Susanne Möller är DN:s spelkrititiker. Här bloggar hon om de senaste trenderna i spelvärlden. Just nu väntar hon tillökning och lämnar tillfälligt över bloggen till Jonas Thente.
Det bästa med att ha för mycket att göra är att tiden går utan att man märker det. Releasedatum som tycktes fjärran står helt plötsligt för dörren. Som med Rob Gilbert och Double Fines The Cave. På onsdag smäller det!
(Vi pratar alltså om Ron Gilbert som i Rob ”Monkey Island” Gilbert här. Men det är ni ju alla säkert med på).
Jag tog ju faktiskt lite bilder på mässan, men det blir ju inget vidare när man tar dom med telefonen, (och det går inte att få till dom fint på bloggen). Så jag lägger bara upp tre.
Två från mässans finaste monter. Den för Sim City!
Och en från mässans märkligaste/roligaste monter.
När jag frågade var det var fick jag till dimhöljt svar att det hänt en liten olycka dagen innan och de var tvungna att stänga ner… ett ”tag”.
Låter vettigt tänkte jag.
(I själva verket var det en monter för ett program som lär en spela musik, med riktiga instrument, genom att tävla. Instrument Champ hette det. Men den informationen tog ett tag att komma fram till).
För nån dryg vecka sen så uppmärksammades det här om att en person spelat Civilization II i nästan tio år. Alltså inte spelet utan ETT spel.
Bortsett från att man är helt imponerad av det rent praktiska och den envisa bedriften att ha tålamodet att hålla kvar vid en och samma grej så länge så blir jag helt lycklig av att spelet har spunnit vidare utanför sitt digitala själv.
Efter att ha ägnat lite obehagligt mycket tid åt kommentarsfälten och den dystopiska romantik som flödar så förstår jag vitsen i att istället läsa om det på io9 – där de samlat några guldkorn (men sitter du men oceaner av tid i knät så by all means: go wild).
Det är omöjligt att inte älska det här. Jag tänker tillbaka på när mitt tonårsjag satt på café och samtalsämnen vid bordet ofta utgick från rena funderingar om förbipasserande. Hur den mannens kök såg ut, vad han skulle äta till middag… allt det där vardagliga som man inte hade en susning om.
Det känns lite samma, fast att man fantiserar ihop något som inte är greppbart. För det är svårt att se framför sig hur världen ser ut så långt fram, efter att planeten malts ner av krig i över 1700 år. Men… ändå!
Så var det med den saken. Saken att Irrational Games skjuter upp släppet av Bioshock Infinite till februari nästa år. Ken Levine drar av en ursäkt om att de måste putsa mer på spelet och att vi spelare måste vänta nästan ett halvår extra.
Jag godtar den med hull och hår. Mer än gärna väntar jag tålmodigt på ett polerat spel istället för ett som är framstressat. Ett stressat spel vill varken utvecklare eller spelare ha.
Det som är lite anmärkningsvärt är nog att man redan nu berättar att de vill ha mer tid. Annars brukar det komma närmre den sagda releasen och kasta gruset i glädjebägaren när man räknat in spelet i både den tidsmässiga och ekonomiska budgeten. Man kan känna sig… lite snuvad på konfekten på nått sätt. Nu känns det annorlunda. Jag tar beskedet med mer ro och förståelse än om det kommit en månad innan släppet.
Med detta sagt så får vi helt enkelt sudda ut Bioshock ut kalendern i höst och sikta på det till vårkollektionen. Samt kallt räkna med att det kommer glänsa som kungabarnets dopvas.
Förra veckan såg jag trailern för första gången och dog peppdöden lite. Sen tänkte jag att jag, för en gångs skull, inte skulle förhasta mig och väntade lite på att nyhetens behag skulle lägga sig.
Det har det inte gjort.
Än.
