Igår fick jag hem nya Tomb Raider. Jag ska erkänna, utan omsvep, att jag inte har peppat speciellt mycket på spelet. Försiktigt nyfiken har jag varit, sedan vi blivit utlovade en liten reboot av serien. En serie som jag, om jag ska vara helt ärlig, har haft lite svårt för.
Jag har inte kunnat se förbi de stora tuttarna på Lara utan dömt ut många spel i serien väldigt fort. Fröken Croft har aldrig känt speciellt levande för mig. Men fyra timmar in kan jag bara säga att den enda besvikelsen på det levande planet är att hon fortfarande inte har behövt kissa.
Och det har föga att göra med pixelperfektionen i hennes hår, som visserligen är imponerande omskött med hårinpackning vid varje tvätt I’m sure, utan mer med henne i egenskap av person.

Vi får se om det håller i sig. Och om jag kommer behöva ta fröken avsides för att tömma blåsan eller ej. Men än så länge är jag lätt imponerad över henne (och hennes blåsa).

Mer polygoner, mer partikeleffekter, mer explosioner. Mer, mer, mer. Det var väl inte så oväntat kanske. Playstation 4 hade ju knappt kunnat vara mindre. Vi hade inte förväntat oss makalös innovation. Vi hade väl egentligen bara tänk oss just MER.
Vilket är lite tråkigt kan tyckas.
Jag hatar inte alls partikeleffekterna, som ja – strösslades med råge – över de flesta spelen. Jag hatar inte snabbhet. Processorpeppet. PC-arkitekturen (tvärtom – vrålpepp på att det kommer bli smidigare att porta spel och de musklerna kan läggas på att göra spelet bättre istället för att få det spelbart på olika plattformar). Nej, absolut inte hatar – jag uppskattar det. Men det var liksom väntat…

Jag saknar det där oväntade. Innovationen. Playstation har uppförsbacke – de är inte längre herrarna på täppan. Det är därför en kanske kunnat tro på något lite djärvare grepp.
Jag tycker nog inte att den sociala biten, där alla är blott ett knapptryck bort från din spelsession, är svaret på innovation. Jag tycker inte riktigt att Gaikai-tekniken, där du kan testa spelen på Playstation Store är svaret. Eller att man nu äntligen stryker bort uppdateringsjoddret genom att man låter maskinen uppdatera även i sleepläget är det.
Det är absolut inget fel på något, men det är fasiken inget OMG OMG OMG heller.

Det kändes tydligt att det som Sony langade upp var en konsol för hardcore-spelare. De försöker inte flirta med den växande publiken som inte hittat till trippel A-titlarna än. Visst – en skulle kunna hävda att den publiken inte är köpstark, den publiken är inte de som lägger flera hundra varje månad på sitt spelande. Och det ligger ju absolut något i det. De är det inte. Än…

Men… och nu kommer det: en konsol är INGET utan sin mjukvara. En konsol utan spel är som … (ergh.. Wii U? Eller… förlåt) den är som en fin liten maskin som står där under tvn och samlar damm. Och visst fick vi se spel – men bortsett från Media Molecules fascinerande kärleksförklaring till Move – så var det ju bara mer, mer och mer. Explosioner. Polygoner. Partiklar i motljus. Osv.
Än är det långt till jul, så det dyker väl upp lite mer framöver och man får lov att hoppas på lite fler spel som utmanar.

Bortsett från innovation så var det en annan grej jag saknade. Men det har andra skrivit om och det borde ni läsa här.

Sådär. Igår kom första nextgenskottet från Sony som utannonserade att de ska ha en hejdundrande presskonferens i New York den 20 februari. Och efter cirka två sekunder så stod det klart att det ju då var en avtäckning av PS3:ans efterträdare som står på menyn.

Hej Playstation 4! Välkommen att se världen. Och att låta världen se på dig. Sony lovar oss att ”see the future” – jag nöjer mig med en ny konsol och tror väl inte direkt att min hjärna kommer att sprängas i bitar av peppet. (Men man vet inte, en ska aldrig säga aldrig!). Om en säger såhär: teasertrailen var ju knappast speciellt mindblowing.

Eller ja… nytt och nytt. Men jag satt och ögnade igenom årets släpp och blev påmind om Puppeteer som jag upptäckte (och sen glömde bort i vanlig ordning) i svallvågorna efter förra årets Gamescom.
Puppeteer alltså. Dockteater, varietévibbar och barnskräck. Sagt att det ska komma redan i år – och efter att ha kikat på trailern igen så är det väl bara att hålla tummarna på att så blir fallet.

Lite som Sackboy möter Gregory Horror Show med en liten tesked Pid i sig. Skulle man kunna gissa.

När jag var liten fanns det ett barnprogram jag gillade. Ett sånt kort litet klipp som var typ fem minuter. Filmat uppifrån med fast kamera fick man se två händer som pysslade ihop olika grejer med papper, lim, tejp, snöre osv. Jag har för mig att det var en man som hummade nån sång samtidigt som man fick se pysslet.
Jag gillade det. Oklart varför egentligen – kanske för att jag är en sucker för kreativa processer (har det visat sig) eller för att en kan finna någon slags ro i att se saker bli till. Skitisamma – det jag tänkte komma till med detta var att jag hittade en trailer som fick mig att tänka på just det där barnprogrammet.
Här.

Ett sidscrollande litet fiskäventyr ute på djupt vatten.
Lyssna på detta: ”after his parents are brutally turned into soup Derrick fids himself…” alltså! Ni hör ju! Ljuvligt.
Nu återstår bara att se om det bara är en bra och rolig idé eller om det även är ett roligt spel.
Hoppas.