Irritation på Irrational

Hej! Detta är jag, fröken kverulant. Klagtanten. Jag har en sak att säga. Det är en petitess, knappt mycket större än ett knappnålshuvud egentligen. Men oj vad det skaver ändå. Det här med ljusreflektionerna och när det passar sig och inte.
Vi satt nämligen här hemma häromkvällen och spelpeppade lite inför våren. Bioshock Infinte och en fem minuters lång introscen dök upp och vi tittade. Först sa vi inget, men sen gick det inte att hålla inom sig länge…

Varför fastnar regndroppar och varför reflekteras ljuset som om jag hade ett fönster framför nyllet? Jag fattar inte!
Visst ser det riktigt fräsigt ut, coolt och fina effeker. Stämningsfullt på öppet hav och allt det där. Men… vad exakt är det som vattendropparna fastnar på? Vad är det som ger fancy ljusreflektioner?

Vi ser ju allt i första-persons-vy här. Visst! Kanske har en brillor på sig, men då brukar man ju ana någon form av kanter i ögonvrån. Jag satt och tänkte så mycket på det att jag var tvungen att se om klippet ett par gånger för att ta in helheten.
Way to go om man vill bryta illusionen om att vara ett med spelet. MEN! Vad vet jag – Irrational Games är inte dumma, de kanske kan ha någon poäng i detta? Något som man kopplar ihop längre fram… eller är det helt enkelt så att Irrational Games har begått den stora synden skryt. Showing of över hur fint de kan göra? Skryta där inget skryt ska va?

(Sen ska vi inte börja prata om det ologiska som händer i slutet. ”Här, sätt dig i stolen som är försedd med handbojor” och så sätter sig fanskapet inte bara i stolen utan LÄGGER även armarna så att han fastnar i bojorna…)

Ansikte, möt handflata!

Gratis och ”gratis”

Jag sitter på ett skakigt tåg och ser min unge spela lite olika spel på min iPad. Utanför ett snöigt Sverige som sveper förbi. Vackert. Det hade kunnat finnas en fin frid i vår resa om det inte vore för ett ständigt ”mamma, kan du hjälpa mig”.
Denna fras har jag inget emot när det handlar om att ge honom en vänskaplig puff i rätt riktning, men allt som oftast handlar det inte längre om det. Det handlar om att hjälpa till att komma bort från de där jävla köp-dig-framgång-i-spelet-menyerna.

Ingame purchases. Ett obefintligt problem om användargränssnittet görs på ett smart sätt. Ett gissel om det ligger där start/vidare-knappen brukar finnas. Framförallt för analfabeten (eller han som bara kan W och E)
Klart en förstår att alla spels interface inte kan se lika ut, man måste få ta ut svängarna osv. Men frustrationen i grabbens ögon när han återigen lyckas klicka på den där blå kristallen, som man kan köpa för endast 0,99 dollar – den är ungefär likvärdig med frustrationen en annan känner när man förklarar att just precis i den HÄR vyn så betyder den här knappen till höger att man vill köpa sig förbi just precis den här biten av monsterlekandet.

Tänker efter. Egentligen är det ju inget fel på att man som utvecklare kan se till att tjäna stålars även efter spelet är släppt. Jamenar, tjena hela DLC-kulturen! Men… man borde kräva någon slags garanti på väldesignade UI som gör att man slipper slussas ut ur spelupplevelsen (jag menar alltså inte ut ur spelet, men att få den där rutan i nyllet – ”hörru, SKA du verkligen köpa det du ber om” – den förstör ju flytet). På samma sätt som vi har vant vår blick att vandra upp till vänstra hörnet av rutan när vi vill ha nån indikation på hur vi egentligen mår, eller åt annat håll i jakten på upplysningen om hur mycket ammo vi har till förfogande – så borde det finnas någon slags oskriven lag på hur vi ska hantera det här med saker som tar en ut ur spelupplevelsen.
Tycker jag. Som tröttnat på det där jävla Monsterspelet nu.

FFW »

Anländ. I föräldrahemmets soffa. Hittar ett gammalt screenshot jag tog på en klok tweet. Tänker att detta på något sätt är en annan skärva av hur spel designas för att kunna vara Free to play.