Så jag tänker nu bara omfamna denna dystra värld och ohejdat längta efter att äntra den. För att, hoppas jag, förändra. Man ska ju inte döma spelet efter trailern (gammalt djungelordspråk) men om Arkane och Bethesda i spelet lyckas skrapa ihop hälften så mycket atmosfär som trailern bjuder så har jag svårt att se hur spelet kan misslyckas på den punkten.
Det finns något speciellt i spel som kokar ihop den där soppan av politiskt och moraliskt förfall (eller, det beror väl lite på vilka värderingar man har, om man anser det vara förfall eller inte). Det är väl därför jag förförs så lätt av tex Deus Ex, Bioshock eller Batman-spelen. Att det finns ett visst mått av rimlighet. Att det är någon form av exposé över människans mörkare sidor och en överdriven bild av vad som händer om de får härja vilt. Det går att koppla till det, vidrigheten är liksom inte helt jävla overklig även om den är främmande.
Sen är det ju svårt att ogilla mixen av hightech och nått sorts neoviktorianskt. Råttorna som sliter ruttet kött av handen. Den regnblöta kullerstenen. Smutsen. Dimman (klart som fan att dom har dimma!!). Det är svårt att ogilla alltså.
Är ni peppade på att läsa om spelet så kan man göra det här. Man kan också kolla in Kotakus förhanskikning.
Jag är medveten om att förlängta sig inte är ett riktigt ord. Men jag är rätt säker på att ni förstår vad jag menar. Och vill ni inte förstå så går det bra att bortse från det och läsa vidare ändå. Ni kommer säkert att förstå av sammanhanget. Det kommer.
Jo. Det var det här med Game of Thrones-spelet. Det som komma skall under året. Det visade sig, när jag såg tv-serien, att jag är en stor vän av Game of Thrones och om ärligheten ska fram så blev jag lite smygpeppad i höstas när man hörde att det var ett spel på gång. Jajaja. Licensspel, vafalls! Och allt det där. Men också, nuförtiden behöver licensspel inte vara så fruktansvärt skitnödiga och pissdåliga. Det har faktiskt hänt att de varit bra. (Och NEJ Thor – jag tittar INTE på dig. Inte ens det minsta. Om jag så haft svår ögoninflammation hade jag inte tittat på dig) Det har faktiskt hänt. Minns ni. Väl?
Nåväl.
Jag tänkte, javafan, kan man få till lite myspysig (för myspys är ordet man använder att beskriva Game of Thrones, right?) stämning och får med lore:en på köpet så kan det nog fan gå. Jamenar, The Witcher verkar ju poppis så varför skulle inte Game of Thrones kunna bli nått.
Så tänkte jag. Då.
Nu tänker jag lite annorlunda. Kan hända lite för att inte förlängta mig, men också för att jag såg trailern från nyss.
Riverspring. En trailer. En liten smakbit av spelet. Så utomordentligt omysigt. Det kändes, säger hon och tittar sig runt i rummet för att hitta rätt ord att sätta på smakbiten, själlöst. Ett litet prov på vad som komma skall ska väl vara just kittlande? Inte som här där man liksom inte kunna känna något annat inför det man såg än: jaha.
Det kommer alltså ett spel som rimligtvis borde bestå av drakar, stora murar, politiska konspirationer, drakar, ryssvinter, vargpälsar, sa jag drakar? på en serie jag tyckte var kickass och jag känner just nu: jaha.
I går, strax efter pensionären i mig tvingat mig till kojs, kom pressmeddelandet. Resident Evil 6 är under utveckling och kommer släppas 20 november i år. Jag vaknade alltså upp och fick en sked pepp till frukost!
Sen såg jag trailern. Och först blir jag alldeles till mig och helt skakig över hur mysigt det känns. Sen blir jag lite mer osäker och börjar sakna skrivmaskiner och mörklagda verandor med krukor av örter på.
