Igår gick, på SVT, ett par riktigt intressanta grejer. Dels ett program om näthat som jag misstänker att få av er missade. Men så gick även ett annat program, Mediatiden – som handlar om vem vi är på nätet. Eller vem vi vill vara.

Dice, Dreamhack, Leauge of Legends – några av ämnena. Ni vet ju att jag vurmar lite för det här med hur och vem och vad och online ihop. Därför inbillar jag mig att det kanske smittat lite, så är ni lite nyfikna på hur spel och identitet knyts ihop när vi kommer online så kan man titta här.

Ps. Nu råkar jag vara med en liten sväng här också, så ni som är trötta på mig kan väl blunda och hålla för öronen. Ni andra kan höra hur jag tänker kring det jag ibland skriver om här på bloggen.

Vid detta laget borde det inte vara någon hemlighet vem Anrita Sarkeesian är. Hon som driver Feminist Frequency och i somras drog igång en Kickstarter för att samla inte lite stålars för att kunna undersöka det här med kvinnor i spel.
Hon har nu snackat om hur det gick, och den våg av hat som rullade in över henne när hon gick ut med projektet på TED.
Extremt sevärt och bra.

I måndags dök ett tweet upp som fastnade. Av Jane McGonigal.

I stressen hann jag inte mer än notera och tänka ”ja, det finns ju onekligen en poäng i det hon säger”.
FastForward – fler tweets började rasa in. Plötsligt satt jag där och kunde inte slita mig. #1ReasonWhy är hashtaggen där man besvarar frågan ”varför finns det inte fler kvinnliga spelutvecklare”. Det är en mestadels ganska deppig hashtag – fylld med sexism och konstaterande om hur man som kvinna bemöts i spelvärlden.
Det är ju det som gör den så viktig. Att belysa. Att visa. Att öppna ögon som annars bara säger ”men, att DU upplevde det så bevisar ju inte att det finns ett problem”. Nu är det jävligt många DU:or som berättar hur det är, hur de upplever det, hur det faktiskt är.

Tonvis finns nu skrivet om det. Från Times, Forbes till Kotaku och Gamesindustry. Osv. Tonvis är även kommentarerna – som i många fall understryker att det är precis så mörkt som hashtaggen gör gällande. Tack alla som skriver att detta ”inte är någon viktig fråga att prata om”, att ”det kanske är ett problem med att många tjejer överdriver”, att ”om man ger sig in i leken får man leken tåla”, att ”killar har det inte heller så lätt” osv, tack!, för att ni bekräftar hela problematiken.

Locket är av! Nu hoppas jag att det fortsätts pratas om det så att den som inte sett problemet innan kan få upp ögonen för det och att vi på så sätt kan förändra spelvärlden och göra den lite bättre för alla.

Ps. Om ni tycker att det är helt oviktigt att få spelindustrin mer jämlik tycker jag att ni kan läsa detta illustrerande exempel på hur viktigt det är med olika perspektiv – här om just kvinnligt vs manligt, men det är ju såklart precis lika viktigt med etnicitet, klass osv. Ju mindre homogen massan som utvecklar spel blir – desto mer WIN blir det!

Som ni vet är det ju igång nu. Jag är inte där utan sitter i mitt kök och glädjes över esportspeppet.
För er som inte heller är där, men vill se ändå så tycker jag det vore en ypperlig lösning för er att hålla korpgluggarna på Dreamhacks livesändningar. Som du hittar här.

Jag for bort en vecka. En vecka utan egentlig uppkoppling. En vecka utan World of Warcraft.
Och det är nog ungefär så lång tid det tar. Att vänja av sig menar jag. Vänja sig av med sysslor som, från dag till den nästa känns viktiga – men som efter ett par dagars avhållsamhet inte alls gör sig påminda. Ni vet, känslan av att lika gärna kunna göra i morgon, eller dagen därpå. Eller nästa vecka.

Det är inte spelet i sig jag saknar när jag lägger mig på sofflocket och försöker hålla mig vaken förbi sena Aktuellt. (Ja, det har varit en hektiskt vecka) Det är inte det som får mig att önska jag skulle kunna orka logga in i kväll och göra nått vettigt istället för att ligga där med laptopen på magen och slösurfa bort ännu en kväll.
Nä. Jag saknar Mange, Nadja, Frekar, Johanna, Sara – även om vi bara gafflar över Battle ID – och alla dom andra som finns där i spelvärlden. Att göra något ihop. DET saknar jag. (Och att fixa lite med mina grönsaker. Igen.)

Jag funderar ibland över vad World of Warcraft egentligen är. Det är ju ett spel, absolut. Men det är till sin natur så skiftande. Mycket beroende på hur man själv, som spelare, väljer att använda det.
Och det gillar jag! Speglingen av spelaren på nått sätt.
Karln min spelar sitt WoW på ett helt annat sätt än jag, han  sätter upp små mål för sig själv, springer genom questzoner och installerar addons för att få hjälp med den ultimata levlingsvägen, ser till att läsa på ALLT om hur klassen fungerar.
Jag såsar runt, upptäcker och kikar. Jag sitter och läser om statsen i spelet och att byta ut ett item tar alltid hundra år – eftersom jag måste dubbelkolla varje stats för att se hur mycket bättre de där brallorna skulle göra mig egentligen. Jo – nog har jag kollat vilken som är den perfekta rotationen, men det var först efter jag testat mig runt på ca 300 mobs själv. Inte för att jag på något sätt tycker det är fel eller fusk att läsa på, utan för att jag är lite för lat för att tabba ut. Jag vill… på nått sätt… inte bryta spelvärlden med annat. Eller jag tror det är så.

Det är väl det som hänt nu – illusionen var bruten för länge. Jag längtar tillbaka till mina guildisar, och den dagen jag loggar på så kommer jag fortsätta vara medioker men förtjust över att få vara med. Och känna ett pepp på att logga på dagen efter en liten stund, och dagen efter det. Osv. Till nästa gång jag åker bort – kan en anta.