Såhär i julbordstider, när tallrikarna dignar över av grisfötter (äter man fortfarande det föresten?) och vårt kollektiva bufféhandikapp blir som mest tydligt – hur mycket mat orkar man egentligen äta upp vs hur mycket mat plockar man egentligen till sig?
Det här med att ta för sig för att det är ”gratis”… Tänk om vi gjorde det i kollektivtrafiken – ”nä, en har ju månadskort så nu JÄVLAR ska jag ut och åka buss” – men hur är det i spelkulturen? ”Wow, ännu ett mmorpg Free to Play”.
Också den där tiden som även är pengar. Har man verkligen råd att spela allt?

Trevlig ton – U haz not!

Varning för Wall of text!

Det är en grej jag känner att vi måste snacka om. Det här med hur man beter sig när man spelar med/mot/kring varandra. Jag tänker ganska ofta på det nuförtiden, när jag spelar en hel del ihop med okända människor i Mists of Pandaria.

Man gruppar ihop om fem, tio eller 25 och med lite tur så kommer man med ett gäng duktiga och trevliga personer. Såna som hjälper till, delar med sig av vad de vet till de som är nya för det vi ska göra. Ni vet, artiga, trevliga människor. Om man har tur.
Allt som oftast ser det tyvärr ut såhär: LOL! OMG! U SUXX! Learn 2 play! Idiots! FFS!!!11!
Osv.
En sjujävla massa okvädningar rakt ut i chatten – där alla kan se.

Den här bilden är tagen för typ en vecka sen när min kille gruppade ihop med 24 andra och skulle ta sig igenom ett par svåra fighter. Det är en utmaning när man ska spela ihop med 24 personer man inte känner, kommunikation är, som i de flesta grupparbeten, både A och O.
Jag satt bredvid, grindade mina dailies och tog hand om min lilla kolonilott och slängde då och då ett öga på hur det gick för raiden.
Jag fick syn på chattfönstret efter den första wipen.
Först reagerade jag inte. Men efter jag tänkt till i ett par minuter blev jag sur, eller nej – riktigt förbannad faktiskt!

Hur i helvete har folk mage att slänga ur sig detta?
Klart man kan bli sur över att misslyckas med en grej, men att kasta ur sig oförskämdheter, skicka runt den eventuella skulden för vems fel det var att alla dog, på vilket sätt bidrar det till att man ska klara fighten nästa gång?
Detta exempel är ändå helt vanligt. Alltså – det här är inga galna kommentarer utan efterspelet efter ett helt vanligt misslyckande. Vardag. Det är såhär det kan låta om man spelar med okända människor i World of Warcraft, på en helt vanlig EU-server. Mycket värre saker har jag sett och upplevt, detta är liksom normen.
Normen…

SÅ! Vi måste snacka om det här med ton.
Hur man beter sig bland folk, folk du inte ser eller sitter bredvid på bussen utan folk du väljer att samarbeta med för att klara av något som ska vara kul! KUL!

I min bok är det inte ok att skicka runt skulden för vems fel det var att det gick åt pipsvängen, eller inför 23 andra hänga ut en person som inte är så bra som du kanske är, eller som du tycker personen ska vara. Pando – som blir uthängd i chatten gjorde 14k dps. Har du nått problem med det så ta det personligen och fråga trevligt om hen behöver lite tips, pots eller kanske ta en titt på hens gear. Glimmar det grönt och du inte kan sluta se rött kan det finnas en poäng i att hålla sin käft och bara tänka för sig själv att det var ju jävligt synd att du förlorade 10 minuter av din speltid på att gruppa ihop just med det här gänget.

Inte fan skulle man bete sig så om man hamnade med 25 pers på en buss och fick en klurig uppgift att lösa. Inte skulle man studsa runt efter första lilla misslyckandet och skrika: ”MEN LOL! ÅH, vad dåliga ni är. Alla som har blå tröjor – kom igen ni suuuuuger!!1!”.

Jag ber om ursäkt om jag låter oresonlig, men jag tycker detta är så jäblans viktigt! Jag vill ha kul när jag spelar WoW. Jag vill att ALLA som spelar ska ha kul. Jag vill inte att det ska sitta någon stackare och få en klump i magen över att bli uthängd inför resten av gruppen som en dålig spelare.
Vi har en spelvärld som inte behöver efterapa de dåliga bitarna av vår sketna samtid – eftersom det är vi som spelare som skapar andan – vi behöver inte härskartekniker och besserwisserjargonger. Det är så himlans lätt att tänka till en extra gång, räkna till tio och känna efter om det fortfarande känns viktigt att hänga ut den där spelaren som inte levde upp till förväntningarna ställda av en själv.

