önskar nu, i väntat på att se hur Vitan är när den väl kommer hit, är att hitta något bra skäl att skaka fram min gamla PSP så att jag kan få användning av denna lilla ljuvliga tingest. Ett PSP-fodral som fick ny adress när min japanska vän var och hälsade på förra veckan.