Precis när man tror att ett spel inte kan bli mer populärt och omhuldat så går Minecraft in och flyttar fram positionerna. Inte nog med att spelet är galjonsfigur för svensk spelutveckling, för indiespelsutveckling och en framgångssaga utan dess like med en okuvlig integritet i skaparen som huvudingrediens. I morse såg jag denna bloggpost om hur Minecraft lärt en nioåring med Aspergers att läsa och skriva.

Vi vet ju att en hel del spel faktiskt kan bidra med bra grejer förutom att vara en kulturell upplevelse. Det brukar ju liksom vara en klassisk ups så fort man pratar med folk som oroar sig över (framförallt) barns ökande intresse för tv och datorspel: ”… och så övar man upp sin spatiala förmåga” – säger man glatt och lutar sig mot Folkhälsoinstitutets undersökning från 2005.
Nu är jag den förste att säga att jag inte tycker den biten borde vara ett kriterium för att berättiga spelens existens. Jamenar, ett spel ska inte behöva lära oss något för att få finnas till – det ska, precis som all annan kultur – få oss att känna.
Men ibland – ganska ofta faktiskt – så gör ett spel båda sakerna.

Ju mer jag läste av inlägget, desto mer imponerad blev jag. Av mamman såklart, av grabben, av spelet. Av hur de vågar tänka på nya sätt och ta in oortodoxa idéer på hur man kan jobba för att lära sig olika saker.
”Jag vågar påstå att Minecraft är i särklass ett av de mest pedagogiska digitala redskap vi kan hitta på marknaden idag. Mycket bättre än vad många läromedelsförlag ger ut inom samma område. Men det krävs lite klurighet, tid och engagemang för att sätta sig in i tankesättet.” kan man läsa på bloggen.

Där finns också en karta över hur Minecraft kan kopplas till läroplanen i de flesta skolämnen. Smart och, när man kikar närmare på den, på ett sätt så himla självklart!

Nu finns det nog inte fler hattar att ta av för Minecraft (och jag har en känsla för att det föredras från Minecrafthåll att en behåller hatten på). Så jag får väl lov att imponeras här på mitt håll utan några stora gester.

Som hastigast innan jag kastar mig ut i mörket och på questen att hämta barn från förskolan. Det här med Kickstarter och hur bra/dåligt det är. Jag skrev nyligen om hur jag tänker kring det hela.
Så precis nyss så såg jag att Gamesindustry.biz har en intervju med Brian Fargo som fått in över 3 miljoner dollar till sitt Wasteland 2 via Kickstarter.
Han säger bla: ”Let’s assume that I’m gonna deliver the game, so my backers are going to get whatever they were gonna buy anyway. If I pitch a new idea to my Kickstarter fans and nobody wants to fund it, I’m glad I didn’t make it. It builds on itself… Ultimately, it helps me that I’m spending time and effort on something that people actually want. I can’t see any harm in that because I’m giving people what they want at the end of the day.”
En aspekt som nog är väldigt viktig och absolut ska lyftas när man snackar om crowdfunding.

Well – nu till operation Hämta trotsande treåring. Belöning 350 xp. Minst!!!

Läser om spelprojektet Haunts: The Manse Macabre som Kickstarter-finansierats och nu verkar bli ett ingenting. Programmeraren har slutat och man har inte stålars att göra klart spelet. Påminner mig om historien om han som skulle få sig ett par byxor – vad bidde de då? De bidde en tumme.

Det är ju faran med Kickstarter. Att det skiter sig. Att projektet, prylen eller idén man supportar inte funkar. Pisstrist. Men en verklighet. Det räknar man väl med när man går in och slänger in lite kapital i något?

Kickstarter är långt ifrån perfekt! Det kommer förhoppningsvis inte vara det enda sättet på vilket spel blir till i framtiden, men det kan vara ett bra alternativ för mindre utvecklare att synas, få pengar och prova sina vingar, och – men lite tur – göra ett spel. Men jag tänker att man som investerare (för det är ju det man som donator blir) nog måste ha rätt klart för sig att det är en stor chans att det inte blir något.
Det måste vara svinsvårt för en ny, liten utvecklare att kunna estimera hur mycket ett spel ska kosta och sätta det som någon form av miniminivå för vilken man kan lova att det blir något i slutändan. Jamenar – inte ens veteraner som Blizzard, Rockstar, Irrational Games och de gamla rävarna vet ju när deras spel blir klara. Hur mycket över budget kan man inte gissa att Bioshock Infinity kommer att gå?

Det kommer ju alltid finnas idioter som ber om pengar och sen drar med kappsäcken full av guldmynt till någon söderhavsö. Även om man på Kickstarter svär att lägga upp hela bokslut och budget – siffra för siffra – så vet man ju inte om den stämmer till punkt och pricka. Den typen av koll tror jag inte att 99 procent av de som backar ett projekt på Kickstarter orkar ha.
Jag ser något på Kickstarter, tänker – fan, DET vore ju awesomsås, det vill jag ska bli till verklighet. Sen kollar jag lite snabbt upp vad det är för gynnare och sen väljer att jag slänga in ett par dollar eller tio.

Men nu tappar jag spåret här. Det jag egentligen vill säga är att det vore otroligt synd om Kickstarter blir till en bubbla som spricker, istället för det som det egentligen kan vara: en form av gräsrotsrörelse där man som konsument (eller spelare i detta fallet) kan rösta för vad man vill ha med hjälp av sina dineros.
Jag, som tillhör en kategori inte alltid finns med i de stora spelföreläggarnas fokusgrupper eller ens målgrupper (annat än möjligtvis de definierade som tjejspelsgrupperna) vill kunna säga att ”Helvete!!!! Vilken bra idé. Här ta lite av mina pengar och KÖR”. Istället för att stå där i spelaffären och bara: ”Åfan, ännu ett FPS…!”

Nåväl. Synd för alla som trodde och peppade på Haunts. Synd för Mob Rules Games.

Blev precis varse (tack Marcus) att det finns ett ninjaspel som är värt att lägga rabarber på. Vi snackar XBLA och nu Steam. Enligt säkra källor ska detta vara ett stealthspel utan dess like och jag panikar när jag hör det. För här hemma ligger just nu Dishonored (inklusive fin paperback-guide för ytterligare nörderi) och ska få lite ömhet i helgen. Och efter det var det tänkt att en skulle titta närmre på Xcom.
Tror spelen att en är gjord av tid? När ska jag hinna klämma in sleepers som Mark of the Ninja? Jag har ju jobb/barn/hund/skuggpräst att sköta.

Men – strunt i mig och min tid. Vi måste snacka om ninjorna!
Är det inte alldeles för lite ninjor i spelvärlden? Jag tycker nog det.
Visst vi har Ninja Gaiden, Ninja von Frukt osv. Men common, om man jämför med antalet zombies så har vi exakt 0 (noll) ninjor att förhålla oss till nuförtiden.
Jag gillar ju zombies, det är inte det, men nu börjar det bli trångt om saligheten på den fronten. Vi skulle behöva ett nytt fenomen och jag tycker nog det är dags att slå ett slag för den smygande ninjan. Eller ninjan som är på språng, sådär snett som bara ninjor verkar kunna springa utan att trilla.
Äsch. Ge mig bara lite mer ninjor så ska jag sluta tjata.
Å inte några ninjazombies nu, utan rediga ninjor, såna som äter risbollar och inte hjärnor.