Så, nu föreslår jag att ni nästa gång ni ger er ut online och spelar och ramlar över den här typen av snack, att ni sätter ner foten och säger till folk att uppföra sig och vara trevliga och konstruktiva. För även om den största pissigheten ligger hos de som häver ur sig elakheter – så är man faktiskt lite skyldig själv om man låter det fortgå.

Ok. Bra! Tack!
(Och förlåt för wall of text).

Dishonored och åksjukan!

Det kan faktiskt gå ganska långt tid mellan gångerna jag förbannar mitt känsliga inneröra. Eller balansorganet i det. Det organet som liksom inte VILL samarbeta med mina synintryck. Men nu har det hänt igen.

Igår var det äntligen tid att slita plasten av Dishonored och starta. Jag kom inte mycket längre än kloakerna innan jag var yr som en hel lördagskväll på Garbo. Jag kämpade ett tag till, men var tvungen att blunda och ge upp kort senare.
Ett FPS är inte lätt för någon med fallenhet för åksjukan.

Nu ska jag vara helt ärlig med er. Jag tycker det är pinsamt detta. Jag förstår inte hur jag ska göra för att komma runt problemet, om det går att öva upp hur min hjärna hanterar synintrycken respektive balansens rapporter. Visst – nästa gång jag sätter igång och spelar så får jag väl kasta i mig åksjuketabletter, men det känns inte helt sunt att behöva medicinera sig ur problemet som egentligen kan undvikas genom att inte spela spelet.

Jag önskar, av hela mitt hjärta, att Dishonored var en blandning mellan TPS och FPS. Jag förstår ju att intensiteten man känner av att smyga sig upp på någon blir ack så mycket större när man gör det i förstapersonsvy, men hade man inte kunnat blanda? Använda sig av liknande teknik som i Resident Evil 4, där man i fighter sugs närmare Leons axel för att sen åka en bit bakåt när man bara traskar runt. En mix av perspektiven skulle göra det bra mycket enklare för mig att hantera syn-balans-konflikten i min skalle.

Jag VILL ju spela det här. Jag gillade verkligen det jag såg av spelet: stämningen, inramningen. Allt! Jag vill veta hur det är att spela, inte bara titta på trailers och läsa om hur bra det är. (Eller dåligt. Fast än så länge har en bara hört guld och gröna skogar om det).

Nåväl. Jag ska inte klaga för mycket, det finns spelare som på olika sätt är funktionshindrade och därmed inte ens KAN spela många av de spel som de säkert tycker låter riktigt jävla bra. Jag kan ju, med hjälp av lite medicin, eller i korta stunder åt gången, ändå ta mig genom spelet om jag envisas med det.

Nätlöst

Paniken börjar smyga sig på. Vid midnatt smäller det! Hej du gamla panda osv. Men här sitter jag, utfryst från internets gemenskap på grund av nån trasig växel i Telias system. Sedan i fredags har jag varit nätlös. Bara kunnat koppla upp mig med en kackig mobiltäckning för att få iväg de mest basala mail och nödvändiga tyckanden.

Helgen – som var tänkt att sjuda av gearfix, finslipande av rotationer och questande om kvällarna – blev inte riktigt som planerad och nu sitter jag här och känner mig tämligen nervös att Telia inte ska få ordning på sin business och leverera nät innan tolvslaget.
Tajmingen hade ju kunnat vara lite bättre – måste jag säga.

Nåväl.
Skiter det sig får väl även jag ta och kasta mig in i Borderlands 2. Det verkar ju vara väl värt att lägga tid på! Karln min spelar och när jag i helgen har hängt där, över hans axel och stört, så verkar det kunna falla mig i smaken. Falloutfeeling-ish, roliga karaktärer och story (ja – det har ju bara varit kampanjeläget dårå, pga besväret ovan) och så är jag ju en sucker för cellshadingen som fick mig att älska XIII en gång i tiden.
Det enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet är min FPS-åksjuka. Varför måste det vara ett FPS?! Jag vet att det säkert är svinkul, det finns ju en orsak till varför så många spel är FPS:er. Men jag, som inte kan hantera det, blir bara sotis.
(Ja, det finns åksjuketabletter man kan ta – men man blir lite såsig av dom. Dock bättre än inget!).

