Jag har flyttat. Hela helgen har jag burit. Kartong efter kartong. Alldeles för många med spel i sig. Skamset många. Vad ska jag med kartonger av t.ex. gamla Gamecube-spel? Kommer jag verkligen att sätta igång den maskinen mer? Och om jag gör det, kommer jag verkligen spela ALLA spelen?
Jag hör ju vad jag säger – men ekorren i mig kan inte slänga spel. Samma sak med gamla nummer av EDGE, som vi prenumererat på under långa perioder. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer sätta mig och läsa igenom 2001-2003.
Samtidigt hör jag ekorrens envetna stämma: släng inte, släng inte.

Många av oss spelare är, enligt min erfarenhet, samlare. Vi gillar att ha lite roliga collectors edition, lite fina plastgubbar från nått spel, mjukdjur, t-shirts, kapsylöppare, tablettaskar eller navelludd från Miyamoto.
Jag gillar det (förutom just när jag flyttar bevisligen) men det är ändå lite konstigt att just spelandet verkar gå hand i hand med samlandet.
Varför denna fascination för allt spelrelaterat? Vad är det som gör att man går igång på ett par superfina plastpistoler bara för att de är avbilder av Yunas pistoler från Final Fantasy X-2?
Eller är det bara så att man som högfrekvent spelare (istället för att använda den lite slitna termen spelnörd) är lite extra intresserad av just spel och därför gärna vill samla på sig fluffet runtomkring spelen, att man tar sitt intresse ett steg längre?
En medelintresserad tvspelare kanske inte är den som dör peppdöden över att ha en Big Daddy på skrivbordet utan den medelintresserade spelaren kanske stoppar sig i tanken, INNAN man klickat på köp-knappen… (Jag är btw grönt avis på Big Daddy – och skulle inte stoppat mig innan köpknappen om jag bara hittat någon).

Om ni undrar vart jag flyttat? Som det såg ut i går eftermiddag när jag tog min hundrunda i grannskapet så skulle jag gissat på Silent Hill. Saknas bara dimma.
Glömsta – Sveriges Silent Hill?