RSS Endast inlägg från kategorin "Nedladd"
Det bästa med att ha för mycket att göra är att tiden går utan att man märker det. Releasedatum som tycktes fjärran står helt plötsligt för dörren. Som med Rob Gilbert och Double Fines The Cave. På onsdag smäller det!
(Vi pratar alltså om Ron Gilbert som i Rob ”Monkey Island” Gilbert här. Men det är ni ju alla säkert med på).
Här är trailern som får duga till på onsdag!
… Minecraft – ni har väl inte missat att det finns en Minecraft-dokumentär? Att köpa för en spottstyver (8 dollar som vi också kan kalla det) eller, om man har dåligt med stålars, att fiska hem från bukten.
Spel – check ✔
Bok – check ✔
Film – check ✔
Minecraft on ice – hoppas!
Ps. det finns också en svinfin Limited Edition DVD för samlaren.
Jag sitter på ett skakigt tåg och ser min unge spela lite olika spel på min iPad. Utanför ett snöigt Sverige som sveper förbi. Vackert. Det hade kunnat finnas en fin frid i vår resa om det inte vore för ett ständigt ”mamma, kan du hjälpa mig”.
Denna fras har jag inget emot när det handlar om att ge honom en vänskaplig puff i rätt riktning, men allt som oftast handlar det inte längre om det. Det handlar om att hjälpa till att komma bort från de där jävla köp-dig-framgång-i-spelet-menyerna.
Ingame purchases. Ett obefintligt problem om användargränssnittet görs på ett smart sätt. Ett gissel om det ligger där start/vidare-knappen brukar finnas. Framförallt för analfabeten (eller han som bara kan W och E)
Klart en förstår att alla spels interface inte kan se lika ut, man måste få ta ut svängarna osv. Men frustrationen i grabbens ögon när han återigen lyckas klicka på den där blå kristallen, som man kan köpa för endast 0,99 dollar – den är ungefär likvärdig med frustrationen en annan känner när man förklarar att just precis i den HÄR vyn så betyder den här knappen till höger att man vill köpa sig förbi just precis den här biten av monsterlekandet.
Tänker efter. Egentligen är det ju inget fel på att man som utvecklare kan se till att tjäna stålars även efter spelet är släppt. Jamenar, tjena hela DLC-kulturen! Men… man borde kräva någon slags garanti på väldesignade UI som gör att man slipper slussas ut ur spelupplevelsen (jag menar alltså inte ut ur spelet, men att få den där rutan i nyllet – ”hörru, SKA du verkligen köpa det du ber om” – den förstör ju flytet). På samma sätt som vi har vant vår blick att vandra upp till vänstra hörnet av rutan när vi vill ha nån indikation på hur vi egentligen mår, eller åt annat håll i jakten på upplysningen om hur mycket ammo vi har till förfogande – så borde det finnas någon slags oskriven lag på hur vi ska hantera det här med saker som tar en ut ur spelupplevelsen.
Tycker jag. Som tröttnat på det där jävla Monsterspelet nu.
FFW »
Anländ. I föräldrahemmets soffa. Hittar ett gammalt screenshot jag tog på en klok tweet. Tänker att detta på något sätt är en annan skärva av hur spel designas för att kunna vara Free to play.
Såhär i julbordstider, när tallrikarna dignar över av grisfötter (äter man fortfarande det föresten?) och vårt kollektiva bufféhandikapp blir som mest tydligt – hur mycket mat orkar man egentligen äta upp vs hur mycket mat plockar man egentligen till sig?
Det här med att ta för sig för att det är ”gratis”… Tänk om vi gjorde det i kollektivtrafiken – ”nä, en har ju månadskort så nu JÄVLAR ska jag ut och åka buss” – men hur är det i spelkulturen? ”Wow, ännu ett mmorpg Free to Play”.
Också den där tiden som även är pengar. Har man verkligen råd att spela allt?
Inte bara roligt, utan rysligt smart! Double Fine fortsätter att plocka poäng.
Är med all säkerhet sist på denna boll, men kan inte låta den ligga utan att lyfta upp den ändå.
Detta med att en pappa gjorde en mod på The Legend of Zelda: The Wind Waker så att hans dotter kunde spela det som tjej istället. Dvs att han ändrade så att all text i spelet refererade till Link som flicka – hur underbart är inte det?!