Ps. Jag hade tänkt länka till XIII ifall det var någon som missat det spelet Men pga helt dunderlångsamt nät får ni dra en googlig själva. Ber om ursäkt.

Om brudar, spel och filmen.

Jag skrev för ett tag sen om Indie Game: The Movie. Om att den var superfin, bra och att jag gillade hur regissörerna la upp kampen för att kunna, våga och vilja uttrycka sig i spelmediet. Hur de visade ångesten och peppet som utvecklarna kände.
De två sista meningarna påpekade jag att jag tyckte det var lite synd att det bara var en tjej med i filmen. Tre kommentarer landade, som alla handlade om de där två raderna:

Klart att man inte behöver vara man, men ska man visa kvinnor inom spelindustrin känns det nästan som om det krävs ett medvetet fokus på en avsevärd minoritet, vilket inte alltid känns så representativt. Litet som när artiklar om värnplikten av oklar anledning alltid letar fram kvinnor att intervjua fast att de enligt riksgenomsnittet utgör 5,4%. Vet inte hur det ser ut inom spelindustrin, men att 19 av 20 är män känns inte helt osannolikt där heller.

Jämställdhet i all ära men vi talar om en bransch (det lilla indie projektet) där det inte finns några hinder alls för kvinnor att vara med men det väcker av någon anledning inte så mångas intresse. Att totalsumman kvinnor var noll i tre indie spel känns rimligt och knappast filmmakarnas fel. Sen kan jag förstå om du personligen hade uppskattat filmen mer om den hade fångat ett av undantagen men alla historier behöver inte handla om genus.

Otroligt sorgligt att kulturjournalistiken kommit till den punkten att man måste automatiskt beklaga sig eller svärja undan sig om det kan uppfattas som politiskt inkorrekt könsfördelning i ämnet man skriver om…

Detta är bra att snacka vidare om tycker jag, så här kommer nu saker jag tänker kring just det som kommentarerna skriver om:
Ja, visst behöver inte varje historier handla om genus, visst måste inte alla historier lyfta fram en minoritet. Men är det verkligen så att OM regissörerna valt att plocka/klippa in en tjej som uttalar sig om något av spelet, hade filmen helt plötsligt handlat om genus då?
Jag vill gärna se spel som ger intressanta berättelser och tycker att Super Meat Boy, Fez och Braid gör jobbet ypperligt. Jag är övertygad om att regissörerna valde mellan många intressanta spel och utvecklare och tycker det hade varit fånigt om de skulle klämma in något spel enkom för att det var en kvinna som stod bakom.
Men! Jag, som tjej, kan ibland tröttna på just bilden av tv-spelsvärlden som ett ställe för killar och när jag såg filmen så reagerade jag just på att filmen, genom frånvaron av tjejer, hjälpte till att befästa myten om att det inte finns tjejer som är intresserade av spel.

Jag tror faktiskt att det finns ett ganska starkt samband mellan att tjejer inte syns i spelvärlden och att få tjejer arbetar med spel på ett eller annat sätt. Så att tjejer väljer att inte arbeta med spel är att man kanske inte tänker att det är något tjejer gör. Det är helt enkelt lättare att våga göra grejer om man kan identifiera sig med någon annan som gör just den saken.

Sen var det inte min mening att hijacka filmen och peppet med indiependetutvecklande – utan jag ville med de där två meningarna lyfta fram en sak som jag tycker hade kunnat göras lite bättre.
Nåväl.
Det var mina två ören om saken. Tack ni som skrev kommentarerna – för jag fick en anledning att utveckla saken och förklara hur jag ser på det!

Undra när

Expressen har en bra ledare idag. Det känns som man läst och skrivit den hundra gånger förut. Datorspelsberoende. Diagnos finns inte. Hitte-på-av-de-som-driver-behandlingshem. De som tjänar på att diagnos ska finnas. De som inte vill se andra problem bakom överdrivet spelande.