Läser man pressmeddelandet (som jag klipper in) så kallar Hioryuki Kobayashi Resident Evil 6 för en fusion dramatic horror – vilket får mig att bli lite hungrig och tänka på mat, men också fundersam på vad som var fel med survival horror.
CAPCOM CONFIRMS RESIDENT EVIL 6
LATEST ADDITION TO THE ICONIC SERIES TO RELEASE ON NOVEMBER 20
London — January 19, 2012 — Capcom®, a leading worldwide developer and publisher of video games, is very proud to announce that Resident Evil™ 6 is in full development and scheduled for release on the Xbox 360® video game and entertainment system from Microsoft and PlayStation®3 computer entertainment system on November 20, 2012 with a Windows PC version to follow. Blending action and survival horror, this latest instalment in the multi-million selling franchise, is the most ambitious, immersive and feature rich title of the series to date and promises to be the dramatic horror experience of the year.
It has been ten years since the Raccoon City incident and the President of the United States has decided to reveal the truth behind what took place in the belief that it will curb the current resurgence in bioterrorist activity. Due to be by the President’s side is his personal friend and Raccoon City survivor, Leon S. Kennedy, but when the venue suffers a bioterrorist attack, Leon is forced to face a President transformed beyond recognition and make his hardest ever decision. At the same time, Bioterrorism Security Assessment Alliance member, Chris Redfield arrives in China, itself under threat of a bioterrorist attack. With no country safe from these attacks and the ensuing outbreaks, the entire world’s population is united by a common fear that there is no hope left.
In a first for the franchise, Resident Evil 6 sees series favourites Leon and Chris come together to face this unprecedented threat. They will be joined by new characters, each with their own unique perspective and involvement in this relentless dramatic horror experience enacted on a global scale.
“Resident Evil 6 represents a giant stride forward in the evolution of the series,” commented Katsuhiko Ichii, Head of R&D and Global Marketing. “The development team, led by Hiroyuki Kobayashi, is working tirelessly to deliver the most impressive Resident Evil™ title ever both in terms of scope and production values. We are all genuinely excited by the title and cannot wait to share it with the world.”
Hiroyuki Kobayashi, Resident Evil 6’s Executive Producer added: “From the outset the team’s intention was to create an experience that delivers a gripping storyline, tense single-player and co-op action all set against a constant theme of horror. We are calling this fusion dramatic horror and are confident it will resonate with both existing fans of the series as well as newcomers.”
Jag har inte varit svinpeppad på ett skjutarspel på ett tag. Vet inte varför. Kanske för att jag fastnade i Trine 2, blev trollkarlsglad och hade svårt att se något annat än typ Mass Effect 3 i framtidskikaren. Så såg jag idag en liten infofilm om vapen och vapenteknik i Max Payne 3 och det började kittla lite. Tittade på den en gång till och tänkte att det vore kul att köra skjuta lite igen
Nu när artighetsfraserna (eller frasen kanske) är avklarad så måste vi gå vidare till nått viktigt.
Nämligen Star Wars: The old republic. Som rullar vilt här hemma på den lilla nyinflyttade lilla PC-burken. Eftersom vi i hushållet bara har 1 st burk så har vi kommit till den smått obekväma lösningen av bsd. Eller back seat driving – som det väl heter. En sitter vid spakarna – den andra kommenterar/klagar/knasar.
Det är ohållbart förstås. Fortsätter det såhär är inte bara galaxen i fara utan även husfriden. Så såg mandetta. Att BioWare är aware om att vi är många som föredrar Mac-datorer istället för PC och att de är intresserade av att göra en portning.
Med ens lättade stämningen i rummet och jag gick för att koka en kopp te. (Ok, först for jag efter den överblivna nyårschampagnen, men insåg att det var lite too soon att plocka ut seger.)