Blev helt sugen på att spela om Wind Waker, något som jag förstås aldrig kommer hinna med eller ta mig an med tanke på att högen av ospelade spel fortfarande växer här hemma.
Men vi kan ju fortfarande minnas. Det var ju ruskigt fint!
ps. Ett litet extra hurra idag kanske – för Miyamoto som fyller 60 idag!
Ni vet när man var yngre och satt och kollade på en film. Det kom en kärleksscen och ungefär samtidigt kom ens föräldrar in i rummet. Minns ni hur generad en blev?
Det kan ju inte bara vara jag som i mina tonår tyckte det var extreeeeemt genant att se en film med sina föräldrar och överrumplas av en scen där filmparet passionerat låg med varandra?! Många är kopparna te som panik-kokats under heta kärleksscener (i filmen, hörrni, i filmen) i mitt tonårshem.
Sex. Varför ska det vara så svårt?
Som detta: ett spel läggs upp på Steams Indie-bit Greenlight (Greenlight är för de som missat det enkelt förklarat en bit av Steam där utvecklare lägger upp sina alster och hoppas på att bli upplockade och utgivna på Steam. Publiken får rösta och tycka till).
Spelet är av erotisk natur och heter Seduce Me. Innan Greenlightpubliken hinner tycka till så hemskt mycket tar Valve (som ju alltså bossar över både Steam och Greenlight) bort spelet eftersom (antar man) det strider mot användarvillkor att spelen inte ska innehålla ”offensive material”.
Ok.
Jag kan förstå detta. Det är ju bilder på folk som ligger med varandra.
Men samtidigt så sätter detta fingret på hur problematiskt sex är i spel.
Vi kan alltså hugga huvudet av folk i spel, vi kan skjuta, slåss, döda och lemlästa. Grejer som enligt en mänsklig moralisk kompass förpassas till det mörkaste av det mörka. Hemska gärningar.
Men sex. Sex som kan kan vara så jävla fint, något en gör för att man vill (annars klassas det som våldtäkt och då snackar vi om en jävligt mörk moraliskt plats I tell ya!) kort och gott något som för de flesta är en positiv, varm grej mellan människor.
Sex kan man alltså inte göra spel om/med/kring.
Död = Kör kör!
Sex = Nejförfan!
Är inte det lite konstigt?
Borde det inte, med en kulturyttrings åldrande, kunna ger plats åt någon form av konsensus kring olika grejer. Typ hur vi ska hantera spel med erotiskt innehåll.
Gamesindustry har en lite längre intervju med utvecklarna av Seduce Me man kan läsa om man vill fundera vidare.
Dagens ros går till Valve som ger Team Fortress 2 en stor skopa kärlek idag då de lägger till co-op.
I ett spel som har nästan fem år på nacken. Och är free2play. Kudos!
Jag hade en idé om att förklä denna fåfänga idé om att jag skulle börja motionera till en dagbok från zombieapokalypsen. Mest för att min motivation till motionen ska uppas genom appen Zombies, Run! vilket väl kan liknas med en form av lek till träning. Man springer och jagas av zombies. Pretty much. Med lite mer finess och lite mer story.
Så! Jag började i fredags. Men efter min 23 minuter långa runda hade jag fortfarande inte spelat klart första uppdraget. Min arma lekamen var dock slut. Så jag kastade in handduken och tog revansch i söndags. Sprang genom hela uppdraget och har nu dödens träningsvärk. Eller ja, döden och döden – vad vet jag om den? Men jag hade säkerligen haft mindre ont om jag blivit uppäten av de stackars zombiesarna.
Men funkar det då? Kommer jag (och med jag menar vi min kropp) att kunna bli tillfreds med idén om att röra på sig. På riktigt. Men hjälp av ett spel?
Njae. Man måste ju ha rätt bra fantasi och våga leva sig in i scenariot för att känna att det man hör i lurarna verkligen spelar roll. Att höra gurglet av en hord zombies är lite småläskigt, men det är ju inte som att man verkligen tror de är där. Vid senaste tillfället tog jag i från tårna för att försöka komma i någon form av lajvstämning, en stämning som är helt utanför min comfortzone och bara där rimligtvis borde hjälpa till på otrygghetsbiten.