Jag undrar när vi inte längre kommer läsa den här typen av ledare, krönikor eller artiklar? Två år? Tio? Femtio?
Hur lång tid tar det för en kulturyttring att bli accepterad? Handlar det om att vi, som är uppvuxna med spelen, ska växa upp och färga världen med våra värderingar? Eller kommer vi också solkas ner av förutfattade meningar och enkla lösningar på stora problem?
Hoppas inte!

Örongodis!

Från ett par håll dök plötsligt The Nightjar upp. En ösregning morgon i slutet på juni och jag sitter och spetsar öronen. Intensivt. Rysningar längs ryggraden, både av läskighet och av spelsug. Ett spel där man ingenting ser. Där man bara förlitar sig på ljudet, på vad ens öron låter en se. Kan ju omöjligt vara ett trist spel tänker jag och rör mig mot köpknappen

… som är belägen i ett land långt, långt borta. Ett land som tydligen inte vill att jag ska handla. Eftersom jag inte är en glad, frukostkorvsälskande britt. Nä. Behåll dina pengar du vilde viking, detta iOS-spel kan du bara köpa om du handlar på brittiska iTunes.

Nähä!!! Då får jag väl importera spelet från Lik-Sang då? NÄ JUST DET! Det alternativet såg ni till att sänka, era jävlar. (Ok, det var inte britternas fel, det var ju Sony – men jag är fortfarande sur).
Då får jag väl flytta till London då?! Eller?

Kanske spela utvecklarna Somethin’ Else:s andra spel (på liknande spelidé) Papa Sangre. MEN JAG VILL JU VARA I RYMDEN!!!

(Går)Dagens Diablo-fniss!

Ok. Jag glömde denna igår. Ett av de lite mer olyckliga reportagen kring Diablo III-köandet.

Det här med tjejer och spel #3762

För en vecka sedan stod jag i Borås och pratade om spel. Inte bara jag, Orvar Säfström och Ulf Dahlquist belyste både forskning och tv-spel i stort medan jag fokade på rådande situation på avdelningen för tjejer och tvspel.
Jag tänkte innan att den var lite smådeppig, att det ändå var lite snett och skevt om man jämförde med… säg… ett civiliserat samhälle. Men ju mer jag liksom klumpade ihop och sammanställde, desto mörkare blev helhetsbilden. Vi har gafflat om guppande bröst (även om det nu tas till nya nivåer) och jag har hyllat Fat Ugly or Slutty för att de lyfter upp de jubelidioter som finns här och var online. De vägarna ska jag inte kvista in på idag.

Nä, en grej som gjorde mig rätt nedstämd var det här med spel för tjejer och killar. Hur det liksom inte på något sätt kan vara samma eftersom världen med största sannolikhet kommer implodera och alla människor slungas i rymden. Eller något.
Alltså, hur kan första träffen se ut såhär när man googlar girl och game? Vari ligger logiken i att förbestämma vem som ska spela vad? Det är beyond mig.

Dagen efter jag stått och berättat för ett antal barnläkare att man inte får glömma bort att tjejer också spelar spel så fick jag ett litet meddelande från en bekant som gjort samma som jag – det vill säga klickat in på en av browserspelsajterna. Och blivit arg. Såhär arg!
Hon uppmanar till att man ska höra av sig till den som har sajten och berätta att det är urbota dumt att spel ska ha kategoriseringen ”tjejspel” (ett ypperligt förslag säger jag).
Vad är det som gör ett spel till ett tjejspel? Ett äventyrsspel vet jag, det brukar vara just ett äventyr, racing brukar innehålla någon form av tja, racing… Men tjejspel…? Innehåller det tjejer då? Kan man isåfall kalla Rumbel Roses för tjejspel?

Ok, det här är en idé som dök upp i skallen på mig, helt ba out of the blue och allting. Jag testar den på er: vad skulle hända om man bara tog bort prefixet tjej och kallade spelen för… håll i er… spel? Eller, om man vill: bakas-pel? Fixanaglarna-spel? Dejting-spel? Hårfrisör-spel?
Bevisligen spelar ju någon dessa spel, eftersom de är gjorda – så det är inte deras existens jag är ute efter – men om vi skippar att förutsätta att tjejer ska spela dem och istället tänka att människor med ett (kanske osund – säger fotfobikern i mig) pepp på manikyr och pedikyr kommer att spela FixaNaglarna The Game™.

Hur låter det?