Men för att återgå till SWTOR. Det finns hur mycket som helst att peppa på i spelet – det vet ni redan och det har ni redan läst/gjort själva. Mitt största pepp är att jag gillar känslan att vara n00b igen. Att stå på ruta ett och för göra alla de där missarna som man (jag) gjorde när man började spela WoW. Ni vet – smälla på massa int-gear på sin rågge bara för att den råkade ha högre armor. Eller specca åt helvete bara för att ikonen ser frän ut. Ja, såna små grejer.
Även om man vant sig vid de stora dragen om hur ett mmorpg funkar, och hur SWTOR ändå på många sätt påminner om WoW så är ändå den där ljuvliga känslan av att testa sig fram påfallande.
Just nu har vi (ja – jag säger vi, pga bsd) rätt kul med SWTOR. Det slukar mig inte som WoW gjorde när jag började spela det hösten för dryga sex år sen. Men det kan, å andra sidan, ha att göra med hur livet i stort ter sig. (Svårare att ägna hela dagar åt ett spel när man har en trollunge att hänga med.)
Men det är trivsamt. Trivsamt att pinna runt med en ljussabel och åka rymdskepp.
Edit!
Anledningen till att jag mesar ut med Boot-camp eller liknande: med över tre år på nacken så tror jag att min stackars dator skulle skamdöden dö av utmattning. Så det är ren och skär mesighet. Jag skulle inte stå ut att se min älskade dator genera sig så.
Idag kastade Rockstar ur sig en trailer för kommande Max Payne 3. Den dallrar av varm luft, långa skuggor och raspig röst. (Och såklart också av snabba skott och bullet time).
Det känns enormt långt ifrån en frusen finsk utvecklare. Det känns mer vräkig. Men ändå – jag gillar trailern. Jag gillar skuggan från persiennen, berättarrösten, det druckna. Jag väntar nästan på olyckskorpen som borde kraxa till.
Man skulle kunna hävda att noirkänslan som gjorde första spelet till det magiska spel det blev är svår att hitta här. Men jag tycker snarare att Rockstar har flyttat nior från ett snöslaskigt New York till en annan geografisk position. Cynismen och brutaliteten krockar vackert med romantiska solnedgångar på nått sätt. Det känns som att Max är precis sådär fylld av angst som man vill ha honom. Jag måste säga att jag gillar hans försupna jag. Den lite lätt korpulente killen i skitigt wifebeaterlinne känns liksom rätt fin, intressant. Jag vill lära känna honom. Jag vill veta vem han är – vad som hänt. En rätt bra morot om jag ska vara intresserad av att spela spelet.
Nåväl. Det blir kul att se vad det blir av spelet. En trailer är ju bara en trailer.
Den åldrade Herbert Tingsten minns i målande flashbacks sitt liv och sina ställningstaganden i Per Wirténs biografi. Jesper Högström har läst den.
DN Plus.00 tweets0 rekommendationer
Säljer handböcker.
Tre av landets största bokaffärer på internet säljer böcker med tips på hur man bäst odlar marijuana hemma.
28523 tweets262 rekommendationer
Skådespelaren Meryl Streep gestaltade Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn”. I ett uttalande hyllar hon Thatchers styrka.
”Bevis på någon slags storhet”.00 tweets0 rekommendationer
DN Plus.
Nicholas Wennö: Hatet förenade brittiska kulturarbetare.
00 tweets0 rekommendationer
Dog nobelpristagaren Pablo Neruda av cancer eller blev han förgiftad under Pinochets diktatur? Nu grävs han upp i jakten på svar.
Tv + text.
313 tweets28 rekommendationer
Marie Serneholt blir den yngsta programledaren som tv-klassikern ”Bingolotto” har haft och förändringar är att vänta.
”Jag är otroligt hedrad och glad”570 tweets57 rekommendationer
DN Film.
Gripande om terrorns rötter i ”Guds hästar”. Även ”The place beyond the pines”, ”Mama”, ”Jack the giant slayer” och ”Förtrollad av Paris”.
00 tweets0 rekommendationer
Mest kommenterade