Det hjälpte lite.
Med lite mer övning så kanske jag kan börja se zombies gömma sig i det höga gräset på ängarna jag kutar över. Men vi är inte där än. Just nu är det bara rådjur jag stöter på. Rådjur som inte har någon form av hängande hud, stirrande blick eller ryckiga, långsamma rörelser. Eller som gurglar braaaaaains.
Mest stämningsfullt var nog när jag jagades av zombies och min shuffel (som jag egentligen hatar mer än livet självt – men eftersom jag inte tagit mig i hampan och fixat en springlista till spelet så får jag väl skylla mig själv) langade fram Turbonegros Fuck the World: jag var dödstrött och kände precis så. Att det är lugnt. Jag kan lägga mig ner här. Lägga mig ner och låta deras smutsiga tänder slita köttslamsor från min kropp, en bit i taget. Fuck the world, det är ändå ingen idé. Ingen kommer överleva zombieapokalypsen. Eller det här jävla motionerandet. We’re all gonna die!
Just nu sitter jag, som ni förstår, begravd i rymdäventyr tillsammans med min Shepard. Men när jag är klar med att rädda den världen (hoppas) så är detta nästa spel jag känner att jag måste ta mig an: Journey.
Vill inte veta mer än jag vet – vilket är att det är asfint och att det ska vara något helt annat. Så vi tar trailern och så köper jag det när jag räddat världen.
Hörrni! Har ni testat Trine 2? Det där ultrafina PC/mac/XBLA/PSN-spelet som folk snackar om? Inte?! Gör det om du gillar ultrafina, mysiga och kluriga pussel/plattform-spel!
Pussel, plattform med lite rollspelsknapringar till och med! Man kan spela en av tre karaktärer som alla har olika förmågor och som man, allteftersom banan rullas ut under dina fötter, växlar mellan för att ta sig förbi kluriga ställen eller bossar.
Kanske inte världens mest innovativa spel – men det ärligt i vad det vill: att servera ett mysigt äventyr för en eller fler spelare där man spelar sig genom en liten saga. Det är heller inte världens mest spännande pusselspel, eller makalösa plattformsspel – det är liksom helt okej på de olika fronterna, okej men inte mer… Men det är på något sätt balansen i blandningen som blir rolig att spela. Lite som blandningen i en godispåse – den ena smaken förhöjer den andra. Och att kunna spela co-op online gör det liksom än lite mysigare.
En annan grej, som jag tror jag gillar absolut mest med hela spelet, är att det är så vansinnigt fint. Istället för att bli helt brunt, som fantasy lätt kan bli (och inget egentligt fel med lite brun fantasy, det stämmer in fint i många spel men det blir lite väl många spel som känns lite väl bruna och lika) men det Trine 2 är mer som man tänkte sig sagorna när man var barn. Mycket och fina färger. Drömskt fast verkligt. På nått sätt.
Jag är stormförtjust i hela manéret. Och i spelet. För även om det blir lite upprepande då och då, att problemen som ska lösas liknar varandra och man ramlar in i mekaniskt spelande så är det så jäblans mysigt att det inte gör så hemskt mycket.
Tidningen i digital form
På vår mobilsajt hittar du nyheter, börskurser, sportresultat och mycket mer.
mobil.dn.se
DN:s appar
Tidningen i digital form
Ladda ner DN+ appen här i App store. Den är gratis och du kan gratis ladda ner ett provnummer. Sedan kan du prenumerera eller köpa lösnummer
Tidningen i digital form
PDF-tidningen är tidningen i hela sitt format, men i digital form och i ett format som du kan läsa överallt oavsett dator och webbläsare.
Hjälper dig med frågor
DN.se webbsupport hjälper dig med frågor om hur vår sajt fungerar och inte fungerar.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski. Vd: Gunilla Herlitz. Redaktionschef: Caspar Opitz. Kulturchef: Björn Wiman. Chef ledarredaktionen: Johannes Åman. Chef DN.se: Anna Åberg. E-post DN.se: www@dn.se
© Dagens Nyheter AB 2013
Mest kommenterade